Hösten

Det finns många uppfattningar om hösten. För en tid sedan läste jag en blogg av en kille/karl/man som skrev ett blogginlägg om det faktumet att han tyckte det var skönt att det hade blivit höst, för han avskydde sommaren.

En närmare granskning av det han skrivit visade att det nog var en sanning med mycket stor reservation. Det han avskydde var högsommaren och alla måsten han upplevde i samband med semestern. Jag måste erkänna att jag kan instämma i denna åsikt.

Men grejen är att vi har inte bara sommar i juli i Sverige (jo, jag lovar). Sommaren är slut först när dygnsmedeltemperaturen är under 10 grader Celcius minst en vecka i streck, om jag kommer ihåg rätt. Och det inträffar någon gång i september.

Sensommaren tycker jag är fin. Lagom varmt och trevligt i största allmänhet.

Hösten är så dubbel. Alla fina färger, första frostnätterna som ger ett rimfrosttäcke på marken. Klar hög höstluft som för några år sedan gav mig röksug. Tack och lov inte längre, men i alla fall.

Då är hösten fin.

Men hösten är också mörker. Höstdagjämningen är ungefär när hösten börjar, den 21 september om jag kommer ihåg rätt. Därefter är solen uppe kortare tid än den är nere. Mörkret kopplar sitt grepp om Sverige. När jag skriver detta, den 14 oktober, är mörket kompakt utanför fönstret redan någon gång vid sju.

Och inte finns det någon snö som lyser upp heller. Går man ut och går så äts ljuset från pannlampan snabbt upp av fuktiga löv och annan vegetation.

Om man nu inte dessutom går ut en av de dagarna som också tillhör hösten. När det är råkallt, dimigt och mörkt. Pannlampans ljuskägla hinner nästan inte i marken innan dimman äter upp ljuskäglan.

Pannbandet åker fram trots att termometern visar ett par grader över noll. Handskarna åker på. Bilen känns iskall när man ska iväg på morgonen.

Det är också höst.

Sedan blir det då vinter. Ännu kallare. Snö halka. Nu hävdar en del att det blir riktigt jävligt.

Men jag håller inte med. Ty dels är man nu van vid kylan, dels är det en annan kyla. En torrare kyla som inte är lika kall. 5 grader plus på hösten är kallare än 5 grader kallt många vinterdagar. Tyvärr är dock 5 plusgrader lika kalt på vintern för då kommer den fuktiga, råkalla kylan tillbaka.

Men är det vinter ordentligt, alltså dygnsmedeltemperatur under 0 grader Celcius minst en vecka i streck, då är det en torr, frisk ganska behaglig kyla.

Dessutom kommer ljuset. Inte minst om man har tur så att det är snö på marken. Att vandra genom höstmörker och att vandra genom ett snöteckt landskap i månljus är två vitt skillda saker. Den senare promenaden tar mycket längre tid även om man går lika långt, ty hela naturen har en atmosfär och stämning av frid över sig.

Den månaden jag fyller år, februari, är med lite tur en härlig vintermånad med månljusa, kalla nätter, snö och kyla som knäpper i kinderna. Kylan kan bli riktigt extrem, så jag känner för att gå ned i källaren och elda med ved i pannan istället för olja som vi tyvärr normalt har. Men det får man på något sätt ta.

Ett sätt att hålla sig varm är ju för övrigt att skotta snö.

Men hade vintern kommit nära nog direkt på sommaren hade jag nog inte varit lyrisk.

Tack hösten för att du finns. Men nu börjar jag snart längta efter snön och ljuset.

Jag har föresten skrivit så där om "för att du finns" en gång tidigare. I Sonja Aldéns gästbok. Fast den vitsen var ju sämre än låten faktiskt. Även om För att du finns inte direkt är hennes bästa låt. Men så dålig som den vitsen är den ju inte.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s