Att inte äta upp miljön

Att det är miljöfarligt att köra bil, och var än mer miljöfarligt för 20-30 år sedan, det är allmänt känt. Eller att mobiltelefoner, datorer och inte minst gamla kylskåp med freoner i det inser var och en.

Men att vi faktiskt utsätter miljön för rätt stora påfrestningar bara genom vårt sätt att äta är inte lika känt. Och här finns det ett par enkla sätt att radikalt minska sin miljöpåverkan. Det första är så enkelt att det nästan inte behöver sägas (men bara nästan, mer om det senare). Man ser till att avfallet är så litet som möjligt. Till exempel att inte köpa hem onödigt mycket mat åt gången så att man måste slänga mat som passerat sista förbrukningsdag, och inte minst viktigt att använda ögon och näsa. Två livsmedel som går att nämna i detta sammanhang är ägg och kyckling. I det senare fallet ska man i och för sig vara väldigt försiktig men huvudregeln med både ägg och kyckling är att när dessa båda två blivit dåliga lämnar inte näsan mycket till tvekan över.

Ett annat knep som är ganska enkelt är att minska det animaliska inslaget. Här finns det helt enkelt ganska talande siffror att luta sig tillbaka på. Om vi t.ex. tänker oss en tallrik biff med lök ser klimatpåverkan ut enligt följande:

Biff: 150g Oxfilé 4,8 kilo klimatgaser
Potatis: 200g stekt 30 gram klimatgaser.
Rostad lök: 100g sådär 30 gram klimatgaser.
1 dl brunsås gissningsvis 150 gram klimatgaser.
Som avslutning en sallad bestående av sallad, tomater, gurka och paprika, 30 gram vardera. 493 gram.

Hela tallriken belastar klimatet med 5 503 gram klimatgaser och väger 670 gram. Det blir alltså 8,2 gram klimatgaser per gram mat. Det som kan räknas som animaliskt på tallriken är biffen och såsen (såsens främsta ingredienser är smör och mjölk). Dessa båda, tillsammans 250 gram, presterar 4950 gram klimatgaser. Det blir 20 gram klimatgaser per gram mat! Vegetablierna, totalt 420 gram, släpper ut 553 gram klimatgaser, 1,3 gram per gram mat. Och då har jag ändå varit “snäll” och valt växthusodlade grönsaker som ändå påverkar klimatet ganska mycket, så skillnaden blir mindre.

Det går inte att argumentera runt. Fram till för ett par månader sedan hävdade jag att lösningen till detta problem var att minska mängden animalier per måltid. Jag hävdar fortfarande att det är en bra utgångspunkt. Att sätta i sig en skinkstek på 2-3 hekto eller ännu värre en grillad kyckling på något kilo och i stort sett skippa vegetabilierna är onyttigt, miljöfarligt och dessutom, åtminstone med skinksteken, ekonomiskt vansinne för det är ganska dyrt med kött.

Men under de månader jag nu bott själv har jag dessutom kommit fram till att det absolut går för sig med (ovo-lacto) –vegetarisk mat inte bara en utan gärna två tre dagar i veckan. Två av mina favoriter under dessa två månader har blivit pasta med tomat och grönsakssås (köttfärssås utan köttfärs ungefär) och pasta med örtkryddad svampsås. Vill man slå på stort och göra något jag är mer osäker på (men brukar funka) är en ost och morotsomelett ett utmärkt måltidsförslag. Man får inte heller glömma att pannkakor är ovolacto-vegetariskt liksom pannkaka. Fler recept kommer nog framöver, vartefter jag exprimenterar mer och mer.

Jag tycker nog inte man ska kräva av medelsvensson att bli vegetarian för klimatets skull, det är dessutom ett resonemang som inte helt håller (växthusodlade grönsaker liksom ost är vanligtvis riktiga miljöbovar medan sill, mjölk, ägg och kyckling är rätt bra animaliska alternativ, men tänk på hönsen och ät mer ägg och mindre kyckling av dessa alternativ). Viltkött är ett alternativ jag tror på. Tyvärr är det dyrt och svårt att få tag på.

