Björn Folke Ingemar Folkesson, 31 Augusti 1936 till 23 juli 2006

Det jag ska skriva nu är egentligen alldeles för allvarligt för att vara vara ämne för en blogg, men eftersom folk nu uppenbarligen skriver om det mesta så kan jag väl göra det åtminstone tills vidare tills jag har möjlighet att göra någonting mer bestående i ämnet ifråga.

Till ämnet. Personen i rubriken var min far. Han dog alltså för lite drygt ett år sedan efter som det skulle ha hetat i tidningen "längre tids sjukdom". Nu var pappa inte en sådan potentat att han fick någon artikel i tidningen. Men hade han fått det hade det stått "efter en längre tids sjukdom".

Pappa hade leukemi. Troligen så kom den någon gång i början på 2000-talet. Jag vill minnas att han var vid full vigör under mitt jobbiga år, alltså 2001, men någon gång 2002-2003 kom de första sjukdomstecknen. Som vi då inte kunde tyda. Först i slutet av 2005 fick vi diagnosen. Vilket naturligtvis gör det svårt att säga mer exakt när han fick leukemin. Som för all del i grunden var en ganska lindrg sort. Jag kan inte påstå att jag anser att det spelar någon roll i dagsläget.

Jag var och tände ett ljus på pappas grav tidigare ikväll. När jag gick från graven försökte jag minnas honom. Sådan han var innan han blev sjuk. Det var svårt. Pappa var en karaktär. En mycket speciell människa få som träffade honom nog glömde i första taget. Men han var också sjukpensionär i många år. Från någon gång i mitten på 80-talet till 2001 då han blev folkpensionär. Det innebär att han för mig var en trygghet. Inte bara för mig ska sägas, utan för hela vår familj. Pappa var garanten för att det (nästan) alltid fanns någon hemma.
Pappas roll här hemma kan på något sätt liknas vid betjäntens. En person som smyger omkring i bakgrunden och servar oss andra med allting. Eller nästan. Men alltså nästan aldrig en frontfigur.
Pappa var den som höll ordning och såg till att saker och ting blev gjort.
Bara en sådan sak som att det var pappa som både inhandlade och lagade till maten. Alla måltider. Under hela gymnasiet åt jag gröt och smörgås till frukost, kompletterat med först chocklad och sedan te. Jag behövde inte kröka ett finger för att åstadkomma detta. Jag duschade och gick in till sovrummet och klädde på mig och när jag kom ut stod alltihop på bordet.
Jo, jag fick bre smörgåsarna själv. Och ta bort te-silen. Lägga mos/sylt på gröten. Men det var det enda.
När jag kom hem tidigt från gymnasiet och sedan från lärarhögskolan, var kaffet klart. Ofta med någon liten kaka eller så till.
När jag kom hem sent, strax före 18 oftast, ibland från lärarhögskolan efter 18, stod middagen på bordet.
När jag behövde skjuts hem från fotoklubben jag var med i under en period var det pappa som ställde upp.
När jag vid ett tillfälle behövde skjuts till skolan i Norrtälje (gymnasiet) var det pappa som ställde upp.
Att det var pappa, den mest erfarne föraren, som skulle hjälpa mig med körkortet, blev rätt självklart.

Pappa gjorde annat också. Handlade hem maten, varje förmiddag åkte han till närmsta större samhälle, Rimbo, eller till Hallstavik, och handlade det som behövde köpas hem.
Han tömde komposthinken, som numera, tyvärr, många gånger ersatts med sopkorgen. Han skötte kaffebeställningarna. De lämnade han nästan officiellt över till mig. Fast just nu dricker vi så lite kaffe att det fått bero ett tag.
Och han såg till att vi gick och la oss i tid. Pappa valde att ge min lillasyster lite mera utrymme genom att börja sova i vardagsrummet. Men det innebar också, som vårat hus såg ut, att han inte kunde komma till ro förrän vi var klara och kunde släcka i hallen. Alltså krävde han av oss att göra kväll i rimlig tid. På den tiden var det inte tänkbart att sitta och skriva på datorn strax före 11 på kvällen…
Pappa var inte bara betjänten jag skrev om ovan. Han var även familjens överhuvud. Den som bestämde. På sitt sätt, lite från sidan. Nästan aldrig i rampljuset. Och han gjorde det, har jag insett undan för undan, med ett väldigt varmt hjärta.

Men pappa hade också sina sidor. Bland annat var han rätt skeptisk till tekniska saker. Särskilt händig var han inte heller. Videon lärde han sig aldrig hantera. Än mindre en PC. Och så hatade han omotiverade engelska låneord, särskilt försvenskningar av dem.

Så den här texten kommer jag på ett eller annat sätt att ta ut på papper och arkivera på något bra sätt. Och det vore fullständigt otänkbart att avsluta den med den idag vanliga frasen RIP – Rest in Peace.
Det finns egentligen bara ett sätt att avsluta den på.

Vila i frid. Pappa Björn.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s