Den tredje vägens politik

Jag läste nu på morgonen senaste krönikan av Jan Guillou på Aftonbladet. Denna gång om privatiseringar, som han inte gillar. Detta försvarar han med att privatiseringar ofta (-st?) leder till prisökningar för konsumenterna. Ett sådant exempel är elpriset där elbolagen nu i höst, inför den kalla säsongen, har stängt av sex av tio kärnkraftsreaktorer. Risken är ju uppenbar att de fortsätter att vara stängda över vintern och då kommer elpriset att skjuta i höjden.

Denna gång kommer jag inte att fokusera på att man kan undra hur bra en energikälla är när kraftverken måste stängas av halvårsvis för underhåll var och vartannat år. Det här blogginlägget ska alltså inte handla om kärnkraften.

Den ska handla om den ständiga frågan om privat kontra statligt ägande.

Om man ska tro vår (huvudsakliga högervridna) press så finns det två block i Sverige. Allianspartierna och “De rödgröna”. Intressant nog är redan beteckningarna partipolitik eftersom Allianspartierna har klart positiv karaktär (de har gått ihop för att ta hand om Sverige) medan “De rödgröna” låter lite som någon sekt av något slag. Det finns tre fraktioner inom svensk politik, och borde finnas fyra. Det finns en liberalkonservativ fraktion, som vi kan kalla för en borgerlig fraktion eftersom dessa hette så innan de började svamla om Allianser. Sedan finns det en socialistisk fraktion och sedan finns det två partier som man måste titta på utanför den traditionella höger/vänsterskalan. Nämligen miljöpartiet och sverigedemokraterna. Dessa två partier har egentligen bara detta gemensamt, vår politik skiljer sig rätt ordentligt i övrigt. När det kommer till invandring och miljö t.ex. Men vi har båda valt att stå utanför den traditionella blockindelningen.

Just frågan om privat kontra statligt är ett bra exempel på varför.

Vad än Jan Guillou hävdar är det nämligen inte alltid bra med statligt ägande. Guillou hävdar att statligt ägande alltid är bra eftersom han är åtminstone socialist. Nu tror inte jag han vill ha revolution och kväva demokratin, så jag tänker inte kalla honom kommunist, men socialist är han helt klart. Spritt språngande socialist faktiskt. Och socialister vill ha statligt ägande av samma anledning som liberaler (undantaget socioliberaler som jag återkommer till) inte vill ha statligt ägande. Av ideologiska stjäl.

Däremot håller jag med Jan Guillou om att privatiseringen av elnätet liksom privatiseringen av Apoteken handlar om ideologi. Inte om att det faktiskt skulle bli bättre. Privatiseringen av bilprovningen är ett annat exempel ur den högen. Överhuvudtaget är jag skeptisk till privatiseringar i dagens läge. Utom i ett fall, och det är vin och sprit.

Varför är då jag, som kallar mig socioliberal de gånger jag inte helt enkelt skriver miljöpartist (och får med miljötänket också) skeptisk till privatiseringar. Jo därför att det finns en god anledning till varför just dessa institutioner är statliga. Min syn på saken är alltså att näringsverksamhet i allmänhet bör vara privat, men om det finns goda stjäl kan den vara statlig.

Det kan till exempel vara så att det är en verksamhet där det inte bör vara konkurrens (som försvarsmakten eller polisväsendet!) eller där det är praktiskt omöjligt att upprätthålla någon faktisk konkurrens (som Apoteken, du knallar inte runt med ett recept till tre-fyra apotek, den hypotesen är totalflummig!). Ett annat exempel på det senare är sjukvården, där det ju är billigare att driva sjukvården själva än att lägga ut det på entreprenad eftersom man då inte behöver bekosta någon upphandling. Detta under förutsättning att förvaltningen av sjukhuset under offentlig regi sköts korrekt, men i annat fall ska man ta i tu med förvaltningen, inte skjuta bredvid problemet. En praktiskt tillämpar konkurrens mellan akutsjukhus är otänkbar av samma anledning (man skippar efter andan på grund av pågående hjärtinfarkt och flämtar “Nej, inte KS, de är ju svindyra, kör mig till lövet istället!!” Det är ju en helt barrock tanke!)

I andra fall, som skolan, spritförsäljning, elmarknaden eller bostadsmarknaden, bör man ha en, gärna ganska betydande, reglering av t.ex. priser, därmed inte sagt att det ska vara helstatligt. Och ska man ha det helstatligt ska det fortfarande vara reglerat, eftersom monopol är något man ska hålla i herrans tukt och förmaning. Om alltså elmarknaden hade varit reglerad men med möjlighet för privata intressenter att blanda sig i hade man t.ex. kunnat kräva av de privata intressenterna att lägga underhållsarbetet av våra kärnkraftverk på sommaren istället.

Den tredje vägens politik. Där ideologi inte får gå före verklighet. Och det är där miljöpartiet oftast står (i 95% av fallen, om man frågar mig). Det finns ett annat alternativ utanför blocken också, men de har tomtar på loftet.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Den tredje vägens politik

  1. Mattias skriver:

    Omvälvande i all sin enkelhet att tala om fyra block, annars har man talat om två så länge jag kan minnas (slutet av 80-talet).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s