Funderingar under slutet på en dagsresa

Jag sitter och skriver den här bloggen på bussen, vilket är en helt ny erfarenhet för mig. Samtidigt med att jag skriver dessa rader så ljuder Andrea Bocheli och Sarah Brightmans utmärkta insjungning av "Time to say goodbye" i öronen. Denna låt har förvånat mig eftersom den på senare tid nästan aldrig varit så bra som jag har ett minne av att den kan vara. Förklaringen kom idag. Jag brukar säga åt de apparater jag använder att dämpa ned de frekvenser som ligger närmast 1 kHz, det så kallade mellanregistret. Det ger normalt sett ett mycket behagligare ljud, främst på apparater i lägre prisklass, dit datorns inbyggda ljuddel bör räknas.

Men inte när man ska avnjuta "time to say goodbye" visade det sig. Ett av de sista numren svenska Carola Häggkvist genomförde med hedern i behåll var för övrigt just denna låt i duett med Titio Beltran under Robert Wells konsert Rapsody in Rock, sommaren 2000. Säger lite grand om var i karriären den kvinnan befinner sig. Nog om det.

Andra Bocceli och Sarah Brightman har för övrigt sjungit klart i mina öron och ersatts av Bjrön Afzelius. Och därmed till nästa ämne som jag ville ta upp i denna blogg. Mina fördommar. Jag har självklart sådana. Det är ärligt talat lite svårt att låta bli att ha det. Men jag har ett lite speciellt förhållande till mina.
Jag ser på dem ungefär som man tänker på bagaget när man är på semester. Man vet att man måste släpa på det men det är ändå skönt att bli av med det.

Jag vet inget bättre än när mina fördommar blir motbevisade. För då utvecklas jag som person, och det tycker jag om. Jag älskar nya intryck och nya erfarenheter. Och det har oftast varit en bra egenskap, men om det nu finns någon där ute som tror att det bara är en bra egenskap kan ni nog glömma det rätt snart. Dessa egenskaper har åsamkat mig en del obehag också.

En av mina fördommar fick sig en skaplig knäck idag. Jag ger nämligen inte många spänn för kvällstidningarna. Den av dem som jag oftast läser är aftonbladet, vilket innebär någon artikel i veckan i papperstidningen och kanske sex-sju artiklar i veckan på nätet.

Idag ansåg jag mig emmellertid ha anledning att köpa expressen. Jag ville veta hur det gick för både passagerare och häst i den kollision som skett mellan en skenande ridhäst och en personbil.
Så jag köpte tidningen, bara för att upptäcka en tänkvärd ledare, någon intressant insändare, en intressant debattartikel och en eller ett par välskrivna nyhetsartiklar. Totalt sett var tidningen nog värd den knappa tia jag betalade för den.

Vilket var en positiv överraskning och dessutom bevis för tesen att man aldrig ska förlora hoppet om någon eller något. Inte ens inom media.

Fast Andra Avenyn börjar jag nästan förlora hoppet om…

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s