En bra början är i vilket fall att utforska de vegetariska alternativen, även för oss allätare. En tanke då är en köttfri dag i veckan.

Köttfri måndag till exempel.

Tack Jonas Paulsson, Fria Tidningen och Vår kokbok för faktaunderbyggnaden till detta blogginlägg.

Stockholmsresa

Jag var till Stockholm idag. Anledningen till resan får jag kanske anledning att återkomma till, men just nu får ni nöja er med att jag säger att ärendet var av privat natur.

Två iakttagelser gjorde jag emellertid som är av sådan art att jag kan berätta om dem nu på en gång, utan att behöva tänka på vad som är för privat för detta forum. Det blir nog tre iakttagelser förresten.

Den första gjorde jag på resan in. Istället för mina vanliga in-ear-proppar (som ändå är ett par helt okej Sony) tog jag med mig ett av mina två par hörlurar, de som lämpar sig bäst att ta med sig, ett par AKG K24. Om dessa hörlurar har en nackdel så är det att de kan bli väl kyligt analytiska i sin ljudåtergivning, det är vad jag vet sedan tidigare. Men då har jag jämfört med andra hörlurar i samma prisklass. Modellen finns inte kvar, utan har idag ersatts av AKG K420 och de konkurrenter jag tänker på är främst Koss PortaPro och Sennheiser PX100.

Jämför man istället med mina In-ear-pluggar och spelar upp musiken på ett Jabra Street headset blir det andra saker som spelar in. När jag satte i hörlurarna chockades jag främst i början av djupet och värmen i ljudet från hörlurarna. Minst lika viktigt var också den behagliga mellanregisteråtergivningen som gjorde att alla detaljer hördes utan att ljudet för den skull blev vasst och obehagligt.

Behöver jag säga att bussresan dels blev klart behagligare, dels att jag allvarligt överväger att börja köra med hörlurarna även till vardags, även om de har nackdelen att de inte isolerar bort bussens ljud lika mycket som in-ear-pluggarna.

Väl framme i Stockholm hade jag en god stund över från det att jag kom in med bussen till det jag egentligen åkte in för. Jag bestämde mig för att gå mellan tekniska högskolan och T-centralen, och inte vara så jättenoga med att gå rakaste vägen (den väg jag då avser med rakaste vägen är 2,5 kilometer lång enligt Google Maps, säger jag främst till de eventuella läsare som inte hittar i Stockholm så bra). Det var en minnesvärd upplevelse. Eftersom jag gjort denna promenad åtskilliga gånger under min studietid, som ändå inte var så länge sedan, så hittade jag vägen som i min egen ficka och kunde också titta efter butiker som tillkommit, butiker som försvunnit och liknande som vanligt väl är när  man promenerar i en stad för första gången på några år. Till en början infann sig en viss nostalgisk känsla, men den försvann rätt fort. Stockholm kändes inte direkt välkomnande. Lite bättre kändes det på hemvägen.

Inte ens besöket på HiFi-klubben, en affär jag anlitat en del, lockade speciellt. Allt var antingen för dyrt eller kändes inte speciellt lockande helt enkelt för att vi har motsvarande produkter på jobbet.

Mitt egentliga ärende gick med marginal så pass bra att det kändes som att det var värt resan ska sägas.

Och på hemvägen fick jag dela buss med en gammal bekant.

Så visst fanns det roliga saker att säga om dagen också. Trots mitt intryck av Stockholm.

Men nu har jag suttit och frusit en timme, så nu blir det ett bad!

Om det inte vore för en liten detalj…

Den nya S-ledaren Stefan Löfven är gammal ordförande i metall och med den bakgrunden är det kanske inte särskilt oväntat att hans syn på energiförsörjning i stor utsträckning handlar om att Industrin måste ha tillgång till (vettigt prissatt) el. Han uttrycker det själv som att det ska vara en energifråga och inte en kärnkraftsfråga.

