Jag sitter och funderar på Hälsoresan

Att jag började fundera på Hälsoresan berodde på att jag fick lust att göra en tillbakablick gentemot den senaste och med största sannolikhet sista Stig-Helmer filmen The Stig-Helmer Story som är en, just det, tillbakablick. Tillbakablick-filmen fick mig alltså att vilja göra en tillbakablick mot de tidigare filmerna. Sådant tycker jag är komik. Någonstans misstänker jag att Lasse Åberg också tycker det. Om någon skulle komma åt att fråga.

Det som närmare bestämt får mig att fundera är att när jag läser recensionerna av The Stig-Helmer Story är alla rörande överens om att den är bättre än Hälsoresan vilket inte är så svårt eftersom Hälsoresan är en riktig kalkonrulle.

Det finns två anledningar till när en film recenseras som kalkonrulle. Det kan förstås vara så att filmen är en riktig katastrof. Det är variant ett. Variant två är att den av någon anledning trampar på recensentens ömma tå.

Dessutom upptäcker jag när jag gör källgranskningen ihop med det här blogginlägget att mitt minne har spelat mig ett spratt. Det är faktiskt bara två (Metro och Aftonbladet) som omnämner Hälsoresan i recensionerna av The Stig-Helmer Story. Men de två som omnämner filmen är rörande överens om att den inte var bra. Jan-Olov Andersson menar att den var rätt kass och Metros CG Karlsson skriver “Skönt ändå att den hemska ‘Hälsoresan’ (1999) inte blev sista film i regisörens filmografi”.

Här måste man ju börja undra. Hälsoresan sågs ändå av 850 000 biobesökare. Ville dessa 850 000 besökare bara se Stig-Helmer eller vad menar de?

Här finns en hake. Jag har Hälsoresan på DVD. Jag har sett den. Många gånger. Och så bra känner jag mig själv att hade filmen varit totalt utan poänger så hade jag slutat se den vid det här laget.
Det finns någon annan orsak.

Visst finns det saker som är lite så där med Hälsoresan. Det är ingen perfekt film. Början känns lite splittrad till exempel och tre parallella handlingar (Hälsohemmet/Stig-Helmers vardag/Bruno Anderhages bravader) känns lite mycket. Men det finns också fina drag med Hälsoresan. Scenerna som beskriver Ole och Stig-Helmer lämnade att klara sig själva ute i skogen är oerhört vackra och faktiskt ganska rörande. Skildringen av Hälsohemmet/Hälsokostbranshen är en satir som är mördande i sin knivskarpa detaljrikedom. Många färgstarka karaktärer med mördande tight casting på sant Lasse Åberg-manér.

Vad kan det då vara som recensenterna retar sig på som jag inte retar mig, kanske rent av uppskattar? Ganska snart finner jag anledning att citera Göran Hägglund (ja, KD-ledaren! fast flera personer har säkert sagt samma sak) och konstatera: Ja. Gissa om!

Faktum är att man behöver bara komma till introduktionstexten för att hitta punkt 1: Manus: Kvällstidningarna & Lasse Åberg. Det är ju nämligen så att kvällstidningarna är inte bara sensationshungriga med tveksam yrkesmoral, de är dessutom ganska snarstuckna och den kängan är ju inte direkt diskret.

Känga nummer 2 låter inte vänta på sig. En av bifugurerna kommenterar en löpsedel om en kvinna som gått ned 70 kilo ungefär:
–Duktig flicka, då vet man att det inte hänt något i världen. Inte heller den passningen om vad löpsedlarna innehåller när det inte finns något bra scoop är ju särskilt diskret.

I kombination med denna föga diskreta känga finns ju en annan känga som däremot är mer subtil. Hela (eller ja, halva i alla fall) filmen är ju som jag skrivit ovan en mördande träffsäker satir över Hälsokostbranshen. Vem som helst som själv är det minsta sensationslysten eller nyfiken lägger här märke till att här finns hur många uppslag till avslöjande artiklar som helst. Kvacksalvaren dr B A:son Levander till exempel borde ju vara färdig för Uppdrag Granskning! Vad gör nu kvällstidningarna med motsvarighetens kvacksalvare? De hjälper till med marknadsföringen! Ska det verkligen vara så? Den här typen av funderingar hos de tilltänkta kvällstidningsköparna är en tickande bomb för nämnda kvällstidningar. Att redaktören låter en filmrecensent berömma den giftpilen är knappast troligt. Även om det skulle vara så. Här ska jag också säga att det finns naturligtvis en gräns för vilka dumheter kvällstidningarna sprider, “fettdoktorn” Annika Dahlkvist har ju t.ex. fått en del ögon på sig det senaste året.

Sedan finns det en anledning till som jag är mera osäker på om varför recensenterna inte gillar Hälsoresan. Det som i “Den ofrivillige Golfaren” (som förresten är min absoluta favorit av dessa filmer!) bara blir en lite kul episod mitt i filmen, när Stig-Helmer kickar boll på gatan och råkar ha jordens bollsinne utvecklas tydligt i Hälsoresan. Den tafatte, fumlige och blyge Stig-Helmer (som ju lite blygt kommenterar hans fenomenala bollsinne “ja’ kicka ju lite boll som grabb men det gjorde ju alla grabbar”) som i början av Hälsoresan snällt håller sig till mallen när Ole frågar om han fått något nytt jobb spottar plötsligt upp sig, råkar av misstag (det ska sägas! Av misstag!) ha kläder som är i enlighet med senaste trenden när han besöker Ole på dennes reklambyrå, besegrar Oles GPS genom att läsa på vägskylten mitt framför bilen och tar kommandot över de båda när de hamnar ute i ödemarken utan några som helst gadgets. Det är Stig-Helmer som hindrar Ole från att äta någon slags olämpliga bär (Stig-Helmer skulle få ta hand om mig också i motsvarande situation, det erkänner jag helt öppet),  ordnar en liten matbricka åt dem och som fäster Oles uppmärksamhet på att kycklingdräkterna i alla fall är varma och torra. Faktum är att det är Stig-Helmer’s vildmarkskunskaper som är grunden till Stig-Helmer och Oles gemensamma företag på slutet.

Den fumlige tönten ska förvisso lyckas på slutet, det är grunden till den här typen av feel-good-rulle men plötsligt misstänker jag att Lasse Åberg var ute på minerad mark. Personalen på tidningen har nämligen skulle jag tro många gånger större likheter med Ole än Stig-Helmer. Världsligt framgångsrika personer i god hälsa men oerhört urbana människor som ute i vildmarken utan ens en mobiltelefon av absolut enklaste slag, knappt ens med kläder på kroppen, är totalt utlämnade och oerhört sårbara.
Då vill de till att de liksom Ole har förmågan att ödmjukt be om hjälp i tid och snällt finna sig i att spela andrafiolen.
Jag har liksom en svag känsla av att det är där skon klämmer.

Då är det lättare att sabla ned på filmen, istället för att erkänna var skon klämmer.

Källor:

http://www.dn.se/kultur-noje/stig-helmer-ar-snallare-an-jag

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/recensioner/article14058705.ab

http://www.metro.se/noje/recension-the-stig-helmer-story/EVHklv!ADX2H3tEycGls/

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Jag sitter och funderar på Hälsoresan

  1. Mattias skriver:

    I det härsammanhanget kan man nämna att Aftonbladet har två smått otroliga tabbar bland sina filmrecensioner, som de dessutom upprepar i den ena TV-bilagan efter den andra. Sådant mildrar inte precis din typ av funderingar…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s