En morot som inte fungerar?

Aftonbladets ledare idag är klart tänkvärd. Delvis eftersom den inte känns helt orimlig och därför att det som där beskrivs är ganska förskräckligt om det är sant.

I korthet handlar det om att regeringen faktiskt har gjort mycket lite för att stimulera arbetsgivarna att anställa. Istället har man gjort det mer lönsamt att jobba. Den vägen så gör man den ekonomiska skillnaden mellan arbetslös och arbetande större och den vägen kommer flera att känna sig lockade att gå till jobbet. Denna princip skulle kunna fungera, speciellt om minimilönerna är någorlunda höga (annars kommer nämligen socialbidragsnormen olyckligt nära vilket jag bloggat om tidigare) och man väljer att vara arbetslös.

Det är här det blir problem. Ingen väljer nämligen att vara arbetslös. Åtminstone inte de första tre-fyra månaderna. Därefter börjar man nämligen inrätta sitt liv efter att få det att fungera som arbetslös. Hur hemskt det än låter. Det handlar om mental överlevnad. Problemet är att det kan vara svårt nog ändå eftersom man får svårt att träffa folk med mera som arbetslös.

De som varit arbetslösa i flera år har tappat självkänslan. De tror inte att de duger något till på arbetsmarknaden och tror inte det är någon idé att söka jobb. Eller så söker de desperat alla de jobb a-kassan uppmanar dem att söka. A-kassan går nämligen på att du ska söka ett visst antal jobb. Men urvalet är många gånger inte så smart gjort. Som när jag stod som öppet arbetslös och uppmanades att söka en tjänst där de sökte en lärare som kunde lära 6-7-åringar att läsa. Jag har utbildning på att lära 13-åringar lösa ekvationer eller förstå vad som menas med vridmoment. Det är två vitt skilda saker. Att tvinga mig söka jobbet ovan är som att tvinga en psykiatriker att arbeta som kirurg på akuten.

Vilket naturligtvis skolorna inser, så inte tusan hade jag fått de jobbet om jag sökt (vilket jag sket i, jag hade ingen a-kassa att vara rädd om).

Om det varit så att man väljer att bli arbetslös, om det inte redan var så att man förlorar rätt mycket pengar på att gå arbetslös, om det hade varit så att endast marginella delar av det Svenskar spenderar varje månad hade försvunnit utomlands hade jobbskatteavdrag varit jobbskapande.

Men det är för många om. Jobbskatteavdragets jobbskapande roll är sannolikt marginell. Liksom åtgärden att halvera arbetsgivaravgiften för alla under 26. Det värsta är att hela kalaset kostar pengar. Mycket pengar. Närmare 100 miljarder svenska kronor. Hur många tågkaos hade kunnat undvikas den vägen? Hur många speciallärare hade det räckt till? Hur många sjukskrivna hade kunnat få den vård de behöver och därmed komma ut i arbetslivet istället för att bli straffade för att sjukvården inte har råd att sköta sitt jobb?

Svaret är, tyvärr för regeringen, att man hade kunnat göra en hel del åt alla tre sakerna. Och inte omöjligt få en slant över. Nu är i och för sig jobbskatteavdraget rätt säkert tillväxtskapande.

Men hur var det nu. Är tillväxt automatiskt positivt?

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s