Denna förändring av synsätt är dock djupt olycklig ur miljösynpunkt och visar att den nya S-ledaren på åtminstone denna punkt är betydligt mer röd än grön. Vi ser här spår av samma resonemang som de representanter för framförallt vänsterpartiet som inte ville ha tränselavgifter eftersom dessa skulle “slå hårt mot arbetarklassen”. Millitanta socialister som inte vill förbättra miljön om det innebär att arbetarklassen också måste förändra sitt beteende.

Behöver jag säga att ett sådant resonemang inte direkt förbättrar relationen mellan socialdemokraterna och miljöpartiet? Utan att på något sätt finnas i partitoppen känner jag mina partikamrater vågar jag påstå. Att sätta industrins väl och ve före en långsiktigt hållbar miljöpolitik strider mot själva grunderna i en grön politik.

Vad det handlar om är att varenda svenskt riksdagsparti vill ha en energipolitik som garanterar energiförsörjningen för vår industri. På denna punkt råder med andra ord kvalificerad majoritet i riksdagen. Skulle frågan tas upp till votering pratar vi gissningsvis över 90% ja-röster.

Att ändra fokus från kärnkraftsfråga till energifråga handlar alltså om att flytta fokus till en fråga från området där det råder delade meningar till ett område där det inte råder delade meningar. Eller, annorlunda uttryckt, sopa problemet under mattan.

För det är kärnkraftsfrågan vi pratar om. Alltså hur vi ska framställa vår energi. Att den behövs och att den ska framställas råder det ingen tvekan om.

Jan Björklunds debattartikel i Expressen är här mycket intressant. Den är nämligen till så där 80 procent helt korrekt. Vad det handlar om är att svensk energiframställning tack vare ett antal stora vindkraftsparker, stor utbyggnad av vattenkraften, en storsatsning på bioeldade kraftvärmevärk i våra tätorter och i viss mån på grund av kärnkraften är relativt klimatsmart. Här kommer emellertid två hakar. För det första: Relativt klimatsmart. Vad är det vi jämför med? För det andra var det ju det där med kärnkraftens inverkan på utsläppen.

Kärnkraft är bättre än kol och olja. Det är inte någon tvekan om den saken. Utsläppen är närmare bestämt ungefär hälften så höga från kärnkraft som från kol eller oljekraftverk enligt en partikollega jag pratat med om sådana här saker. Och det låter ju bra, det är ju en ordentlig sänkning.

Sant.
Men utsläppen från vind eller vattenkraft (där det senare är betydligt intressantare med tanke på industrin) är 12 gånger lägre. TOLV gånger lägre!

Nu kommer vi tillbaka till frågan om de relativt klimatvänliga energiförsörjningen. Enligt www.ekonomifakta.se släpper Sverige ut 4,5 ton koldioxid per person och år. Det är ganska lite om man jämför med EU-snittet på 7,1 ton, Norge på 7 ton, USA på 16,9 ton eller Luxemburg på 20 ton. Det är i nivå med Kina som ligger på 5,1 ton. Innan vi blir högmodiga ska man dock konstatera att jämfört med Brasiliens 1,7 ton är vi inte så duktiga (Brasilien skövlar dock regnskog istället!). Eller Indiens 1,4 ton.

Enligt den klimatforskning som sker måste vi ned på Indiens nivå innan vi är i hamn. Att Sverige ligger bra till jämfört med andra EU-länder betyder alltså inte på något sätt att vi är i mål.

Är det då särskilt smart att, för att nå detta mål, använda en energikälla som släpper ut 6 gånger mer koldioxid än de bästa alternativen. Som måste stå stilla stora delar av året på grund av underhåll, delvis eftersom det är en oerhört känslig energikälla som orsakar en katastrof av bibliska dimensioner om det går på tok. En energikälla där vi inte vet hur vi ska förvara avfallet. En energikälla där driften förvisso är i det närmaste klimatneutral, men där bränslet måste raffineras, anrikas, genom en process som är allt annat än klimatneutral. En energikälla där man använder under en procent av den energin som finns i bränslet.

