Tänk om…

• …rödluvan hade eskorterats av ett kraftfullt vargpar som räddat mormodern ifrån att luras av de lömska rävarna.
• …Robin Hood varit varg och Prins John räv istället för tvärt om.
• …Disney/Pixar gjort en film “Whale Shark” som handlar om ett sillstim som får eskort av ett par valhajar i skydd mot de ondsinta delfinerna.

Nu undrar ni kanske vad det här hade gjort för skillnad. Hade det överhuvudtaget gjort någon skillnad.

Som i många liknande diskussioner får jag lust att citera Göran Hägglund och utbrista “Ja gissa om!”

Det finns ungefär 300 000 älgar i Sverige. Om vi räknar med att varje björn tar en älg i genomsnitt (de är ju allätare, så det blir inte så mycket älg på menyn) innebär det att Björnen knappt kan påverka älgstammen alls. Vargen äter betydligt mer älg och är älgens huvudsakliga naturliga fiende. Att varje varg per år sätter i sig så där ett tjugotal älgar är faktiskt inte helt taget ur luften. Det innebär att Sveriges 250 vargar sätter i sig så där 5000 älgar om året. Tillsammans sätter de i sig 2% av älgbeståndet. Samtidigt dödas så där 75000 älgar varje år under älgjakten. 15 gånger mer!! Nu är alla dessa siffror ungefärliga, men tillräckligt nära sanningen för att jag tror ni ska fatta grejen. Ur strikt biologisk synvinkel skulle vi kunna ha mycket mer varg.

Skulle vargen i vår mytologi betraktas som ett snällt djur skulle vi aldrig drömma om att utrota detta djur genom att jaga rätt på dem med Hellikopter, hetsa ut dem på öppen mark och sedan döda dem alla från Helikopter och försvara att man går in för att utrota dem med att djuret inte är utrotningshotat (Naturdemokraterna, bara att Googla). Vi skulle inte få läsa insändare i tidningen som riktigt gottar sig i hur vargen biter ihjäl varenda människa den kommer i närheten av (har själv läst det i lokaltidningen, det är ren lögn, senast en varg gav sig på människor överlevde ungefär hälften, många av dem var barn, ingen av dem hade vargen angripit som ett bytesdjur, alltså bitit halsen av det).

Räven har en osäker roll i vår mytologi, ibland ond ibland god.

Delfin torde utan närmare konkurrens sägas vara världens gulligaste rovdjur, sett till vår mytologi. Att jämföra varg och delfin är ganska intressant. Delfiner kan nämligen i flock ge sig på stim av fiskar (kommer inte ihåg vilken fisk), stressa isär stimmet och under mycket blodutgjutelse döda och äta upp stora delar av stimmet. Men det har aldrig förekommit i någon Disneyrulle.

Det är i det sammanhanget Jägarförbundets tanke om 170 vargar i Sverige ska ses. Till och med Naturvårdsverkets mål om 700 vargar känns lite med tanke på förhållandet till älgstammen.

Det här innebär inte att lantbrukare inte ska få försvara sin boskap och bidragen till rovdjursstängsel och liknande är rakt inte för höga. Jag har också rätt stor förståelse för lantbrukare som dödar en varg om de hittar den i hagen. När vargstammen kommer upp i sådana nivåer att jakt blir aktuellt (vilket inte är än på ett tag om man frågar mig) är denna typ av självförsvarsjakt först på tur om man frågar mig.

Att man överhuvudtaget för en diskussion om varg när det finns så få som det finns idag beror på sagan om rödluvan, mer än någonting annat.

Så, nu undrar kanske de eventuella landsbygdsläsare jag har, vad skulle jag göra om jag mötte en varg. Då skulle jag inte vara så kaxig va? Svar: Jag skulle drämma till den med första lämpliga tillhygge och vråla åt den att ge sig iväg och den skulle sannolikt ta till sjappen. Invånare runt Norrtälje har den senaste tiden använt både lokaltidningen och en golfklubba och med framgång jagat närgångna vargar på flykten. Så är det med den saken.

Pälsen som försvann

För ungefär en halv månad sedan, den 16:e mars, skrev jag ett blogginlägg om Hercule Poirot, Agatha Christies legendariska detektiv. I slutet på denna text menade jag dels att Hercule Poirot var en utmärkt naturvetare, dels att han inte skulle ha skojat bort att någon saknade lite päls. Något jag lovade återkomma till senare.

