Det slutgiltiga beviset, som ger mig hopp

Jag har läst Jan Guillous självbiografi. Nu rätt nyligen faktiskt. Den är mycket läsvärd, även för mig som kanske inte brukar springa benen av mig för denna typ av böcker. Dessutom är den läsvärd för mig som synnerligen mediekritisk person eftersom han skriver öppet och uppriktigt om en värld som för många av oss är höljd i dunkel.

Journalisternas värld. Till att börja med ett citat jag har fäst mig vid.

På 60-talet, en tid utan arbetslöshet, måste den som steg ned från dagspress, som räknades som finare, till veckopress kunna förklara det med högre lön; ett flertal av Sveriges mest kvalificerade och välbetalda journalister arbetade därför inom veckopressen. (Guillou 2009 Sidan 47-48)

Jan Guillou hävdar i meningarna innan att läget är annorlunda idag. Jag har ingen anledning att inte tro honom (däremot ett par riktigt bra anledningar att tro honom) men jag tror ändå jag vågar mig på gissningen att om man undantar stjärnreportrar, journalister som har fått en så framträdande roll att de har egna kolumner och får göra analyser, det vill säga vädra sina egna åsikter på nyhetsplats, så är det alltjämt så att veckotidningsreportern på många sätt har en bättre arbetsmiljö och ingalunda behöver vara en sämre journalist än dagspress-reportern.

Det är alltså fullt möjligt, och inträffar då och då om du frågar mig, att en artikel i Hänt Extra eller Svensk Damtidning mycket väl kan vara en bättre artikel än en artikel i Aftonbladet Nöje som handlar om precis samma sak.

Med detta sagt dessutom att en gammal skolkompis som jag har ytterst sporadisk kontakt med via facebook som jobbar inom veckopressen förmodligen gör jäkligt rätt i det. I synnerhet som jag tycker mig förstå att hon verkligen gillar den värld hon är satt att bevaka och gör ett så långt jag kunnat bedöma på de artiklar jag läst väldigt bra jobb.

Innan jag går vidare till nästa citat ska jag passa på att berätta en annan sak från boken, där jag dock inte har något passande citat på samma sätt. Att vinkla en artikel betyder inte att man ljuger eller skriver om någonting som inte har med saken att göra. Man skriver på ett sätt som är tänkt att tala till den typen av läsare som tidningen är avsedd för (Guillou 2009). Om nu någon fått intrycket att jag har något emot att journalister vinklar sina artiklar, så ber jag om ursäkt för det. Det är en del av deras jobb att göra det.

Så, dags för nästa citat:

Visserligen hade […] dessutom en märklig talang för att kunna ljuga. Men det varken hette eller uppfattades så på den tiden. På yrkesslang hette det att hårddra, att man drog ut en händelses yttersta konsekvenser så hårt att det knakade i alla sanningsstag men ändå höll. Då var det en lyckad dragning. Eller så hette lögnen rätt och slätt att randa, att den och den var en jäkel på att randa, det vill säga skriva fartfyllt, underhållande och spännande (Guillou 2009, sidan 35-36, mina understrykningar där det är kursiv i originaltexten)

Fortsättningen är ganska intressant, men citatet skulle bli för långt. På 1960-talet var det i vilket fall som helst nära nog journalistisk sed att om man hade en story som lät lite tråkig och hittade man på lite spännande detaljer och “förbättringar” av storyn, naturligtvis sådana som passar den vinkel man valt på reportaget (det vill säga hur det är vinklat).

Två omedelbara reflektioner jag gör på just dessa ställen i boken. Dels får jag det bestämda intrycket att tidningarna randar mindre idag än de gjorde för nästan 50 år sedan som citaten handlar om. Detta beror dock inte på att journalisterna har fått så mycket bättre moral (skulle jag tro) utan på att Internet finns, så risken är stor att en randning får mycket besk eftersmak i form av de efterföljande skriverierna på Internet. Heja Internet, hoppas utvecklingen fortsätter åt det hållet.