Det är här jag, “mitt” parti (miljöpartiet) och Jan Björklund har lite olika åsikter. Vi hävdar att det inte är en bra idé. Det tycker dock Jan Björklund.

Men helt klart är, oavsett vad man tycker om den saken, att det är inte en fråga om energi, den är vi överens om ska finns där, det är frågan om hur den framställs. Det är frågan om vad man anser om kärnkraften. Vad än Stefan Löfvén hävdar.

Två positiva överraskningar på tre dagar

Jag tror det var i fredags som jag upptäckte att någon på jobbet köpt Expressen dagen innan. Att tidningen var en dag gammal gjorde inte mig så mycket så jag började läsa medan jag värmde maten. Det var intressant läsning.

Dels eftersom några artiklar faktiskt var välskrivna och klart läsvärda, dels eftersom min negativa uppfattning om Expressen blev ordentlig överbevisad. Nu fungerar jag på det viset att när det gäller negativa uppfattningar blir jag aldrig så glad som när jag blir överbevisad.

Jag är inte en person som finner ett egenvärde i att hela tiden gå omkring och klaga, tro inte annat vad än bloggen kan ge för intryck emellanåt.

Att Expressen, en av de två tidningar jag brukar vara som mest kritisk mot tillsammans med Dagens Nyheter (som ju för övrigt delar ledning) skulle visa prov på både riktigt läsvärda insändare och ledare och ett även i övrigt helt godkänt intryck var mer än jag trodde.

Speciellt som det inte var länge sedan som jag skrev ett blogginlägg om en intressant debattartikel just i Expressen som jag blivit tipsad om via Facebook.

Och idag kollar jag Expressens hemsida, läser då en artikel om att regeringen överväger att dra in biståndet till fyra olika afrikanska länder eftersom man anser att pengarna används felaktigt. Längst ned i artikeln finns en rättelse där de talar om att artikeln tidigare innehöll ett antal angivna fel. Fel som alltså rättats till.

Precis sådant har jag sett alldeles för lite av i Svensk press.

Så Tack Expressen för att ni överraskat mig positivt för tredje gången på under en månad! Sådant är aldrig fel.

Hot mot demokratin

Jag har en bror. Jag har till och med två bröder.

(Skulle jag säga det här i en diskussion skulle jag göra en paus här tillräckligt lång för att folk ska undra vad det är för speciellt med det)

En av dem, som förövrigt är vänsterpartist, har en blogg som är tydligt mer politiskt inriktat än min. Han har dessutom inte riktigt insett visheten i Theodor Roosvelts replik (som åtminstone borde vara en klassiker) att en radikal är en person med fötterna fast förankrade i tomma luften. Han är vänsterpartist. För all del högerfalangen inom vänsterpartiet och det får ju lov att sägas vara betydligt bättre än högerfalangen av moderaterna (hu!) så jag ska inte klaga alltför högljutt.

Han har bloggat om drevet efter Håkan Juholt. Inlägget finns att läsa här.

Jag har dock ett par synpunkter på inlägget som jag väljer att kommentera här istället för att skriva en mycket lång kommentar direkt till inlägget. Jag misstänker nämligen på goda grunder det här kommer att bli lite för långt för att bli en bra kommentar.