Låt mig nu ägna mig åt nummer två. Den saknade pälsen.

Allt sedan Charles Darwin utkom med sin bok om arternas uppkomst utkom 1859 har biologer världen varit eniga om att människan härstammar ur samma urart som många moderna apor, framförallt primaterna Schimpans, gorilla och urangutang. Samtidigt med Darwin började man också hitta fossil från tidigare varianter på människor.

Då blev den stora frågan; Hur och varför utvecklades aporna till människor. En tes som än idag är väldigt vanlig om man tittar runt bland till exempel läroböcker i Biologi är den att människan blev människa på följande sätt:

Människan blev människa på savannen. När aporna kom ned från träden måste de då och då kunna resa sig på två ben för att se över gräset, så småningom blev detta ett så stort behov att vi höll oss på två ben. Problemet är ju bara det att en människa väger i genomsnitt bara så där 70 kilo, ännu mindre på den tiden, så väldigt många av människans fiender var ju mycket större. För att ändå kunna överleva krävdes samarbete och när vi började samarbeta mer utvecklades talet.

Den här hypotesen låter vid ytligt påseende riktigt vettig. Men som den sanne naturvetaren gäller det att se om det är den förklaring som förklarar mest, och kanske minst viktigt, att den inte lämnar några frågor oförklarade. Den som är enklast att få korn på är just pälsen. Människan har ju (nästan) ingen päls. Vi har underhudsfett istället. Det finns inte något annat savanndjur som är skapt på det viset.

När man väl började undersöka denna sida av saken visade det sig att frågetecknen var fler än så. Den tvåbenta gången är även den otroligt opraktisk (den för oss långsamma nämligen), den förflyttning av struphuvudet som krävs jämfört med andra primater för att talet ska kunna utvecklas gör det lättare för oss att kvävas och kommunicera så pass att man klarar jakt och försvar går bra ändå, det bevisar bland annat varg, lejon och surikat. Dessutom har människan ju utvecklats mot större och större hjärna, savanndjur har mestadels utvecklats åt andra hållet, våra småbarn är tunga och otympliga att bära på och vi är jämfört med savanndjur oerhört slösaktiga med vätska.

När man således har vänt på det hela och försökt hitta luckor i teorin upptäcker man nästan inget annat. Vi har nu kommit till den del av boken när Poirot upptäcker att han tänkt helt galet från början och måste börja om från början.

Så.
Vem är den skyldige? Eller i detta fall: Hur blev människan människa?

Det tar vi en annan gång.

I feminismens namn?

Jag är feminist i den meningen att jag hävdar att vi bör göra vad vi kan för att bryta ned det patriarkat vi har idag (även i Sverige, nej, det har inte försvunnit!). Jag är dessutom anhängare av genusteorin, som hävdar att de skillnader som finns i beteendet mellan män och kvinnor helt eller nästan helt är kulturellt grundad och inte beror på genetik/biologi.

Eftersom jag ska få denna uppfattning att gå ihop med mitt kön och det faktum att jag inte har några som helst planer på att skämmas för den sakens skull vill jag heller inte att det ska förvandlas till ett matriarkat. Jag vill att bägge könen ska dela på makten och är ingalunda anhängare av den gren av feminism som lite hårdraget hävdar att om kvinnor fick bestämma allting skulle vi få det perfekta samhället. Det som inom den feministiska forskningen kallas för radikalfeminism.

Som jag antydde i första stycket finns det dock skillnader mellan hur kvinnor och män beter sig (att påstå något annat vore helt enkelt rätt korkat!). En sådan är att män är klart överrepresenterade i brottsstatistiken. Framförallt som förövare.

Det här är inget som nyhetsmedia på något sätt gör någon hemlighet av. Absolut inte. Snarare överdriver de den här skillnaden genom att inte skriva om de fall där kvinnor är gärningsmän, med några få extrema undantag. Men om vi glömmer dessa extrema undantag för en stund finns det alltså exempel där kvinnor ganska ofta är förövare. I fortsättningen på detta inlägg tänker jag nämna två sådana exempel.

