Konsten att vara otidsenlig

Vissa delar av vår värld är väldigt konservativa. Dessa delar av vår värld har också andra egenheter för sig. En av de tydligaste är att när någonting inte fungerar så ger de inte upp sina idéer utan slåss för dem ännu hårdare. Och inget ont i det. Jag är sådan själv. När mina åsikter eller ännu hellre värderingar ifrågasätts så strävar man efter att försvara dem.

I sådana lägen har omgivningen naturligtvis en skyldighet att upplysa den stackars vilsegågna person som inte förstår att det är time att ändra uppfattning. Och framförallt bör man som politiker naturligvis på ett artigt och diplomatiskt sätt försöka blidka personen ifråga innan man struntar i dem. Eller nästan.

På en punkt har dock våra politiker istället gjort tvärt om. De har lyssnat på de konservativa dårarna och alltså skapat en lagstiftning som är ännu mer otidsenlig.

Jag pratar naturligtvis om upphovsrättslagen. Fram till några år in på 2000-talet gick upphovsrättslagen i stort sett ut på att du som konsument inte fick göra egna kopior av mediet ifråga.
Sedan kom .mp3-mediet. Det enda rimliga sättet att hantera den uppkomna situationen var nu att tillåta kopior för privat bruk samt tillåta icke-komersiell-spridning. Det vill säga: Kopiera CD-låtarna till .mp3-spelaren är okej liksom att dela med sig på ICQ, men den som tar betalt för fildelningsprogram eller lägger reklam på dessa program får räkna med att Bosse Batong kommer och knackar på.

Nu ville emellertid våra politiker annorlunda. Ett litet citat ur den text som finns i början på varje DVD. "Det är vidare bland annat förbjudet att av hela eller delar av denna DVD framställa kopior"

Nu är det väl inte så många som behöver kopiera en DVD för att kunna spela den, men lagstiftningen är densamma för ljudmedia. Det är alltså olagligt att kopiera över sin för dyrt inhandlade CD-skiva till mp3-spelaren (jag skojar inte!). Vad det är att utbyta ljudspår via MSN eller kopiera av en skiva man lånat av sina syskon ska vi bara inte tala om!

Nu räcker det inte med denna stenålderslagstiftning. Nu har dessutom mediebranschen fått tillåtelse att starta en myndighetsliknande organisation med mycket långtgående befogenheter för att se till att den minst sagt otidsenliga lagstiftningen följs. Denna myndighetsliknande organisation är naturligtvis Antipiratbyrån och de har som sagt mycket långtgående resurser. Det är till exempel tillåtet att gå igenom hela min hårddisk efter piratkopiera material närsomhelst och hursomhelst.

En myndighet eller något ditåt har alltså rätt att t.ex. rota igenom hela min mailkonversation på grund av några musikfiler! Nu kan jag tala om ett par saker. Dels att jag inte har så mycket .mp3-or på min dator, dels är det en jäkla tur att jag och min terapeut inte sköter samtalen via mail… Men å andra sidan blir alltså alla mina MSN-konversationer i så fall granskade.

Vad har nu mediabranschen att vinna på denna den moderna tidens häxprocesser. Jo man vill få in royaltypengar. Låt mig nu avslöja en sak. Det är högst blygsamma pengar som skivbolagen går misste om. En av mina bekanta har typ 130 mappar med .mp3-or. Låt oss säga att det handlar om ett tiotal låtar i varje mapp. Det blir 1300 låtar. 10-15 kronor per låt ger närmare 15000 spänn. Om säg 300 000 av Sveriges medborgare är uppe i den musiksamlingen så innebär det fyra och en halv miljard! Skivbranschen hävdar säkerligen på basis av dessa siffror de går misste om upp emot 10 miljarder kronor. Och artisterna om någon miljard.

Jag vågar påstå att så inte är fallet! Många av dem som laddar ned .mp3-or är nämligen inte särskilt intresserade av musik. Om de inte fick ladda ned .mp3-or skulle de sannolikt köpa ett par samlingsskivor om året (á 100 spänn). Säg 5 skivor om året. Det blir högt räknat 150 miljoner om året från mina 300 000 datoranvändare eller sisodär någon miljard totalt, alltså en tiondel av siffrorna ovan. Och: Var vänliga notera detta: Bidragen till varje enskild artist som finns med på samlingsskivan är blygsamt. Det handlar om att de 20 största artisterna tillsammans går misste om kanske 15 miljoner kronor. Inte att Sveriges 2000 artister (eller vad det kan tänkas vara) går misste om 5 miljoner per käft som skivbolagen säkert vill få det till.

Om man betänker alla bidrag till olika kulturgärningar vore det kanske inte helt fel om mediaföretagen fick den miljarden från statskassan istället. Pengarna finns. Så det blev lagligt att byta musik med kompisarna. Ännu bättre vore förstås om artisterna fick miljarden istället. Finansiera tveksamma reklamkampanjer via skattsedeln är inte min likör…

Men det verkar inte finnas något intresse från mediaföretagen att underlätta för konsten. Det enda de bryr sig om är den egna plånboken. Miljöpartiets film "Share – It’s fare" är olycklig eftersom den gynnar våra poltisika motståndare. Men det handlar om en viktig politisk fråga. Måtte det bli lagligt att byta musik med sina kamrater snart. För det gör ju varje aktiv musiklyssnare ändå, så lagen är ju meningslös! Den skapar bara irritation. För att inte prata om filmen från Antipiratbyrån i början på varje DVD och Varningstexten som blivit tre gånger så lång jämfört med på Köpvideofilmerna, men innehållet är detsamma. Det gynnar absolut inte varken filmbolag eller filmskapare med de dumheterna!

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s