• Förvisso är vår press högervriden (vad än högern ibland påstår, intressant nog) i den mån den inte helt enkelt är oberoende kverulantisk men när det gäller just Aftonbladet är den utan tvivel socialdemokratisk i den mån den har någon partifärg och inte är oberoende kverulantisk/sensationshungrig.
• Pressen är dessutom skenhelig eftersom en klar del av pressen i och för sig röstar till vänster allt sedan röda vågen på 70-talet. Samtidigt är andelen journalister som tillhör urban övre medelklass intresseväckande hög. Urban övre medelklass är i allmänhet borgerlig och tittar man i artiklar e.tc. är det inte svårt att hitta högervärderingar i materialet. Journalisterna röstar alltså vänster och har lagt till sig med högervärderingar från sin omgivning. Hörde jag någon säga ordet dubbelmoral?
• Visst är drevet mot Håkan Juholt intressant med tanke på uppgifterna i DN (det måste vara första gången DN anlägger en synpunkt till vänster om Aftonbladet!!) liksom det faktum att en affär som från början var en fråga som klarats ut mellan Mona Sahlin och riksrevisionen utlöste ett en månad långt mediedrev. Att just Sofia Arkenstam kommit så jämförelsevis billigt undan är också intressant, men:
• Vi får inte glömma kritiken mot Carl Bildt för hans före detta medlemskap i Styrelsen för Lundin Oil. Journalistlogiken går alltså ut på att om Carl Bildt lämnar styrelsen för Lundin Oil (för att han är kritisk mot deras inblanding i inbördeskrig lite här och var?) och sedan grips två svenska journalister på delvis knepiga grunder så kan inte Carl Bildt få dem frigivna eftersom han naturligtvis sympatiserar med styrelsen han inte längre är medlem i som dessutom endast har ett dotterbolag i den intressanta regionen (Lundin Oil själva har förvisso ingen ren buk i den soppan, men Carl Bildt har lämnat styrelsen, än en gång).
• Låt mig nu också göra ett erkännande. Tidigare arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin’s elektroniska kontaktuppgifter (mail och telefonnummer om jag minns rätt) fanns enligt Aftonbladet på en prostituerad kvinnas dator, vilket skulle vara bevis för att Sven-Otto Littorin gjort sig skyldig till sexköp. Det Sven-Otto Littorin hade varit medlem på kontaktsidor för lite mer fria relationer och där fått kontakt med den prostituerade kvinnan. Dock finns inga som helst bevis för att Sven-Otto Littorin köpt sex med kvinnan. Det finns överhuvudtaget inga bevis för att han vetat om att hon var prostituerad. Faktum är att i samband med ett misslyckat försök som författare för några år sedan tog jag själv kontakt med några prostituerade helt enkelt som del i researchen (men köpte aldrig något av dem, var vänlig notera det!). Helt omöjligt är det alltså inte att jag själv är ett levande bevis på hur ofullständig Aftonbladets beviskedja var. Aftonbladets förmåga att låta sensationshungern gå ut över sakligheten är alltså inte riktad bara mot vänstern.
• Det hindrar inte att nätverket “den allienerade journalisten” inför senaste riksdagsvalet fick en debattartikel publicerad på Aftonbladet kultur där de kunde redovisa siffror på att Fredrik Reinfeldt omnämndes betydligt oftare i positiva ordalag än vad Mona Sahlin gjorde.

Hotet mot demokratin handlar alltså inte bara om en högervriden press (tre av fyra stora dagstidningar har tydlig högerprägel, Aftonbladet är den enda som inte har det) utan handlar mera om att pressen odlar en myt om att mer eller mindre alla politiker svindlar och har sig så mycket de kommer åt. När det gäller att sätta inkomster före sin professionalitet eller etiska/moraliska aspekter bör man dock snarare leta på våra dagstidningar än i våra kommunfullmäktigeförsamlingar. Bilden av politiker som fjärmar sig från allmänheten är nämligen en myt odlad av vår press som direkt göder röstskolk och annat.

Det sista leder till att sensationshungern och oförmågan att sätta den moraliska aspekten om sanningsenlighet före tittarsiffror eller upplagor inom svensk press är ett större hot mot demokratin i Sverige än vad Al Quida någonsin varit, är eller kommer att vara. När det gäller bottenplaceringen i moralligan ligger dock Expressens chefredaktör före Lena Mellin…

Därför tror jag att Anders Behring Breivik är sjuk

Under veckan har jag tagit del av de båda utlåtanden som publicerats av Verdens Gang och där det ena hävdar att Anders Behring Breivik är psykiskt sjuk och den andra hävdar att han är frisk. Åtminstone är det så det sett ut i media.

