Arbetslinjen som inte håller

Vi har, för andra mandatperioden i följd, en regering som gått till val på rätten till arbete. Att så många som möjligt ska kunna leva på en lön som de får genom förvärvsarbete, inte bli försörjda på bidrag.

Det är rätt svårt att inte hålla med om det. Till och med de socialdemokrater som anklagats (med viss begränsad men ändock sanning) för att ha skapat ett samhälle av bidragsberoende medborgare håller förmodligen med om det så här långt.

Har då regeringen lyckats med denna målsättning.

Nej.

Och detta på grund av en klassiker. En riktigt gammal klassiker. Jag är inte riktigt säker men jag tror att den står med i bibeln (där de nyaste delarna är cirka 1500 år gamla). Kan till och med tänkas att det är i gamla testamentet den står med.

Man har silat mygg och svalt kameler.

Genom att begränsa möjligheterna till sjukskrivning och samtidigt satsa betydande belopp på rehabilitering har man minskat sjukskrivningarna marginellt, de har i vilket fall som helst inte ökat. Arbetslösheten har förvisso ökat något, men antalet jobb har totalt sett faktiskt ökat, vilket är ganska bra med tanke på hur ekonomin utvecklat sig de senaste fem åren. Långtidsjukskrivna utnyttjas i Fas 3 jobb, men de sitter åtminstone inte hemma och ruttnar. Man har kommit en liten bit påväg, även om man inte har kommit i mål. Åtminstone är det så Alliansen nog vill uttrycka det.

Låt mig nu avslöja en sak: Man har inte kommit en enda jävla millimeter!!

Varje år tar över tvåhundratusen personer ut sjukpenning för en kortare eller längre tid. Det innebär sannolikt långt över en miljon sjukdagar. Om jag säger att ett tusen av dessa sjukdagar är ersättning som fås ut som resultat av fusk så är jag förmodligen inte särskilt snål. Mindre än 1 ‰ av sjukdagarna. Låt säga att det rör sig om så där tre-fyra personer (som däremot fuskar desto mer!). Man har minskat antalet sjukdagar i denna jämförelse med så där 20 000 sjukdagar…

Samtidigt får nästan 29 000 personer i Sverige som är i åldrarna 20-24 år aktivitetsersättning. Det vill säga tidsbegränsad sjukpensionering (den ska omprövas en gång om året). 73 procent av dessa, ungefär 21000 personer, har det på grund av diagnoser som Aspergers Syndrom, Autism eller ADHD. Det vill säga personer som i många fall (svårare fall av Autism undantagna) är fullt arbetsföra, även om det ställer vissa men dock begränsade krav på arbetsplatsen och alla inte kan jobba heltid. Men dock, de är fullt arbetsföra.

Det kan mycket väl röra sig om så där 18000 personer. En stund med miniräknaren avslöjar hur graverande detta påstående är för regeringen. Det blir nämligen 6,6 miljoner sjukdagar!! Även om vi nu tänker oss att regeringen lyckats betydligt bättre än vad jag uppskattat det till ovan och det kanske är 50 000 sjuktimmar man minskat med, så har man samtidigt sett mellan fingrarna med de 6,6 miljoner sjukdagarna hos de som går hemma trots att deras Asperger eller ADHD inte dämpar deras arbetsförmåga speciellt.

Artikeln som jag precis läst, på DN.se faktiskt, baseras på en rapport som handlar om tiden 2003 till 2011 så det är svårt att se vad som hänt de senaste fem åren. Man kan bara konstatera att det uppenbarligen inte hänt så vansinnigt mycket för att bromsa utvecklingen.

Jag tycker det är graverande att när enskilda personer manipulerar med sjukersättningen är det väldigt illa, men det senaste som hände var när långvarig arbetslöshet ströks som anledning till sjukpension – i början av 1990-talet. Officiellt alltså. I praktiken är det förstås så att man fortsätter göra på det här viset, men mest med personer där man kan använda en diagnos av något slag som bortförklaring, som i de fallen jag berörde ovan.

Jag har kommit i kontakt med tre personer som går på Aktivitetesersättning. Alla tre är vad jag bedömer som fullt arbetsföra. Kanske behöver de hålla lite lägre arbetstempo eller att man lägger lite energi på instruktioner och liknande.

Men grejen är att om jag kommer ihåg rätt så är det så att det krävs 25% arbetsnedsättning för att få 100% aktivitetsersättning. Istället för att jobba de 75% de kan. Det är svårt att se detta som annat än slöseri. Och att tvinga cancersjuka att jobba, påstå att någon kan hitta ett annat jobb utan att kolla efter hur den lokala arbetsmarknaden (det står faktiskt uttryckligen i direktiven att de inte behöver titta på det) utan gissa ut i det blå och samtidigt slösa med arbetskraften på det sätt jag beskriver ovan känns väl inte helt okej.

Kanske något för Fredrik Reinfelt, Anders Borg (han brukar ju kunna räkna) och Ulf Kristersson (socialförsäkringsminister, för er som är lika dåliga på vår regering som jag) att fundera på.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s