Naturvetaren Hercule Poirot

Nu börjar ni kanske undra om jag har upptäckt att det finns två Hercule Poirot. Är i så fall bägge litterära gestalter eller har jag hittat en verklighetens Hercule Poirot?

Svaret är att jag syftar på Agatha Christie’s klassiska romanfigur. En romankaraktär som fått en egen TV-serie uppkallad efter sig “Poirot” och som nog kan sägas vara huvudpersonen i Agatha Christies 50-åriga litterära produktion. Förvisso fanns han inte med i alla hennes böcker, inte heller hennes i mitt tycke mest geniala verk Tio små negerpojkar men hon både började och slutade sin författarkarriär med just Hercule Poirot!

Så här beskrivs han i inledningen till novellsamlingen “Damen med slöjan”

Hercule Poirot, den lilla prydliga belgaren med den praktfulla mustaschen  och ‘de små grå cellerna’, är en av världslitteraturens mest berömda och skarpsinniga detektiver. Han kom till England vid slutet av första världskriget tillsammans med sin vän kapten Hastings [enligt vad som står i En dos stryknin kom de över samtidigt, men dock var för sig, min anmärkning] och etablerade sig där som privatdetektiv. Poirot har som de flesta andra i yrket sina små egenheter. Trots att han bara är 1,52 lång är han mycket nöjd med sig själv och oerhört stolt över sina mustascher, de stiligaste i hela Europa. Han har ögon som skiftar i grönt och äggformat huvud som han håller lite på sned – åt vänster. Ordnig och reda är hans rättesnöre. När han äter frukost till exempel ska det rostade bröder alltid vara skuret i jämna små fyrkanter och äggen måste vara exakt lika stora. I hans bokhylla står de största böckerna i ena änden, sen de näst största och så vidare. Allt som ser det minsta slarvigt eller osymmetriskt ut är en pina för honom.

När Poirot reder ut en brottshärva bryr han sig sällan om påtagliga bevis. Att analysera cigarrettaska och sånt är till exempel något han djupt föraktar. Han sitter hellre stilla och tänker och använder sina små grå celler. Han synar alla fakta i fallet, och placerar dem sedan ordentligt vart och ett på sin plats. Med metod och logik kan han reda ut alla problem.

Oavsett Poirots egna höga tankar om sig själv är han verkligen en skräckinjagande motståndare. Ve den missdådare, hur listig han än är, som försöker undanhålla fakta för honom. Han har för vana att komma med överraskningar i sista minuten. När den lokala polisen och Scotland Yard har avslutat sin utredning och lägger vantarna på en protesterande anklagad, observera då hur den oförliknelige Poirot spelar ut sitt äss – och överraskande avslöjar den verklige skyldige

Poirot har ett sätt att angripa kriminalfall som med rätta gör honom till en skräckinjagande motståndare för den listigaste motståndare. I grunden har nämligen naturvetenskapen och Hercule Poirot samma synsätt:

Det som förklarar mest och med minst invändningar är förmodligen den förklaring man ska tro på. Naturvetenskap handlar nämligen väldigt mycket om just tro. Inte något objektivt vetande som kommer att vara stabilt genom decennier, sekler och millenier. Tror man så stenhårt på naturvetenskapen har naturvetenskapen blivit en religion och därmed har den förlorat sitt värde. Tyvärr är det alltför många som gjort den missen.

Just här har det gjorts många missar i naturvetenskapens namn. Mer om dessa i ett annat blogginlägg. Hercule Poirot gör inte den missen när det kommer till kriminella utredningar (en sak som inte står i presentationen ovan förresten: Han jobbade som polis i Belgien). Han gör som den sanne naturvetaren och hämtar in så mycket information han bara kan. När han så har tillgång till all information som han absolut kan få tag på sorterar han in allt så det passar i ett bestämt mönster. När han mot slutet av berättelsen utbrister Ma Stupide eller något i den stilen (ha överseende med min franska, om du talar det själv) beror det i allmänhet på att han upptäckt att det är fel mönster han försökt passa in alla bitarna i. När han således insett vilket mönster som det ska passa in i ser han också vad som är oväsentligt och vad som är väsentligt. Hercule Poirot aktar sig noga för att på förhand bestämma sig för vad som är väsentligt och oväsentligt och det är ofta där han slår polisen på fingrarna. Plus att han aldrig tror vad någon själv intygar om vad de gjort. Han vill alltid att minst två vittnen ska hävda samma sak för att han ska tro på det.

Alltså är det lite fel att säga att Poirot inte bryr sig om påtagliga bevis. För det gör han. Men det är först när han hela tiden kan förklara hur bevisen hamnade där de är som han är nöjd. Den sanne naturvetaren som inte lämnar något åt slumpen förrän han inser att han inte kan förklara det, då lämnar han det åt sitt öde. Faktum är ju att Poirot, med hela sin pompösa självbild, ibland inte kan förklara saker. Fast lyckligtvis har inte det någon betydelse för fallen.

Poirot skulle ha blivit en utmärkt forskare, det är jag övertygad om. Jag tror också inte han skojat bort en i runda tal tioårig gosse som satt och filosoferade på lektionen. Eller när någon anmärkte att de saknade lite päls.

Men det tar vi en annan gång.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s