Åsna eller tönt

 

Jag anser mig nu ha tillräckligt med kött på benen för att (åtminstone i detta halvflummiga sammanhang) presentera en tes jag gått och funderat på i två år.

Tesen om den förtryckta mannen.

Vad är till att börja med förtryck?

Enligt Wikipedia är förtryck ”…tillstånd där en starkare part orättvist utövar sin makt på en svagare part. ” Det vill säga utnyttjar sin makt för att hålla nere den svagare gruppen. På wikipedia utvecklas denna tes ytterligare ”Termen förtryck används ofta för att beteckna hur en grupp hålls nere med hjälp av maktbefogenheter, med oberättigat våld eller med samhälleliga normer. ”.

Vad jag förstår har vi nu kommit till en ganska bra beskrivning av vad förtryck är. Nu är däremot inte Wikipedia en alldeles pålitlig källa så vi tar och tittar på ytterligare ett ställe. Nationalencoklypedin på nätet (det utmärkta uppslagsverket med det omöjliga namnet).

Förklaringen därifrån är kort, koncis och värd att citera.

”Hårda åtgärder mot (viss grupp av) personer i syfte att hålla dem i ett tillstånd av maktlöshet, både om fysiska och andra påtryckningar” (mitt kommatecken).


Enligt normerna i vårt samhälle (här pratar vi alltså om ”andra påtryckningar”) så som de beskrivs i Marie Nordbergs bok ”Jämställdhetens spjutspets” så ska män vara rationella, logiska, och rätt karriärhungirga och statusmedvetna. Dessutom ställs kravet på att vara rationellt mot behovet av att vara emotionell, som för män för det mesta ska komma på undantag. I det sista fallet finns naturligtvis undantag. Med sin partner får man vara emotionell. När ingen annan ser på. Men lite blyghet är här på sin plats om man ska vara ”riktig karl”.


I en intervjuv med Karin Thunberg, publicerad i Svenska Dagbladet häromsistens, ger dock skådespelaren Mikael Nyqvist ord åt en fundering som för mig faktiskt är äldre än de två år jag nämnde ovan. Han säger ”…Det är när vi män försöker springa ifrån vårt behov av vara lipsillar och morsgrisar som vi blir dumma i huvudet. För då måste vi hitta på något kompensatoriskt, som vi slåss eller skrika på krogen”.

Det Mikael Nyqvist säger är att vi måste lära oss att våga gå utanför normen och vara lite emotionella och irrationella emellanåt för att hålla oss mentalt krya. Om vi inte bryter mot denna del i normen så blir vi ”dumma i huvudet”. Jag har själv i samtal uttryckt det som så att en av mina första upptäckter på det här området (för mer än 10 år sedan faktiskt) var att en man enligt normen är en åsna. Min andra stora upptäckt på området är att jag är långtifrån ensam om den upptäckten.

Nu syftar jag alltså inte bara på en intervjuv med Mikael Nyqvist. Det finns fler exempel. Inte minst vad jag själv upptäcker hos mina medmänniskor. En kille som var mån om att vara stor stark och tuff men i en diskussion betonade vikten av att kunna visa känslor. En kille jag blev bekant med under gymnasiet (vi var väl inte kompisar direkt) genom att han var ihop med en av mina klasskompisar som både kunde tävla med polarna om att klara mest i bänkpress och vara riktigt trevlig och förutseende, inte minst mot sin flickvän.

Och en iakttagelse som kan vara nog så viktig. Under mina studier på lärarhögskolan har jag då och då varit kurskamrat med män som såg ut att vara färdiga för en omöblerad etta på skansen med inhängnad uteplats (apbur, alltså). De har i samtliga fall visat sig vara shyssta polare som man kunde ha nog så intressanta samtal med, även när det började gå in på lite mer känslosamma områden. Man ska inte döma hunden efter håren!

Nu kommer vi dock till del två i mina iakttagelser. Hur hanteras nu denna frångång från normerna av kvinnorna i min eller andra omgivning. Tyvärr inte särskilt väl.

Ett par exempel:

– ”Bettan” i Peter Dalles TV-serie ”jävla Kajsa”:

Vi faller lätt för ovanliga män, men sedan vill vi nog att ni ska bli välldigt vanliga igen, och då blir ni så jäkla arga”

– På sidorna 107-109 i Fanny Ambjörnssons bok ”I en klass för sig” finns en mycket talande men icke desto mindre fruktansvärd dialog jag inte tänker citera i sin helhet om hur en grupp tjejer diskuterar den nya killen till en av dem. Killen ifråga ser enligt sin flickvän smällfet ut i kort hår så hon håller på och lobbar för att han ska låta det växa lite längre. Hon har även synpunkter på hans kläder. På frågan om han skulle få göra om henne så blir svaret blixtsnabbt ”Nej! Inte det minsta!”. Under diskussionen jämförs också killen med en sminkdocka (?!). Exemplet är väl rätt extremt, men tyvärr mindre generellt än vad som hade varit trevligt.