Riktigt så enkelt är det emellertid inte. Att jämföra dessa båda undersökningar är som att jämföra om undertecknad skulle ombedas uttala sig om en viss bils skick utan experthjälp och med tio minuter till mitt förfogande med om en kunnig mekaniker eller liknande skulle göra grundligast tänkbara undersökning. De båda utredningarna spelar helt enkelt i helt olika divisioner.

En sak går emellertid att slå fast: Anders Behring Breivik anser själv att han är frisk. Det innebär ingalunda att han måste vara frisk, men det innebär att om han är sjuk är han dels drabbad av den värre formen av psykisk sjukdom enligt den klassiska definitionen, alltså psykotisk, dels att han i så fall saknar sjukdomsinsikt. Det är också mycket troligt att han i sådana fall fullständigt saknar sjukdomsinsikt, vilket är mer ovanligt enligt vad jag förstått om t.ex. Schizofreni. Det vanliga är, så som jag förstått det, att patienten är osäker om det är patienten eller världen som är galen, därav det förvirrade beteende man vanligtvis parar ihop med till exempel Schizofrena personer och som vad jag förstår inte märks det minsta på Behring Breivik.

Det finns emellertid flera indicier som talar för att Anders Behring Breivik är Paranoid Schizofren även för de personer (som undertecknad) som inte kan dra diagnoskriterier i tabellform eller ens har så exakt koll på vad Schizofreni handlar om.

• Det är den grundligare av de båda undersökningarna, ett jättedokument på 250 sidor, som hävdar att han är Schizofren. Det andra dokumentet, ett litet kompendium på 10 sidor är dessutom allmänt hållet, litar enbart på observationer av Breivik och kan inte hänvisa till några som helst diagnosinstrument. Det är förvisso möjligt att de kan ha rätt och jätteluntan på 250 sidor har fel, men efter att ha kommit i kontakt med forskningslitteratur under 6 års studier kan jag säga att sannolikheten för det är mycket mycket liten.
• Den grundligare av de båda undersökningarna går även igenom Behring Breiviks barndom och hittar där inget märkligt. Istället kan de hitta en bestämd punkt då Breiviks beteende började förändras, han började isolera sig och bli mer och mer fixerad vid sina (högerextremistiska) tankebanor. Det är ingen alltför otippad gissning att det var här skruvarna började lossna på honom, för att uttrycka sig lekmannamässigt.
• När man väl kommit på spåret är Breiviks beskrivning av sig själv som officier i Tempelriddarordern typiskt hallucinogen eftersom Tempelriddarnordern (för den finns i verkligheten) hävdar att han kontaktat dem någon gång, men inte var medlem och absolut inte officier. Den typen av aktivt stridande Tempelriddare som Breivik anser sig tillhöra har dessutom mig veterligen inte funnits sedan korstågens tid, och det är närmare 1000 år sedan.
• Även Behrings uppförande när han ringer till larmcentralen i Oslo efter “slutfört uppdrag” talar sitt tydliga, Schizofrena, språk. Behring kan uppträda helt lugnt och rapportera något som är rena rappakaljan helt enkelt för att han är själv helt övertygad om att det är som han säger det förhåller sig.
• Breiviks tveksamma val av vapen (vapnet ifråga har inte jättefina recensioner upptäcker man med lite surfande) och den fullständigt löjliga uniformen, en maskeradkostym löst baserad på en amerikansk (?!) marinkårsuniform luktar hallucinationer lång väg. Det är Breiviks hallucinationer som instruerat honom, och dessa har av fullt godtagbara skäl dålig koll på uniformer och den kunskap Breivik har kommer förmodligen till stor del från amerikanska filmer.

