nja det beror på…

Ingen som känner mig närmare kan nog låta bli att känna igen den repliken. Det är ett av mina standardsvar när man frågar mig någonting.

En del har också genom åren blivit rätt förbaskade på min motvilja mot att svara ja eller nej på en fråga. Som min klasskamrat under högstadiet (jag tänker inte namnge honom här) som ägnade bra många månader åt att försöka få mig att svara ja eller nej på en fråga. En av de sista månaderna i högstadiet lyckades han….

Andra har vänt på det hela. Som mina kurskamrater under kulturanalyskursen 2005 som blev chockade när jag lämnade tre raka svar på en minut, eller knappt det. Därmed också sagt att jag inte svarar svävande för att jävlas. Eller uttrycker mig särskilt oklart i allmänhet.

Grejen är bara att jag kommit underfund med att livet är liksom inte så enkelt att det går att svara ja eller nej.

Man kan säga att livet är som ett svartvit fotografi. Ett riktigt bra fotografi (eller rikt liv) ska innehålla allt från ljusaste vit till mörkaste svart. Det vill säga allt från himmelsk lycka till ett mörker som snarare ska jämföras med den andra vägen till evigheten (ledtråd, jag syftar på ett ställe som är betydligt varmare och betydligt mörkare).

Men om ni tänker efter. Det blir väldigt mycket gråtoner. Eller sådant som kanske inte ger oss himmelsk lycka men är ganska otrevligt. Eller sådant som kanske inte får oss att tro att vi blivit placerade i helvetet men ändå är högst otrevligt.

Nu är det ju det att detta gäller inte bara livet i sin helhet utan även många gånger andra saker. Det är liksom inte bara positivt eller bara negativt, det är både och. Och då måste väl bägge sakerna tas med i beräkningen.

En tidigare kompis till mig hade mycekt svårt för att jag, när jag berättar om en person, tar upp även de negativa sidorna. Vi har inte setts på fem år, det har varit en bra tid (sådana människor har jag alltså rätt svårt för…).

Sedan har vi ju detta med ja och nej som svar på en fråga.

Låt mig ta ett aktuellt exempel. Jag har fått lära mig att man ska släppa gasen i nedförsbackar när man kör bil för att spara bränsle, men att man absolut inte ska trycka ned kopplingen.

Förklaringen till detta är att om man trycker ned kopplingen använder bilen lite bränsle för att dra runt motorn, men om man låter bli stänger den bränsletillförseln helt och sparar även de sista dropparna bränsle. Dessutom är du mer beredd att agera eftersom du kan strunta kopplingen.

Detta låter så till den milda grad övertygande att jag har trott på det i tre-fyra års tid.

Men

Nu är det ju så, har jag precis kommit på, att om man kopplar ur så kopplar man även ur motorbromsen. Har nu bilen en väldigt kraftig motorbroms, som den jag normalt kör, så innebär det att man kan rulla nedför många fler backar om man kopplar ur än om man inte gör det. De få stackars droppar man sparar på att inte koppla ur i de där kraftigaste backarna övervägs sannolikt med råge av att man kan rulla ned för många fler backar. Detta gäller naturligtvis i synnerhet om man kör genom kuperade trakter.

Men man blir ju faktiskt mer aktionsberedd om man inte trycker ned kopplingen. Nja, det är klart att ens möjligheter att gasa sig ur en knipa minskar. Så riskerar sådana situationer att uppkomma bör man väl låta bli. Men ute på landsvägen ska du oftast bromsa dig ur krissituationer och det går alldeles utmärkt med kopplingen nere. Är det en liten backe kan du rent av bromsa genom att bara koppla i igen. Så med lite gott omdöme är inte det något problem.

Så Åke, om du läser det här, du kan lugnt fortsätta att koppla ur i nedförsbackarna.

Och min körlärare Tore, som numera återvänt till sitt fosterland, till lika vårt västra granland, får väl trösta sig med några Svenske-vitser efterråt om man nu skulle läsa detta.

Men faktum är att detta är ytterligare en, bland många, frågor som det alltså inte gick att svara ja eller nej på, där det fanns reservationer och sidofaktorer att ta hänsyn till.

I österländsk filosofi och till lika logik finns det inte bara svaren ja och nej, utan även svaret ja och nej (både och alltså). Det är ett stort steg frammåt enligt min mening. Där gjorde du en miss Aristoteles. 

Annonser
Det här inlägget postades i Vardagsbekymmer. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s