Först ett exempel jag just nu bara tänker nämna kort: Kvinnors våld mot män inom en relation. Jag har i min omgivning tre exempel på destruktiva relationer där kvinnan helt klart varit förövaren, där det dock inte gällt fysisk misshandel. Jag har dessutom kommit i kontakt med två relationer som avslutats beroende på att mannen varit våldsam eller på annat sätt ballat ur. Detta ger, enligt de källor jag träffat på (som är tre källor oberoende av varandra) ganska representativt för hur det faktiskt ser ut. Kvinnor som misshandlar eller på annat sätt försätter sin partner i vanmakt är med andra ord ganska vanligt.

Sedan exemplet som fick mig att skriva det här blogginlägget. På svenska heter det sol-och-vårande när man förför någon i akt och mening att lura pengar av den personen. Uttrycket kommer av att en man i den här branschen undertecknade en kontaktannons med just “sol och vår” för en 50 år sedan. Sveriges mest kända sol-och-vårare är Gustaf Raskenstam. Detta har lett till den segslitna uppfattningen i Sverige att detta skulle vara en mansdominerad bransch.
Det är det inte.

Scammers som är den moderna engelska beteckningen på personer som via Internet får kontakt med intet ont anande personer är till att börja med inget nytt fenomen. Och det är, historiskt sett, oftast inte män som fått tag på några kort av en viss kvinna eller så (även om den varianten förekommer numera, inte sällan visar närmare granskning ofta att det är en mer eller mindre känd person på bilderna). Det är de kvinnor som är på bilderna som upptäckt ett bra sätt att tjäna pengar på.

Lite kvinnlig list (lika berömd som den kvinnliga intuitionen) kan mycket väl få 10 á 15 män att samtidigt punga ut med 10-15 000 kronor vardera för flygbiljetten så att kvinnan ska kunna åka över till männen ifråga. Ett par sådana omgångar om året och man kan leva ganska flott om man lever i Östeuropa…

Historiskt är det också en ganska vanlig metod med en manlig medhjälpare som dyker upp i ett lämpligt tillfälle och utger sig för att vara bror eller make till kvinnan. Hur vanlig den här metoden är idag vet jag inte.

Den här mannen http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14614830.ab är alltså ett undantagsfall i en annars kvinnodominerad bransch.

Varför skriver då inte tidningarna om kvinnorna? Är det för att den klart feministiska tidningen inte vill skriva om någonting som tyder på att kvinnor också kan vara elaka.

Jag tror faktiskt inte det. Snarare är det så att tidningen inte vill utmana vår uppfattning om att kriminalitet är manligt och att kvinnor i allmänhet är ganska lättmanipulerade. Det stämmer också ganska väl med min uppfattning sedan tidigare att nyhetsmedias vilja att utmana våra fördomar överlag är högst begränsad, mycket beroende på journalisternas/redaktörernas ovilja mot att utmana sina egna fördomar.

För en mer utförlig beskrivning av kvinnliga bedragare rekommenderas Dan Glimmes bok Världens största svindlare, som tjänat som källa till detta inlägg och dessutom är klart läsvärd även i övrigt.

Början till slutet för GM

Jag ger GM högst 20 år som världsledande biltillverkare. 30 år om de har tur. Därefter kommer GM förmodligen att försvinna som världsledande biltillverkare. Eller så kommer huvuden att rulla. Eller, kanske ganska troligt, både och.

Att GM går under som biltillverkare beror naturligtvis inte på att man gjort sig av med Svenska Aeroplan AktieBolagen (som sedan fick det något märkliga namnet Saab Automobile AB). Jag kan vara hur mycket Saabfantast som helst, att påstå något sådant skulle vara konspiratoriskt så det förslår, dessutom rätt korkat eftersom det är uppenbar osanning, så det sänker bara min trovärdighet. Det är bara att tugga i sig, sedan får jag vara hur mycket Saab-entusiast som möjligt.

Men faktum är att just GM’s sett att hantera Saab-affären är ett av många tecken på det som verkligen är orsaken. Ett par andra symptom:

• GM köpte den koreanska biltillverkaren Daewoo 2002.
• GM har flyttat mer och mer av sin bilproduktion till Mexiko.
• Några av Opels modeller görs i Polen.
• När Daewoo Matiz fick ett ansiktslyft 2005 var det den enda bil hittills som fått sämre krockbetyg i EuroNCAP än sin föregångare.
• Enligt de uppgifter som presenteras idag på www.automotorsport.se satsar GM på att öka sin kapacitet i Polen och lägga ned två fabriker i England respektive Tyskland.

