Vi kommer inte ur 1960-talets skugga

Det kan vara svårt att förstå denna fascination för 1960-talet om man som jag är född i början av 1980-talet. I synnerhet som 1960-talet rent industritekniskt inte kommer att gå till historien som ett årtionde då det skedde några speciella industritekniska framsteg. Ska man förresten vara noga så är det nog perioden 1955-65 (på ett ungefär) jag syftar på.

Vad var det då som var så speciellt med 1960-talet som gör att alla – lite äldre – svenskar gärna drömmer sig bakåt till just detta årtionde. Jag vet inte, eftersom jag inte var född då och dessutom inte är historiker, men jag har en förklaring som inte är särskilt vacker. Jag tror att det har att göra med att 1960-talet var det årtionde då Sverige blev det moderna land vi känner idag. Det vill säga landet lagom blev landet extrem, för att använda Fredrik Lindströms ordval.

Det var på 1960-talet som vi slutade ta med lågprislösningar eller enklare lösningar av olika slag med i beräkningen. Det var årtiondet då arbetarklassen slutade se på sin sparsamhet, som blev en naturlig konsekvens av deras låga inkomster, med stolthet utan istället började ta efter medelklassen och överklassen. 1960-talet var årtiondet då det sparsamma och måttfulla svenska folket började sin resa mot att bli allt mer amerikaniserat. Det vill säga allt ska vara stort, tungt och märkas på långt håll.

Inte minst märktes detta på bilområdet. Tidigare innebar det status att ha bil. Nu skulle bilen vara stor, vräkig och skrika “JAG ÄR DYR!!” till alla som ville se, och även de som inte ville se.

Allt skulle från och med nu vara nytt och fräscht. Slit och släng-kulturen hade satt sitt grepp om Sverige.

Det man måste fråga sig, när man slutat glädja sig åt att vi fick en modern sjukförsäkring och att folk nu definitivt slutade bo fem personer i två rum och kök och liknande är förstås om detta är så lyckat till exempel ur miljösynpunkt. Och svaret på detta är naturligtvis att det är det inte.

Visst kan man, som svenska Auto Motor und Sport gör i sin provkörning av Mercedes SLK, lovprisa att en bil med sin nya design är mycket mer “kaxig” i sin design, vilket man betecknar som att den är vuxnare (sedan när det nu blev vuxet att vara kaxig?). Speciellt om bilen trots sitt kaxiga yttre har en modern, bränslesnål, motor.

Visst kan man försöka med att få ett motorvägsbygge för 21 miljarder som ett miljöprojekt, men Vägverket påpekar för alla som gitter lyssna att vägen tar tio år att bygga och tre år att korka igen. Raskt kommer någon (inte omöjligt en miljöpartist) och påpekar att detta är väl oerhört dåligt använda skattepengar. Bättre då att använda pengarna till järnvägsinvesteringar, cykelbanor, restaurering och vägarna i Norrland och en mindre väg exempelvis av 2+1 typ istället för motorvägen.

Och nu kommer vi till min klo. Att man längtar tillbaka till 1960-talet (mer eller mindre högt) beror på att då kunde man slösa med pengar och naturresurser utan någon kom och påpekade konsekvenserna av detta slöseri. Eftersom man kvickt som attan vant sig vid att slippa kritik då på 60-talet så blir vi som genomskådar slöseriet jobbiga och gnälliga. För att man ska slippa säga att man själv är slösaktig, envis och hallstarrig.

Eftersom det finns rätt mycket politiker, industriledare och journalister i denna grupp är det fortfarande modernt att bara göra allting större. De håller fast vid 1960-talet i hopp om att miljöproblemen, problemen med ökad fattigdom och de ökade klyftorna i samhället på något mirakulöst sätt ska försvinna av sig själva. Ofta finner man att deras argumentation också har sin grund i undersökningar/tankesätt från just 1960-talet. På ett ungefär.

Jag hoppas vi snart blir tillräckligt många som inser hur fel de har och kan hejda denna utveckling.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Vi kommer inte ur 1960-talets skugga

  1. Mattias skriver:

    Jag tror att det finns ytterligare två orsaker till fixeringen vid 60-talet.
    – De flesta av dagens beslutsfattare var unga, snygga och bodde fortfarande hos mamma (det vill säga att de inte hade något speciellt ansvar för någonting).
    – På grund av en helt absurd högkonjunktur hade Sverige råd med att den ena handen inte visste vad den andra gjorde (intill obefintlighet sopigt ledarskap).

    Tyvärr har vi ju kvar ”ledarskapet”, men inte pengarna…

  2. Markus skriver:

    ”…beror på att då kunde man slösa med pengar och naturresurser utan någon kom och påpekade konsekvenserna av detta slöseri.” innefattar så väl att man riskerade statsfinanserna som att det var på 1960-talet man använde som mest DDT samt att det var då man lät konsumtionen av olja (till plast, bensin, diesel och handelsgödsel, bland mycket annat) skena.

    Slöseri med pengar står det ju uttryckligen i samma citat.

    Rätta mig om jag har fel Broder men jag tycker inte inlägget blir bättre av att man går in på detaljer och skriver saker och ting på näsan på folk mer än jag redan gjort.

  3. Mattias skriver:

    Att nostalgi många gånger bottnar i längtan till egen ungdom är i sak inte min åsikt utan ska tillskrivas Professor Hans Rosling. Däremot kan ju ett visst sakförhållande uttryckas på olika sätt, och mitt var nog lite överdrivet våldsamt…
    Alltså, poäng till dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s