Dåliga böcker, bra böcker och en lucka i planeringen

Låt mig först och främst komma med en rättelse. Herman Lindqvist har den utomordentligt goda smaken att inte vara inblandad i boken “den motvillige monarken”.

Jag har inte läst boken ifråga nu heller, men nu har i alla fall en i min familj gjort det. Sågning är det minsta man kan säga om den personens omdöme. Det handlar förresten om min äldre storebror. Språk, källkontroll med mera är precis så usel som jag redan tidigare anat att källkontrollen är. Att SVT inte ägnade mer tid åt boken i programmet “Året med kungafamiljen” beror sannolikt på att den inte är värd mer. Sannolikt gäller det även de “källor” som fick det till att drottning Silvia är nazist eftersom hennes far dels var medlem i nazistpartiet och dels hade den moraliskt tveksamma (om än inte helt fördömda) smaken att köpa en fabrik som konfiskerats från en judisk ägare av nazistregimen. Förutom det faktum att vi måste förutsätta att drottningen är en myndig person med egna värderingar har det kanske inget direkt nyhetsvärde vilken politisk uppfattning en person som är död sedan åtskilliga år hade.
Om det inte vore för att journalister i allmänhet är republikaner. Jag är nämligen alltjämt, trots min systers försök att nyansera kritiken en hel del, övertygad om att många journalister, vid sidan om att då och då sköta sitt jobb så som det skall skötas enligt min mening, det vill säga presentera nyheter av allmänintresse, rätt ofta publicerar i egen sak och då egentligen borde rubriceras debattörer och inte journalister. Alltså gör de allt de kan för att framställa kungafamiljen i dålig dager eftersom det då framstår än vettigare att införa republik. Till detta hör att förutsätta att drottningen har samma åsikter som sin far, som var nazist ideologisk i främsta ledet om man får tro Kalla Fakta, inte en typ av karriärmedlem (alltså medlem i nazistpartiet för att underlätta karriären snarare än av politisk övertygelse) även om 9 medlemmar av 10 säkert hörde till den sista kategorin. Till detta hör också att publicera saker skrivna i en skvallerbok i klassen för kiosklitteratur utan att närmare ifrågasätta dem.

Nog pratat om svenska medier för denna gång. Låt oss prata böcker istället. Har börjat läsa Luftslottet som sprängdes igen och den håller lika god klass som förra gången jag läste den (tack och lov, annars hade jag gjort en dålig affär när jag köpte den!). Det verkar mer och mer som att min smak när det gäller böcker överensstämmer med min smak om filmer. Ge mig ett par shyssta karaktärer så är jag i stort sett nöjd. Det är just det Stieg Larsson lyckades så bra med.

Sedan vill jag återgå till medierna ett tag till, denna gång i mer skämtsamma ordalag. Jag gjorde ett test på Aftonbladet om vem av karaktärerna i Solsidan jag är. Testet går till så att man svarar på fem frågor, vilka har fyra-fem svarsalternativ bokstaverade från a till e. Sedan tittar de på vilken bokstav som är ditt vanligaste svar och det får avgöra vem du är mest lik. Problemet är bara att jag svarade ett svar på varje bokstav.

Vem är jag då? Eller är jag bara allmänt schizofren?

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s