Det finns ett genomgående tema med dessa “ledtrådar” som även stämmer överens med GMs sett att hantera Saab (och jag menar långt innan de drog sig ur Saab). GM kan inte producera bilar med ett tydligt mervärde, så kallade premiumbilar. Den enda bil jag kommit i kontakt med från GM som för mig gett Premiumfeeling är Saab 9-5 NG, och det vet vi ju hur det slutade. Buick LaCrosse kan jag inte uttala mig om men trots att många komponenter är gemensamma kan inte Opel Insignia slå sig in i den här matchen. Ledsen, men det är så.

GM är volym. Volym volym volym. Sälj mer sälj mer sälj mer. Sälja bra grejer och våga ta betalt för det tycks GM tro är för töntar. GM är världens största biltillverkare mätt i antalet sålda bilar. Med tanke på att man då man uppdaterade Matiz (som fick heta Chevrolet Matiz i Sverige efter GMs övertagande) inte höjde priset men försämrade krocksäkerheten säger lite om hur man resonerade och resonerar. Liksom svårigheterna att mixa Saabs och GMs företagskulturer (sannolikt beroende på bägge parter) där GMs svårigheter att förstå sig på Saab som högteknologisk nischtillverkare är blott allt för tydlig.
Eller det faktum att man direkt efter att ha gjort en Chapter 11 så tydligt strävade efter att bli världens största biltillverkare igen, trots nästan helt ny styrelse och det allvarliga läget. Ingen andades ett ord om att man ville bli världens mest lönsamma biltillverkare. Bara världens största.

Enligt OECD är världens oljekonsumtion nu på sin topp (jo det har visst med saken att göra!). Den planade ut 2006 och kommer inte att resa sig efter det. Däremot kommer efterfrågan att fortsätta öka i åtminstone ett decenium till. Troligen mer.
Resultat:
Skenande oljepriser.

Det är därför bensinen nu kostar 15 kronor litern här i Sverige och 5 kronor litern i USA (som är vana vid typ 3 spänn litern). Att miljöpartiet börjat samarbeta med regeringen har inte med saken att göra (vi samarbetar om asylpolitiken nämligen!).

Det här innebär att en väl fungerande kollektivtrafik kommer att vara nödvändig ganska snart. Bilen blir en lyx i våra städer och när det gäller landsortsbefolkningen kommer olika former av bilpooler att vara en nödvändig del i folks vardag (där behövs nämligen bilen, sedan gäller det att klara alla göromål på så lite bränsle som möjligt). Detta naturligtvis kombinerat med att vi måste hitta andra bränslen (Etanol är ett alternativ, men framställ den då för bövelen inte från överskottsvin! Kombinera också med hybridlösningar). Det gör att landsortsbefolkningen kommer att leta efter bilar med kvalité och hållbarhet. Det är folks sökande efter kvalité som gör att många japanska bilar numera görs i Europa för den europeiska marknaden. England, Tjeckien och Slovakien är tre populära länder. Polen är GM däremot mig veterligen ensamma om. Liksom att tillverka bilar för europamarknaden i Mexiko. Mexiko, Kina och Ryssland kan inte göra bilar krocksäkra och med känsla för kvalité. Med mervärde. Det har alla utom GM insett. GM ser till att kunna producera deras enkla skitbilar ännu billigare istället, för att den vägen tjäna pengar. Till och med Rumänska bilar (Dacia) börjar så sakteliga resa sig och bli bättre, liksom Skoda gjort. Det är (nästan) bara GM som hänger kvar vid billigt skit tanken.

I den framtiden finns det inte plats för en jättekluns till bilkoncern, nästan obscent fixerad vid försäljningsvolym men fullständigt oförmögen att producera bilar med något speciellt mervärde. Eftersom det är företagskulturen om är skev kommer de troligen att försöka hitta syndabockar att skylla på (och avskeda) innan de går under, där av det jag skrev i början. Eftersom de inte åtgärdar problemet kommer det troligen inte att hjälpa.

