Besvikelsens år följs av dödens år?

I början av januari skrev jag en krönika avsedd för Second Opinion om det faktum att år 2010 i mångt och mycket för mig blev besvikelsens år. Second Opinion har under slutet av 2010 bytt personal och den nya personalen visade inget intresse för att hjälpa mig att förbättra mitt skrivande, projektet med nyårskrönikan rann av den anledningen ut i sanden. Eftersom second opinion inte har något intresse av att publicera texten förutsätter jag att jag har rätt att publicera valda delar av denna text här.

Om en av nyårssammanfattning:

Aftonbladet har en serie artiklar om ”hur vi minns 2010”. Just när
jag skriver detta är den nyheten de lägger ut som mest en artikel om en
stackars tvååring i Indonesien som rökte 40 cigaretter om dagen (men
som nu enligt uppgifter lyckats sluta). Om jag ska vara ärlig hade jag
glömt den stackars pojken. Som av en händelse säger det ganska
mycket om hur jag minns år 2010…

Om min syn på journalister

År 2010 var året när jag började prata om det faktum att jag i stort sett ser svenska nyhetsjournalister som en samling skojare. Till och med den i mitt tycke bästa tidningen, Svenska Dagbladet, eller det bästa nyhetsprogrammet på TV, SVT Nyheter, läser respektive tittar jag på med en stor dos skepcis.

Här vill jag att ni lägger märke till ordvalet i stort sett. Just de medier jag nämner i något så när positiva termer, främst Svenska Dagbladet, har jag fått ännu bättre intryck av numera. Det hindrar inte att det är en tidning av Sveriges fyra stora dagstidningar/kvällstidningar. Det innebär att de andra sjuttiofem procenten av svensk dagstidningsmedia litar jag inte på…

Så till avslutningen på krönikan ifråga

Resultatet för mig personligen är slående. Som ett resultat av
valrapporteringen år 2010 får jag problem om jag ska försöka kandidera på allvar till en politisk församling något kommande val och inte stå på ”icke valbar plats” som på årets kommunlista. Jag är nämligen fullständigt
övertygad om att nyhetsmedia kommer att manipulera med och förvanska
mina uttalanden för att de ska passa deras uppfattning om vad jag tycker.
Skiljer det mellan verklighet och karta är det fel på verkligheten, ungefär så.
Och hur ska man kunna kandidera till ett val med den övertygelsen?
Är det kanske därför så få unga blir politiker? För jag är inte ensam om
den här uppfattningen nämligen. Under året som gått har ingen sagt emot
mig om min negativa syn på svensk nyhetsmedia. Därmed inte sagt att det
inte finns någon som inte håller med, för det gör det säkert. Men det är färre än man skulle kunna tro.

Sedan dess har bland annat min syster tagit som sin uppgift att få mig att nyansera min kritik av svensk journalistkår vilket bland annat resulterat i reservationen ovan. En arbetskamrat (fast han är anställd och inte bara praktikant Ler med tungan ute) gav mig ett intressant uppslag när han menade att jag inte kan ge upp min politiska karriär på grund av några journalisters tveksamma yrkesmoral. Då ger jag ju segern i till dem. Sällan har jag blivit så taggad av en enda replik.

Det hindrar inte att 2010 för mig blev besvikelsens år. Inte minst beroende på att jag är helt övertygad om att medias oproffsiga bevakning påverkade, kanske på ett par punkter till och med avgjorde valet. Något som jag tycker är oerhört allvarligt.

Sålunda blev år 2010 besvikelsens år. Besvikelserna fortsatte med att Mårten Eidewall Wallin, redaktören på Second Opinion som jag fått mycket bra kontakt med, slutade och lämnade plats för andra som tydligen engagerar sig betydligt mindre i Second Opinions skribenter.

Med början natten till nyårsafton 2010 började så dödens år med att Per Oscarsson med fru brann inne i sitt hem. Det definitiva beskedet om att de brunnit inne fick vi dock i början av detta år. Under de månader som gott av 2011 har redan Per Grundén (för många kanske mest känd för rollen som Wall-Enberg i filmerna om Jönssonligan), Lena Nyman, Laila Westersund (gammal revyskådespelare), Assar Rönnlund (skidåkningslegend) och nu sist Lasse Eriksson hunnit avlida. Och då nämner jag bara namn som får klockor att ringa hos mig. Svenska Wikipedia tar upp ännu fler som redan avlidit som dock inte säger mig ett smack.

Förhoppningsvis ska det inte bli många till. Med detta sagt att utan att vara en person som sprang gatlopp i spalterna så var Lasse Eriksson en person jag uppskattade, inte minst för hans underfundiga humor, ofta med knivskarpa iakttagelser av vardagen (han skrev bland annat en bok med titeln jag har kokat tvåhundratusen potatisar men kan inte erinra mig en enda). Vad vi vet var inte Lasse Eriksson sjuk. I så fall står hans anhöriga för en mycket jobbig tid att ta in det som hänt. Jag vet bara att svensk stå-upp förlorat en fadersgestalt. Något som är aldrig så viktigt i en bransch så mest befolkas av ungtuppar.

Vila i Frid, Lasse Eriksson

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s