Dels, som en tydlig vink åt detta vad Internet kan “ställa till med” uppfattas Liza Marklunds bok Gömda av mig mer och mer som en oerhört skickligt både randad och vinklad bok. Genom att göra mannen med de mörka ögonen till en sjufallt värre skurk än han var och genom att byta ut chilenaren Luis Renee Sarmiento Aravena med tveksamt förflutet mot den blonde helyllenorrländningen Anders (Antonsson 2009) gör hon boken till ett perfekt debattinlägg om våld mot svenska kvinnor, dessutom med en kanske inte helt okej vinkel om de våldsamma muslimska männen. Jag misstänker på bättre grunder än någonsin tidigare att det var så här Marklund lärt sig skriva.

De ansvariga bakom vad vi skulle kunna kalla för Gömda-skandalen, alltså när det avslöjades att boken inte var alltigenom sann, ligger istället på Bonnier Alba, som var de som först gav ut boken. Även piratförlaget, som numera ger ut boken och som gav ut Asyl 2004. Det var inte minst Bonnier Alba som genom att så hårt trycka på att boken är sann och låta Maria “Mia” Eriksson, numera Mia Elisabeth L (oklart vad L står för) ställa upp i intervjuer under stort hemlighetssmakeri.

Hade Gömda sålts under rubriken “berättelsen om en utsatt kvinna” eller varför inte så som det faktiskt står numera “baserad på en sann historia” varefter Liza Marklund hade stått som ensam författare hade förmodligen inget hänt. Inte ens om piratförlaget ändrat undertiteln till någon av dessa vid nyutgivningen 2000 när Liza Marklund blivit känd hade detta förmodligen gått särskilt illa.

Men nu gav man “Mia” möjlighet att löpa gatlopp i spalterna och hon ställde under stort hemlighetssmakeri upp på intervjuer. Hon står som medförfattare till boken vilket gör att man på goda grunder kan anta att hon tjänade säg 10-15 kronor på varje såld bok (vilket innebär att om Piratförlagets försäljningssiffror stämmer har hon tjänat närmare 15 miljoner på boken). “Mia” höll dock inte sin roll, med ett blåögt och naivt förhållningssätt till så enkla saker som att se till att ringa från en mobil med hemligt nummer (och/eller kontantkort) gjorde hon Hemmets Journals journalist Monica Antonsson misstänksam.

Monica Antonsson började söka tillbaka i de källor som finns om verkligheten bakom Gömda. Hon hittade ingen Anders, däremot en chilenare med mörkt förflutet och läskigt humör. Hon hittade ingen arab med tydligt sociopatiska drag, däremot en arab som vid ett tillfälle tappat huvudet och slagit Mia, men som också blivit misshandlad av ovan nämnda chilenare och som nu mest kände sig lurad. En känsla som han delade med Monica Antonsson, när hon fått hela historien klar för sig.

Monica Antonsson började blogga om detta och den vägen nådde avslöjandet offentligheten. Trots detta var kanske den största svårigheten vid publiceringen av boken Mia – Sanningen om Gömda att hitta ett förlag som vågade ge ut den. Skandalen var ett faktum.

Ensam vid skampålen stod Liza Marklund, en kvinna som bara gjort sitt jobb på det viset hon blivit lärd, medan tiotals förlagspersoner som borde ha delat skulden med henne gömde sig i bakgrunden.

Det tycker jag är en minst lika stor skandal, som att Gömda inte är helt och hållet sann! Men totalt sett får jag ett bestämt intryck av att det randas mindre idag än för 40 år sedan. Och det tycker jag låter bra. Jag hoppas det fortsätter i den riktningen.

Källor

Guillou, Jan 2009 Ordets makt och vanmakt. Piratförlaget Stockholm 2009

Antonsson, Monica 2009 Mia – sanningen om gömda Blue Media AB, Falun 2009

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s