– Killen jag var bekant med under gymnasiet. Han som var ihop med en av mina klasskompisar. Vid ett tillfälle satt jag och berömde hans mer mänskliga sidor varpå hans flickvän, tillika min klasskompis, omedelbart gick i ”försvar” och menade att han inte var någon tönt om jag trodde det. Jag undrar vad min klasskompis hade sagt om jag svarat ”Nej, det tror jag inte, men jag tror inte han är en åsna heller”. Nog tur att jag inte sa så…

Och nu till exemplens exempel, ett så klockrent exempel att det faktiskt då och då får mig att må illa. Det är nämligen en skönlitterär gestalt. Skapad för att vi ska skratta åt honom, men en person som jag bara förmår tycka synd om.

Gustav Svensson.

Ni vet. Brevbäraren som är pappa till två mer eller mindre bångstyriga ungar i komediserien ”Svensson Svensson”. En mer typisk vardagsman är nog svår att hitta. Det intressanta med honom är att han samtidigt är bland det mest omanliga man kan tänka sig. Rationell? Ytterst sällan! Logisk? Näej, inte enligt de vanligaste normerna. Statusfixerad? Inte det minsta! Karrärhungrig? Nej, inte särskilt.

Gustav Svensson är oerhört lojal mot sin familj, han kan sin postrutt och trivs med den, delvis beroende på att posten för honom inte handlar om att stoppa brev i rätt låda, utan att skapa kontaktmöjligheter mellan människor. Han är i grunden oerhört lojal inte bara mot sin familjs behov utan också sin familjs behov. Och inte bara sin familj. Hans favorittes är ”är magen glad är människan glad” vilket är en utmärkt om än inte riktigt fullständig beskrivning av Maslovs behovshierarki, mycket uppmärksammad inom bland annat pedagogiken och psykologin. Människan behöver först och främst vara pigg, ohungrig (mätt är inte nödvändigt) och trygg, sedan kan man fylla på med resten. Hans behov av att göra karriär är obefintligt. Han gör ett misslyckat försök under TV-serien och ett omedvetet och lika misslyckat försök i långfilmen, men i grunden trivs han med sin postrutt (vilket visar sig i slutet på långfilmen). Att han sedan blir väldigt glad och lite väl ivirg när han plötsligt blir uppmärksammad och är någon i långfilmen har inget med karriärhunger att göra. Bara alla människors behov av att bli sedda.

Men samtidigt har han krav på sig att vara mannen i huset. En auktoritet. Men han har ingen auktoritet. Och eftersom han inte har det minsta intresse av att vara det så är hans bild av hur saker och ting lite ska vi säga dåligt uppdaterade. Med resultat att han inte alls är beredd på att dagens tonårstjejer är rätt självständiga eller att hans son nästan i ren trots (disidentifikation på fint språk) kategoriskt väljer bort det mest manliga som Gustav Svensson har nämligen intresset för bollsporter.

Hur hanteras han då av sin familj? Jo, de (och manusförfattarna, som faktiskt är män) gör narr av honom.

Det visar rätt uppenbart hur det hela går till. Gustav Svensson är människa. En enkel flärdfri människa som egentligen bara bryr sig om tre saker. Postrutten, TV-soffan och sin familj. Det är en människa i samma behov av att bli sedd, uppmärksammad och respekterad som alla andra.

Men en man som inte följer normen. Som resultat av detta blir han utmobbad av sin egen familj, som både kräver av honom att följa normen (om Lena inte vill ha kvar deras gamla skruttbil till jobbet kan väl hon köpa en ny, inte kräva av honom att göra det) men som också är snabba att kritisera honom när han gör fel (det var inte en halvgammal Volvo till de ville ha, utan en modern Volvo eller för den delen Nissan med finesser och kanske till och med nybilsdoft).

Jag är rätt säker på att Gustav inte är ensam. Långt därifrån. Och här ovan har jag visat på några exempel på hur det kan gå till.

Då återstår frågan. När ska kvinnorna i vårt samhälle tvingas inse att de inte bara är offer för könsförtrycket, utan samtidigt gärningsmän. Och att vi män inte bara är hopplösa mansgrisar, utan också offer för kvinnornas könsförtyck.

Den dagen väntar jag på med spänning. Det är enda sättet för en feminist som är man att stå ut. Frågan är bara när den kommer.

Annonser
Det här inlägget postades i Vardagsbekymmer. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s