Detta är också, i bästa fall, orsaken till GMs märkliga attityd till att (inte) låta Saab fortsätta bygga befintliga bilmodeller. Att de då kan tjäna lite pengar på dem istället för att förlora pengar är ointressant för GM. De är ute efter att sälja många bilar, inte att tjäna pengar. När Saab inte kan hjälpa dem med det är Saab utan värde. I bästa fall är det så enkelt.

Är jag då den som sörjer? Om det bara hade gällt pamparna i toppen; Nej. Men nu gör det inte det. Kvartalskapitalism och när inskränkta företagskulturer som orsakar ekonomisk ruin är alltid tragiskt.

Dubbelmoral

En nyhetsartikel som kommit in under helgen har satt fingret på en brist i vår djurskyddslagstiftning. Eller rättare sagt: I tolkningen av den.

Jaktlagens §27 lyder “Jakten skall bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande och så att människor och egendom inte utsätts för fara.” (SFS 1987:259). Den senare delen i den paragrafen handlar om att man får inte skjuta om det finns en tät trafikerad motorväg eller ett bostadsområde bakom viltet på grund av den minst av allt oväsentliga risken för att jägaren antingen missar eller att skottet går tvärs igenom viltet. Den delen behöver vi inte forska i vidare just nu.

Men jakten ska alltså bedrivas på ett sådant sätt att djuret inte utsätts för onödigt lidande. Det finns en liknande passus i djurskyddslagen. §13 lyder “När djur förs till slakt och när de slaktas, skall de skonas från onödigt obehag och lidande.” Paragrafen efter är däremot intressant §14 lyder nämligen:

Husdjur skall vid slakten vara bedövat när blodet tappas av. Andra åtgärder vid slakten får inte vidtas innan djuret är dött.
Första stycket första meningen gäller inte om ett djur till följd av sjukdom eller olycksfall måste slaktas genast.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från första stycket första meningen för fjäderfä och kaniner.

Vad är då att betrakta som “husdjur”? Det intressanta här är att enligt vad jag hört tidigare räknar man inte katter som får röra sig fritt utanför din tomt som husdjur. Däremot räknas renar uppenbarligen enligt vissa personer dit. Den här tillämpningen gör det hela rätt intressant.

Det är här det blir intressant: Det här innebär nämligen att det är lagligt för polisen att skjuta huvudet av en katt istället för att ta reda på ägaren (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13286779.ab, jag har bloggat om bland annat den artikeln i det här inlägget) däremot är det tydligen inte lagligt att avliva en ren på stubben med hjälp av kniv. Det vill säga, den första varianten jag hörde var att ägaren inte fick använda kniv alls, utan pistol eller (bult-) pistol skall användas (samtidigt säger polisen att renägarna inte får gå omkring med vapen på sig). Andra varianten läser jag på Aftonbladet nu, där det står att just ett stick i nacken är olämpligt eftersom det bara förlamar djuret men inte bedövar det.

För det första: Ska ren räknas som husdjur men inte katt??? Speciellt om det är en innekatt vi pratar om låter ju detta som rena snurren. Dessutom. I det aktuella fallet var det frågan om en svårt trfikskadad ren, som alltså enligt djurskyddslagens §14 paragraf får avlivas utan bedövning. Dessutom: Det tillgängliga alternativet om man inte vill ägna sig åt brottning med trafikskadad (och uppskrämd) ren är alltså att åka hem och hämta en veterinär med bedövningsspruta istället för att avliva renen på stubben. Det om något måste ju vara brott mot både djurskyddslagens §13 och jaktlagens §27 (om vi nu, vilket jag tycker att man ska lagrättsligt, ska betrakta renar som vilda djur, eftersom de hålls så pass fria).

Att renen blir förlamad istället för bedövad är av underordnad betydelse, speciellt om den som sköter avlivningen omedelbart skär halsen av djuret (som alltså helt klart besparas onödigt lidande).

Dessutom, om vi ska vara petiga på det viset:
- En kunnig slaktare som inte är alltför stressad anlägger bultpistolen som används för att “bedöva” lamm vid slakt på ett sådant sätt att den dödar lammet, som alltså inte är bedövat innan fick jag reda på av en klasskompis i gymnasiet. Naturligtvis betydligt bättre ur djurskyddssynpunkt än att bedöva med bultpistolen och sedan avliva genom att tömma det på blod. Men alltså, om man ska vara petig, olagligt (?!?)
- Att stänga in 250 grisar i en lastbil och sedan köra dem från skåne till norrland (för att slakteriet ska få glesbygdsstöd nämligen) anses mig veterligen fullt lagligt. Frågar ni mig bryter detta dock mot djurskyddslagens §13, men där gör varken någon länsstyrelse eller jordbruksverket någon anmälan.

