En liten reflektion från Energy

Allt sedan reklamfinansierad radio kom till Sverige i mitten av 1990-talet har en radiokanal förföljt mig som ett dåligt samvete eller något i den stilen.

NRJ Energy.

Den har aldrig varit någon speciell favorit för att uttrycka det milt. Energys specialitet är hitmusik, vilket för närvarande innebär en slags ofta ganska själlös och intetsägande blandning av disco, pop och techno. Vad lyssnade mina klasskompisar på när de kunde sitta och prata och lyssna på lektionstid under de lektioner (nåja..) som gick under rubrik OA (obunden aktivitet har jag för mig att det skulle uttolkas). Just det. Energy.

Sedan fick jag ett antal års respit när jag inte lyssnade på kanalen, men inte kunde undgå den uppmärksamhet den då och då får. Så för tämligen exakt ett år sedan började jag på min nuvarande arbetsplats, först som praktikant och sedan som anställd. Vilken är då den radiokanal som vanligtvis går i högtalarna på jobbet. Energy naturligtvis.

Detta har för all del inte bara varit sammanknippat med lidande. De händer ju trots allt att det spelas bra musik även på Energy. Jag har väldigt mycket större respekt för Robyn som artist jämfört med vad jag hade innan jag började detta jobb. Mycket större respekt. Inom sin genre är hon mer eller mindre ett geni, det går inte att backa från om man mer eller mindre tvingas lyssna på den typen av musik 7 – 8 timmar om dagen. Så fort en av hennes låtar spelas (vanligtvis Indestructable) stannar man till och lyssnar. Harmonierna sitter, rösten sitter tonsäkert där den ska med en karaktär som gör att jag skulle tro att den aldrig gått genom någon auto-tune (ett slags elektroniskt filter som maskerar orena toner, för de som inte vet det sedan förut).

Två andra artister jag fått ökad respekt för är Petter och September, eller Petra Marklund som hon egentligen heter. Den inom produktionen “Så mycket bättre” som fick idén att sammanföra just dessa två både få någon slags pris för det genidraget. Det är inte bara det att Septembers cover på “Mikrofonkåt” är klockren, och dessutom klaras riktigt bra i översatt version (heter då “Me and my microphone”). Dessutom finns en duett med just dessa två artister, Baksmälla, som bara är underbar och ett av mycket få exempel på vit rap eller hur man nu ska beskriva Petters musik som är klart lyssnasvärd i mina öron.

Så till ytterligare en artist som får mig att lystra till, huvudsakligen för hennes speciella röst. Rihanna. Nu senast i låten Man down har jag lagt märke till en annan sak som inte så mycket har att göra med klangen i hennes röst som hur hon klarar fonetiken i wailandet (inte omöjligt jag stavade fel där) klockrent. Med svensk/skotskt rullande ärr!! I det engelska språket är ju annars det vanliga tonlöst surrande ärr, som i ordet “are” med korrekt engelskt uttal. Men Rihanna klarar glänsande att rrrrulla på ärrren, ungefär som när vi ska imitera en gammaldags telefon med rösten, alltså långt mer tydliga ärr än vad vi själva använder till vardags. Rätt skickligt av en amerikanska som mig veterligen varken har släkt i Sverige eller Skottland.

Låt mig föresten få avsluta detta blogginlägg med en liten historia. Som framgår ovan har alltså även Skottar rullande ärr. Engelska med rullande ärr låter lite speciellt kan man ju säga (skottsk dialekt har fler karaktärsdrag, men vi bortser från dem nu). För några år sedan gick en TV-serie, även i SVT, producerad av BBC-Skottland. En av huvudkaraktärerna där, en slags gårdskarl, blir ursinnig på sin dotter vid ett tillfälle. Den utskällning han då ger henne är ett stycke TV-konst. Han skriker inte, han är snarast lågmäld. Tonfallet ger dock snarast intryck av undertryckt mordlust och jag är nog inte ensam om att spontant få lust att söka skydd i TV-soffan. Och så det sista. De rullande ärren är mer tydliga än någonsin. Att få ett tiotal meningar engelska att låta som att de faktiskt består av nästan bara “rrrrrrrrrr” är faktiskt en prestation som för övrigt bidrar till intrycket att karln är ursinnig, pissed of eller hur man nu ska beskriva det. Men en upplevelse var det!

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

En kommentar till En liten reflektion från Energy

  1. Mattias skriver:

    NRJ var en av de första privata radiostationerna som etablerade sig i Sverige, på gott och ont.

    Robyn har hållit sig kvar på toppen i cirka femton år, med allt vad det innebär.

    ”Man down” handlar om våld i nära relationer, och är därmed delvis självupplevd. Inte förtar det Rihannas talang, mera tvärtom. För övrigt finns en bra historia om den låten, men som inte får plats här.

    I marginalen, det stavas ”wail” respektive ”pissed off”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s