Så vad kommer sig då den andra rapporten? Nu är det ju så att den rapporten får man ta för vad den är. En för all del mycket erfaren psykiatriker har observerat Behring Breivik några gånger på häktet och skriver en redogörelse för sina observationer och skriver där att han inte sett något sjukligt beteende under sina observationer. Det är det hela.

Skulle Breivik, vilket jag alltså tror, ha paranoid schizofreni är det också mycket viktigt att han döms till vård och inte till fängelse. Om så skulle vara fallet kommer han nämligen att vara mycket skötsam i fängelset eftersom han är fullt och fast övertygad om att hans fängelsevistelse är ett martyrskap han måste underkasta sig som den Tempelriddare han är. Dessutom är Norges längsta strafftid cirka 15 år, och risken är mycket stor att en eventuell behandling inte hinner så långt på den tiden.

En sjuk Breivik kommer att uppleva psykiatrisk behandling som mycket jobbig, inte minst eftersom han hela dagarna kommer att ha folk runt omkring sig som försöker övertyga honom om att han är sjuk vilket han själv vägrar att erkänna. Dessutom är chansen ungefär 50% att intagning på rättspsykiatrisk klinik på grund av paranoid schizofreni i praktiken kommer att innebära att han aldrig mer blir fri.

Sannolikheten att en person med så pass allvarlig paranoid schizofreni som det skulle vara frågan om i detta fall blir frisläppt efter bara ett par år är så liten att man måste vara sensationshungrande journalist för att tro på den. Eller nyhetsläsare utan några som helst kunskaper i ämnet.

Detta inlägg baseras förutom artiklar om Brevik och undersökningarna av honom, på filmen “A beautiful mind”, vad min pappa (utbildad sjuksköterska inom psykiatrin) berättade för mig och artikeln om Schizofreni i Svenska Wikipedia.

Oväntad positiv upptäckt

Det finns många fördelar med ett öppet sinnelag. Det upptäcker inte minst vi (alldeles för många!) som inte har ett fullt så öppet sinnelag som vi önskar att vi hade.

Grunden i att ha ett öppet sinnelag är att våga erkänna sin egen ofullkomlighet och våga inse att alla människor runt dig har både goda och onda sidor. Om du bestämmer dig för vilka som är goda och vilka som är onda kommer det för eller senare att leda till problem. Det kan vara så att någon av dina auktoriteter helt enkelt har fel och det kan dessutom vara så att någon av dem som du utnämnt till dumhuvud tar illa upp. I synnerhet det sista är väldigt onödigt. Naturligtvis händer det de allra flesta människor att de då och då lyssnar på fel person, men då gäller det att inte vara dumdryg mot de som rättar dig utan att ha ryggrad nog att erkänna sina misstag.

Det kan sedan gälla fel på jobbet eller privat, det kan gälla enstaka människor eller grupper av människor, det kan också gälla företag eller myndigheter.

Det kan till exempel gälla dagstidningar.

Ni som följt min blogg vet att mitt förtroende för svensk nyhetsmedia är… ska vi säga begränsat. Jag följer dock Aftonbladet på webben, när det gäller nyhetsprogram på TV ser jag med ojämna mellanrum rapport och visst hände det då och då medan jag bodde kvar hemma att jag ögnade igenom Svenska Dagbladet.

Två tidningar som jag däremot inte tar i om jag slipper är de Bonnierägda tidningarna DN och Expressen.

Döm om min glada förvåning när jag på facebook får se en länk till en ledare i Expressen som dels är saklig, dels skoningslöst kritisk mot en debattartikel i Dagens Nyheter!

Helt rätt Expressen!! Mera sådant! Heja Heja!

 

Artikeln finns att läsa på denna länk: http://www.expressen.se/ledare/isobelhadleykamptz/1.2679233/nathan-shachar-har-fel-om-adhd

Tack Anders Pemer för tipset!