Pälsen som försvann

För ungefär en halv månad sedan, den 16:e mars, skrev jag ett blogginlägg om Hercule Poirot, Agatha Christies legendariska detektiv. I slutet på denna text menade jag dels att Hercule Poirot var en utmärkt naturvetare, dels att han inte skulle ha skojat bort att någon saknade lite päls. Något jag lovade återkomma till senare.

Låt mig nu ägna mig åt nummer två. Den saknade pälsen.

Allt sedan Charles Darwin utkom med sin bok om arternas uppkomst utkom 1859 har biologer världen varit eniga om att människan härstammar ur samma urart som många moderna apor, framförallt primaterna Schimpans, gorilla och urangutang. Samtidigt med Darwin började man också hitta fossil från tidigare varianter på människor.

Då blev den stora frågan; Hur och varför utvecklades aporna till människor. En tes som än idag är väldigt vanlig om man tittar runt bland till exempel läroböcker i Biologi är den att människan blev människa på följande sätt:

Människan blev människa på savannen. När aporna kom ned från träden måste de då och då kunna resa sig på två ben för att se över gräset, så småningom blev detta ett så stort behov att vi höll oss på två ben. Problemet är ju bara det att en människa väger i genomsnitt bara så där 70 kilo, ännu mindre på den tiden, så väldigt många av människans fiender var ju mycket större. För att ändå kunna överleva krävdes samarbete och när vi började samarbeta mer utvecklades talet.

Den här hypotesen låter vid ytligt påseende riktigt vettig. Men som den sanne naturvetaren gäller det att se om det är den förklaring som förklarar mest, och kanske minst viktigt, att den inte lämnar några frågor oförklarade. Den som är enklast att få korn på är just pälsen. Människan har ju (nästan) ingen päls. Vi har underhudsfett istället. Det finns inte något annat savanndjur som är skapt på det viset.

När man väl började undersöka denna sida av saken visade det sig att frågetecknen var fler än så. Den tvåbenta gången är även den otroligt opraktisk (den för oss långsamma nämligen), den förflyttning av struphuvudet som krävs jämfört med andra primater för att talet ska kunna utvecklas gör det lättare för oss att kvävas och kommunicera så pass att man klarar jakt och försvar går bra ändå, det bevisar bland annat varg, lejon och surikat. Dessutom har människan ju utvecklats mot större och större hjärna, savanndjur har mestadels utvecklats åt andra hållet, våra småbarn är tunga och otympliga att bära på och vi är jämfört med savanndjur oerhört slösaktiga med vätska.

När man således har vänt på det hela och försökt hitta luckor i teorin upptäcker man nästan inget annat. Vi har nu kommit till den del av boken när Poirot upptäcker att han tänkt helt galet från början och måste börja om från början.

Så.
Vem är den skyldige? Eller i detta fall: Hur blev människan människa?

Det tar vi en annan gång.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s