Dubbelmoral som sagt.

Jag sitter och funderar på Hälsoresan

Att jag började fundera på Hälsoresan berodde på att jag fick lust att göra en tillbakablick gentemot den senaste och med största sannolikhet sista Stig-Helmer filmen The Stig-Helmer Story som är en, just det, tillbakablick. Tillbakablick-filmen fick mig alltså att vilja göra en tillbakablick mot de tidigare filmerna. Sådant tycker jag är komik. Någonstans misstänker jag att Lasse Åberg också tycker det. Om någon skulle komma åt att fråga.

Det som närmare bestämt får mig att fundera är att när jag läser recensionerna av The Stig-Helmer Story är alla rörande överens om att den är bättre än Hälsoresan vilket inte är så svårt eftersom Hälsoresan är en riktig kalkonrulle.

Det finns två anledningar till när en film recenseras som kalkonrulle. Det kan förstås vara så att filmen är en riktig katastrof. Det är variant ett. Variant två är att den av någon anledning trampar på recensentens ömma tå.

Dessutom upptäcker jag när jag gör källgranskningen ihop med det här blogginlägget att mitt minne har spelat mig ett spratt. Det är faktiskt bara två (Metro och Aftonbladet) som omnämner Hälsoresan i recensionerna av The Stig-Helmer Story. Men de två som omnämner filmen är rörande överens om att den inte var bra. Jan-Olov Andersson menar att den var rätt kass och Metros CG Karlsson skriver “Skönt ändå att den hemska ‘Hälsoresan’ (1999) inte blev sista film i regisörens filmografi”.

Här måste man ju börja undra. Hälsoresan sågs ändå av 850 000 biobesökare. Ville dessa 850 000 besökare bara se Stig-Helmer eller vad menar de?

Här finns en hake. Jag har Hälsoresan på DVD. Jag har sett den. Många gånger. Och så bra känner jag mig själv att hade filmen varit totalt utan poänger så hade jag slutat se den vid det här laget.
Det finns någon annan orsak.

Visst finns det saker som är lite så där med Hälsoresan. Det är ingen perfekt film. Början känns lite splittrad till exempel och tre parallella handlingar (Hälsohemmet/Stig-Helmers vardag/Bruno Anderhages bravader) känns lite mycket. Men det finns också fina drag med Hälsoresan. Scenerna som beskriver Ole och Stig-Helmer lämnade att klara sig själva ute i skogen är oerhört vackra och faktiskt ganska rörande. Skildringen av Hälsohemmet/Hälsokostbranshen är en satir som är mördande i sin knivskarpa detaljrikedom. Många färgstarka karaktärer med mördande tight casting på sant Lasse Åberg-manér.

Vad kan det då vara som recensenterna retar sig på som jag inte retar mig, kanske rent av uppskattar? Ganska snart finner jag anledning att citera Göran Hägglund (ja, KD-ledaren! fast flera personer har säkert sagt samma sak) och konstatera: Ja. Gissa om!

Faktum är att man behöver bara komma till introduktionstexten för att hitta punkt 1: Manus: Kvällstidningarna & Lasse Åberg. Det är ju nämligen så att kvällstidningarna är inte bara sensationshungriga med tveksam yrkesmoral, de är dessutom ganska snarstuckna och den kängan är ju inte direkt diskret.

Känga nummer 2 låter inte vänta på sig. En av bifugurerna kommenterar en löpsedel om en kvinna som gått ned 70 kilo ungefär:
–Duktig flicka, då vet man att det inte hänt något i världen. Inte heller den passningen om vad löpsedlarna innehåller när det inte finns något bra scoop är ju särskilt diskret.

