Ett kärt återseende

Jag satte på Just like heaven från 2005 igår. Det var rätt spännande att se en film med så långa mellanrum (annars har jag mina favoritfilmer som jag tittar på rätt ofta) så jag hade hunnit glömma mycket av handlingen, vilket på intet sätt gjorde filmen bättre. Snarare tvärt om.

Jag brukar säga att det viktigaste för mig är några sköna karaktärer. Har filmen det så är jag nöjd. Sedan behöver inte handlingen vara särskilt avancerad, men om den har ett budskap som går fram rätt tydligt utan att bli pekoral av alltihop gör det naturligtvis ingenting. Galenskaparna och After Shaves film Den enskilde medborgaren är exempel på en film i den genre. Så som i himmelen är ett annat bra exempel.

Just like heaven är inget undantag från den regeln. Dels är handlingen lite speciell. Knorren i just denna film, som skiljer den från femtioarton andra romantiska komedier är att den kvinnliga karaktären Elisabeth (spelad av Reese Witherspoon) under stora delar av filmen är en ande som bara David kan se och prata med, när de pratar med varandra ser det alltså ut som att David pratar med sig själv.
Vilket naturligtvis lägger upp det för många komiska förvecklingar. Det finns en scen på en parkbänk som är totalt lysande.

Så kommer vi då till karaktärerna. Mark Ruffalo är lysande som den deprimerade och känslomässigt balsamerade David. Han har inte gjort komedier på ett tag nu vilket jag tycker är vansinnigt synd, men låter sitt komiska geni blomstra även i Rumor has it och 13 snart 30 vilka spelades in vid ungefär samma tid som Just like heaven. Reese Witherspoon är bra som besserwisseranden till Elisabeth (och till att spela Elisabeth några minuter av filmen).

Jon Heder är absolut underbar som det mycket speciella bokhandelsmedarbetaren Darryl. En av filmens absolut skönaste karaktärer som gör stor komik av anhängare till reinkarnation och andeväsen. Att jag skriver så lite om honom beror på att det går att sammanfatta så bra vad som gör honom så bra. Men hans roll är en av filmens höjdpunkter, tro inget annat bara för att jag skriver ganska lite om honom.

Inte heller ska vi glömma Donal Lougue som Davids kompis Jack, en psykiatriker vars mentala status inte är helt pålitlig om ni frågar mig. Undrar förresten varför det är så kul med psykiatriker som själva behöver vård? Ett praktexempel här är ju M A Busé (spelad av Peter Haber) i Jönssonligan och den svarta diamanten. Jämfört med honom är dock Jack i Just like heaven helt normal.

En karaktär i Just like heaven som griper tag i mig är Katrina (spelad av Ivana Milicevic). Rollen spelas sådär, hon har ett par repliker som känns helt obegripliga, kanske måste man vara amerikan för att förstå dem. Att jag fäster mig vid Katrina beror på att hennes levnadsöde berör. Katrina är en ensam (mycket ensam) kvinna som bor i lägenheten under David. Hon är på ren svenska ganska slampig och känns väldigt desperat i sin jakt på att äntligen hitta någon att dela vardagen med. Eftersom det dröjde alldeles för länge innan jag själv hade mitt första förhållande har jag lätt att identifiera mig med hennes ensamhet. Jag tycker synd om henne helt enkelt.

Det framgår inte av filmen, men jag hoppas hon hittade någon till slut.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s