I feminismens namn?

Jag är feminist i den meningen att jag hävdar att vi bör göra vad vi kan för att bryta ned det patriarkat vi har idag (även i Sverige, nej, det har inte försvunnit!). Jag är dessutom anhängare av genusteorin, som hävdar att de skillnader som finns i beteendet mellan män och kvinnor helt eller nästan helt är kulturellt grundad och inte beror på genetik/biologi.

Eftersom jag ska få denna uppfattning att gå ihop med mitt kön och det faktum att jag inte har några som helst planer på att skämmas för den sakens skull vill jag heller inte att det ska förvandlas till ett matriarkat. Jag vill att bägge könen ska dela på makten och är ingalunda anhängare av den gren av feminism som lite hårdraget hävdar att om kvinnor fick bestämma allting skulle vi få det perfekta samhället. Det som inom den feministiska forskningen kallas för radikalfeminism.

Som jag antydde i första stycket finns det dock skillnader mellan hur kvinnor och män beter sig (att påstå något annat vore helt enkelt rätt korkat!). En sådan är att män är klart överrepresenterade i brottsstatistiken. Framförallt som förövare.

Det här är inget som nyhetsmedia på något sätt gör någon hemlighet av. Absolut inte. Snarare överdriver de den här skillnaden genom att inte skriva om de fall där kvinnor är gärningsmän, med några få extrema undantag. Men om vi glömmer dessa extrema undantag för en stund finns det alltså exempel där kvinnor ganska ofta är förövare. I fortsättningen på detta inlägg tänker jag nämna två sådana exempel.

Först ett exempel jag just nu bara tänker nämna kort: Kvinnors våld mot män inom en relation. Jag har i min omgivning tre exempel på destruktiva relationer där kvinnan helt klart varit förövaren, där det dock inte gällt fysisk misshandel. Jag har dessutom kommit i kontakt med två relationer som avslutats beroende på att mannen varit våldsam eller på annat sätt ballat ur. Detta ger, enligt de källor jag träffat på (som är tre källor oberoende av varandra) ganska representativt för hur det faktiskt ser ut. Kvinnor som misshandlar eller på annat sätt försätter sin partner i vanmakt är med andra ord ganska vanligt.

Sedan exemplet som fick mig att skriva det här blogginlägget. På svenska heter det sol-och-vårande när man förför någon i akt och mening att lura pengar av den personen. Uttrycket kommer av att en man i den här branschen undertecknade en kontaktannons med just “sol och vår” för en 50 år sedan. Sveriges mest kända sol-och-vårare är Gustaf Raskenstam. Detta har lett till den segslitna uppfattningen i Sverige att detta skulle vara en mansdominerad bransch.
Det är det inte.

Scammers som är den moderna engelska beteckningen på personer som via Internet får kontakt med intet ont anande personer är till att börja med inget nytt fenomen. Och det är, historiskt sett, oftast inte män som fått tag på några kort av en viss kvinna eller så (även om den varianten förekommer numera, inte sällan visar närmare granskning ofta att det är en mer eller mindre känd person på bilderna). Det är de kvinnor som är på bilderna som upptäckt ett bra sätt att tjäna pengar på.

Lite kvinnlig list (lika berömd som den kvinnliga intuitionen) kan mycket väl få 10 á 15 män att samtidigt punga ut med 10-15 000 kronor vardera för flygbiljetten så att kvinnan ska kunna åka över till männen ifråga. Ett par sådana omgångar om året och man kan leva ganska flott om man lever i Östeuropa…

Historiskt är det också en ganska vanlig metod med en manlig medhjälpare som dyker upp i ett lämpligt tillfälle och utger sig för att vara bror eller make till kvinnan. Hur vanlig den här metoden är idag vet jag inte.

Den här mannen http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14614830.ab är alltså ett undantagsfall i en annars kvinnodominerad bransch.

Varför skriver då inte tidningarna om kvinnorna? Är det för att den klart feministiska tidningen inte vill skriva om någonting som tyder på att kvinnor också kan vara elaka.

Jag tror faktiskt inte det. Snarare är det så att tidningen inte vill utmana vår uppfattning om att kriminalitet är manligt och att kvinnor i allmänhet är ganska lättmanipulerade. Det stämmer också ganska väl med min uppfattning sedan tidigare att nyhetsmedias vilja att utmana våra fördomar överlag är högst begränsad, mycket beroende på journalisternas/redaktörernas ovilja mot att utmana sina egna fördomar.

För en mer utförlig beskrivning av kvinnliga bedragare rekommenderas Dan Glimmes bok Världens största svindlare, som tjänat som källa till detta inlägg och dessutom är klart läsvärd även i övrigt.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s