I kombination med denna föga diskreta känga finns ju en annan känga som däremot är mer subtil. Hela (eller ja, halva i alla fall) filmen är ju som jag skrivit ovan en mördande träffsäker satir över Hälsokostbranshen. Vem som helst som själv är det minsta sensationslysten eller nyfiken lägger här märke till att här finns hur många uppslag till avslöjande artiklar som helst. Kvacksalvaren dr B A:son Levander till exempel borde ju vara färdig för Uppdrag Granskning! Vad gör nu kvällstidningarna med motsvarighetens kvacksalvare? De hjälper till med marknadsföringen! Ska det verkligen vara så? Den här typen av funderingar hos de tilltänkta kvällstidningsköparna är en tickande bomb för nämnda kvällstidningar. Att redaktören låter en filmrecensent berömma den giftpilen är knappast troligt. Även om det skulle vara så. Här ska jag också säga att det finns naturligtvis en gräns för vilka dumheter kvällstidningarna sprider, “fettdoktorn” Annika Dahlkvist har ju t.ex. fått en del ögon på sig det senaste året.

Sedan finns det en anledning till som jag är mera osäker på om varför recensenterna inte gillar Hälsoresan. Det som i “Den ofrivillige Golfaren” (som förresten är min absoluta favorit av dessa filmer!) bara blir en lite kul episod mitt i filmen, när Stig-Helmer kickar boll på gatan och råkar ha jordens bollsinne utvecklas tydligt i Hälsoresan. Den tafatte, fumlige och blyge Stig-Helmer (som ju lite blygt kommenterar hans fenomenala bollsinne “ja’ kicka ju lite boll som grabb men det gjorde ju alla grabbar”) som i början av Hälsoresan snällt håller sig till mallen när Ole frågar om han fått något nytt jobb spottar plötsligt upp sig, råkar av misstag (det ska sägas! Av misstag!) ha kläder som är i enlighet med senaste trenden när han besöker Ole på dennes reklambyrå, besegrar Oles GPS genom att läsa på vägskylten mitt framför bilen och tar kommandot över de båda när de hamnar ute i ödemarken utan några som helst gadgets. Det är Stig-Helmer som hindrar Ole från att äta någon slags olämpliga bär (Stig-Helmer skulle få ta hand om mig också i motsvarande situation, det erkänner jag helt öppet),  ordnar en liten matbricka åt dem och som fäster Oles uppmärksamhet på att kycklingdräkterna i alla fall är varma och torra. Faktum är att det är Stig-Helmer’s vildmarkskunskaper som är grunden till Stig-Helmer och Oles gemensamma företag på slutet.

Den fumlige tönten ska förvisso lyckas på slutet, det är grunden till den här typen av feel-good-rulle men plötsligt misstänker jag att Lasse Åberg var ute på minerad mark. Personalen på tidningen har nämligen skulle jag tro många gånger större likheter med Ole än Stig-Helmer. Världsligt framgångsrika personer i god hälsa men oerhört urbana människor som ute i vildmarken utan ens en mobiltelefon av absolut enklaste slag, knappt ens med kläder på kroppen, är totalt utlämnade och oerhört sårbara.
Då vill de till att de liksom Ole har förmågan att ödmjukt be om hjälp i tid och snällt finna sig i att spela andrafiolen.
Jag har liksom en svag känsla av att det är där skon klämmer.

Då är det lättare att sabla ned på filmen, istället för att erkänna var skon klämmer.

Källor:

http://www.dn.se/kultur-noje/stig-helmer-ar-snallare-an-jag

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/recensioner/article14058705.ab

http://www.metro.se/noje/recension-the-stig-helmer-story/EVHklv!ADX2H3tEycGls/

Naturvetaren Hercule Poirot

Nu börjar ni kanske undra om jag har upptäckt att det finns två Hercule Poirot. Är i så fall bägge litterära gestalter eller har jag hittat en verklighetens Hercule Poirot?

Svaret är att jag syftar på Agatha Christie’s klassiska romanfigur. En romankaraktär som fått en egen TV-serie uppkallad efter sig “Poirot” och som nog kan sägas vara huvudpersonen i Agatha Christies 50-åriga litterära produktion. Förvisso fanns han inte med i alla hennes böcker, inte heller hennes i mitt tycke mest geniala verk Tio små negerpojkar men hon både började och slutade sin författarkarriär med just Hercule Poirot!

