Kärlek

Kärlek kan se ut på olika sätt, för olika människor och i olika sammahang. Men mycket av det som hänt under denna påsklovsvecka har med kärlek att göra.

Det enda som inte gjort det är väl den förkylning jag dragits med och som tack och lov snart är ett minne blott. Nog om det. Åter till kärleken

För tämligen exakt en vecka sedan dog en äldre man som jag aldrig träffat. Hans namn saknar betydelse. Han blev 77 år gammal och har av ett av sina barnbarn beskrivits som den underbaraste person hon träffat. Hon är inte sen att ösa superlativer över denna äldre gentleman som inte längre finns bland oss. Om jag ska försöka sammanfatta hennes beskrivning av honom så blir det ett snällt och allmänbildad orginal. Kärleken till honom från hennes sida har lyst så klar genom ett antal chattsessioner på MSN att den nästan tycktes gripbar. Och den sorg som kommer som en naturlig följd på hans sjukdom och död tycktes mig som en ordkarg avgrund, förmedlad genom några ord på MSN och genom ett blogginlägg som jag har öppet bakom.

Kärlek är svår att skriva om, och detta dödsfall aktualiserar också tankarna kring min egen fars bortgång för nästan två år sedan. Även denna har funnits som ett inslag i veckans händelser eftersom jag för första gången på alldeles för länge var uppe till hans grav nu i veckan. Det enda vi kan göra för denna man, som betytt så oerhört mycket för mig under stora delar av min uppväxt, är ju att se till att graven är i gott skick. Det var den tyvärr inte. Några blommor som mamma ställt dit var naturligtvis i bedrövligt skick efter ett eller ett par snöoväder och granriset var översnöat. Jag gjorde vad jag kunde för att åter göra graven fin. Men det är inte så lätt så här års. Jag måste komma ihåg att gå dit imorgon igen och fortsätta uppsnyggningsarbetet.
En fråga jag inte kan låta bli att ställa mig är vad jag egentligen kände inför min pappa när han gick ur tiden den 23 juli 2006. Hans sjukdom och därtill hörande frånvaro från hemmet hade hunnit bli en naturlig del av våra liv så till den milda grad att jag någon månad efter hans bortgång kunde drömma om hur han kom hem från sjukhuset. Hela min hjärna ville på något sätt inte acceptera att han var borta. I mitt yrke som mattelärare vet jag också att oändlighet är ett begrepp många har svårt för, uppenbarligen gäller det mig också, i alla fall i detta sammanhang. Den ena halvan av min hjärna hade inte förstått att han var borta, den andra hade nog börjat sörja honom redan i januari när vi fick beskedet om att det var på väg utför på allvar.
Jag kan förundras över att jag inte tänker på pappa mer, eller minns honom bättre, men samtidigt, när jag gör det så tåras ögonen omedelbart. Björn, jag hoppas du förstod att jag älskade dig. Jag hoppas även mannen som nu gått ur tiden förstått hur älskad han var.
Jo en sak, innan jag tassar vidare i ullstrumporna. Vi är bara kompisar, inget annat, ovan nämnda barnbarn och jag.

Om vi tassar vidare i ämnet kärlek till en kärlekshistoria som är betydligt mera mångfacetterad så har jag under veckan fått reda på att jag är klar med mina lärarstudier. Efter snart 6 års studier är alla 180 nödvändiga poäng i hamn. Nu fattas bara lite intyg så är det bara att köra på för fullt sedan. Glädjen inför detta besked är större bland två av mina anhöriga (min mamma och min mormor) än hos mig. För mig handlar den delen av mitt liv så mycket mer år att göra ett bra jobb ifrån mig under de vick som jag just nu har och som jag har resten av vårterminen. Om jag inte gör någon dundertabbe dess förinnan förstås. Men det tror jag inte jag kommer att göra.
Men på samma sätt som sorgen över pappas död är svårfattbar, tror jag inte jag förstått riktigt hur stort det är att jag nu i praktiken klarat min examen.

Nu till den sista kärlekshistoria jag ska ta upp i denna blogg. Kärleken till musiken. Utan musiken stannar min värld, så enkelt är det. Denna kärlekshistoria är dock en av många i mitt liv som länge inte var besvarad. Jag spelar blockflöjt halvtaskigt, spelar piano uruselt, sjunger numera i och för sig med skaplig klang i rösten – men makalöst falskt.
Vändningen kom för några år sedan (skam den som ger sig!) och med Marie Fredrikssons "Ännu doftar kärlek" dånande ur högtalarna på stereon och känslan av hur varje (falsk) ton genomsyrar min kropp när jag sjnger med måste jag nog säga att kärleken till musiken känns ganska besvarad.
En skaplig stereo resulterade i att jag äntligen fick mitt favoritinstrument. CD-spelaren!
Till mitt musikintresse hör att jag tycker om att dansa, även om det i likhet med sången, är intresse och vilja än förmåga.
Från första gången jag såg karln på TV så har jag fått en ny kärlek inom dansen. Att se Tony Richardsson dansa (i synnerhet slowfox) är något jag gärna gör om och om igen. Från första danssteget jag såg från den karln var jag såld. Idag var det slut på det roliga, för idag var det sista programmet i årets Let’s Dance. Tony med partner har tagit sig till final och det ska han ha all heder för!
Med detta sagt att jag inte är särskilt imponerad av kock-Tina. Varken som danserska eller i matprogram föresten (hur hon är som kock vet jag inte, jag har inte fått smaka).
Så om nu något skulle göra att Tony Richardsson skulle läsa det här så ska han veta att han är årets vinnare för mig i alla fall. Sedan får resten av Svenska folket säga vad de vill!

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s