Så här beskrivs han i inledningen till novellsamlingen “Damen med slöjan”

Hercule Poirot, den lilla prydliga belgaren med den praktfulla mustaschen  och ‘de små grå cellerna’, är en av världslitteraturens mest berömda och skarpsinniga detektiver. Han kom till England vid slutet av första världskriget tillsammans med sin vän kapten Hastings [enligt vad som står i En dos stryknin kom de över samtidigt, men dock var för sig, min anmärkning] och etablerade sig där som privatdetektiv. Poirot har som de flesta andra i yrket sina små egenheter. Trots att han bara är 1,52 lång är han mycket nöjd med sig själv och oerhört stolt över sina mustascher, de stiligaste i hela Europa. Han har ögon som skiftar i grönt och äggformat huvud som han håller lite på sned – åt vänster. Ordnig och reda är hans rättesnöre. När han äter frukost till exempel ska det rostade bröder alltid vara skuret i jämna små fyrkanter och äggen måste vara exakt lika stora. I hans bokhylla står de största böckerna i ena änden, sen de näst största och så vidare. Allt som ser det minsta slarvigt eller osymmetriskt ut är en pina för honom.

När Poirot reder ut en brottshärva bryr han sig sällan om påtagliga bevis. Att analysera cigarrettaska och sånt är till exempel något han djupt föraktar. Han sitter hellre stilla och tänker och använder sina små grå celler. Han synar alla fakta i fallet, och placerar dem sedan ordentligt vart och ett på sin plats. Med metod och logik kan han reda ut alla problem.

Oavsett Poirots egna höga tankar om sig själv är han verkligen en skräckinjagande motståndare. Ve den missdådare, hur listig han än är, som försöker undanhålla fakta för honom. Han har för vana att komma med överraskningar i sista minuten. När den lokala polisen och Scotland Yard har avslutat sin utredning och lägger vantarna på en protesterande anklagad, observera då hur den oförliknelige Poirot spelar ut sitt äss – och överraskande avslöjar den verklige skyldige

Poirot har ett sätt att angripa kriminalfall som med rätta gör honom till en skräckinjagande motståndare för den listigaste motståndare. I grunden har nämligen naturvetenskapen och Hercule Poirot samma synsätt:

Det som förklarar mest och med minst invändningar är förmodligen den förklaring man ska tro på. Naturvetenskap handlar nämligen väldigt mycket om just tro. Inte något objektivt vetande som kommer att vara stabilt genom decennier, sekler och millenier. Tror man så stenhårt på naturvetenskapen har naturvetenskapen blivit en religion och därmed har den förlorat sitt värde. Tyvärr är det alltför många som gjort den missen.

Just här har det gjorts många missar i naturvetenskapens namn. Mer om dessa i ett annat blogginlägg. Hercule Poirot gör inte den missen när det kommer till kriminella utredningar (en sak som inte står i presentationen ovan förresten: Han jobbade som polis i Belgien). Han gör som den sanne naturvetaren och hämtar in så mycket information han bara kan. När han så har tillgång till all information som han absolut kan få tag på sorterar han in allt så det passar i ett bestämt mönster. När han mot slutet av berättelsen utbrister Ma Stupide eller något i den stilen (ha överseende med min franska, om du talar det själv) beror det i allmänhet på att han upptäckt att det är fel mönster han försökt passa in alla bitarna i. När han således insett vilket mönster som det ska passa in i ser han också vad som är oväsentligt och vad som är väsentligt. Hercule Poirot aktar sig noga för att på förhand bestämma sig för vad som är väsentligt och oväsentligt och det är ofta där han slår polisen på fingrarna. Plus att han aldrig tror vad någon själv intygar om vad de gjort. Han vill alltid att minst två vittnen ska hävda samma sak för att han ska tro på det.

Alltså är det lite fel att säga att Poirot inte bryr sig om påtagliga bevis. För det gör han. Men det är först när han hela tiden kan förklara hur bevisen hamnade där de är som han är nöjd. Den sanne naturvetaren som inte lämnar något åt slumpen förrän han inser att han inte kan förklara det, då lämnar han det åt sitt öde. Faktum är ju att Poirot, med hela sin pompösa självbild, ibland inte kan förklara saker. Fast lyckligtvis har inte det någon betydelse för fallen.

Poirot skulle ha blivit en utmärkt forskare, det är jag övertygad om. Jag tror också inte han skojat bort en i runda tal tioårig gosse som satt och filosoferade på lektionen. Eller när någon anmärkte att de saknade lite päls.

Men det tar vi en annan gång.