En legend som blivit livsfarlig

När jag var en så där 8-10 år fick jag av en äldre släkting höra talas om hur man under sena 1800-talet med hjälp av en bågfil eller liknande verktyg filade ett kryss i spetsen på helmantlade kulor och den vägen fick kulor som omedelbart vid anslaget trycktes ut, blev som kaststjärnor som totalt förintade inälvorna på det levande väsen som träffades av kulan, om det var något levande, men som också, i samband med till exempel testskjutning, kan användas för att en enda gevärskula av dåtida standarddimension det vill säga så där 9 mm grov kan spränga bort en hel stubbe. Dessa “dumdumkulor” var så till den grad brutala att de sedan förbjöds att användas till och med vid jakt, där man ändå ska döda viltet, millitärt bruk ska vi inte prata om, där blev det alldeles väldigt förbjudet.

Det finns en anledning till att jag låter min “äldre släkting” vara anonym. Jag har nämligen troligen aldrig fått in så mycket lort i ett och samma stycke i bloggen, det är jag rätt säker på och då räknar jag med de gånger jag citerat någon av kvällstidningarna.

Det var första gången jag kom i kontakt med legenden om de omänskliga dumdumkulorna. Första, men inte sista. Och första varianten var alltså den som slog rekord i att vara osann, vinklad och sensationsrik.

Så här är det. När man gick över från svartkrut till modern kordit i vapnen fick man ett problem, för modernt krut är det sådant drag i att en kula som bara är rent bly, en så kallad omantlad kula, trycks för det mesta sönder mer eller mindre av krutladdningen med resultat att man får fullt med bly i pipan och att kulans ballistiska egenskaper blir mindre bra, för att uttrycka sig milt. Lösningen blev att klä in blykulan i koppar. Till att börja med helt och hållet. Den helmantlade kulan var född.

Men den helmantlade kulan hade andra problem inte minst för militären. Att kulan, då den studsade mot något, hade en benägenhet att fara iväg åt vilket jäkla håll som helst var ett mindre problem ute på slagfältet var ett mindre problem, exakt vilken av fiendesoldaterna man träffade var ju inte så noga, problemet var också att om man träffade någon mjuk del av kroppen var man tvungen att perforera fiendesoldaten med kulor innan man var säker på att han var oskadliggjord (det vill säga död eller så svårt skadad att han inte sköt tillbaka). Dessutom hade kulan en benägenhet att fara rakt igenom fiendesoldaten, men det var inte heller så noga så länge man inte hade egna soldater bakom. En Brittisk kapten stationerad i det som då var den Brittiska kolonin Indien (det som idag är Indien och Pakistan) löste problemet genom att låta spetsen på kulan vara fri från koppar. Denna kula passade perfekt för kaptenens behov. Trots att man gått ned från 14 millimeterskulor till 7-millimeters i samband med övergången till röksvagt krut hände ungefär samma sak vid målet. Kulan kallas idag för omantlad blyspets och är en av våra vanligaste jaktkulor. Kaptenen ifråga jobbade i ett område som av britterna kallades för Dumdum.

Den nya kulan tyckte emellertid Tyskarna var väldigt grym, och den skadade betydligt mer än en helmantlad kula, så man fick igenom i Haag-konventionen (närmare bestämt deklaration nummer 3) att militären bara fick använda helmantlad ammunition. All ammunition som inte var helmantlad eller omantlad (den senare modellen är alltså ofta i praktiken oanvändbar) förbjöds och fick i politisk pajkastning slangbenämningen dumdumkulor. Jag får det till att minst fyra olika kultyper (med olika egenskaper) räknas in i den benämningen.

Där hade den här historien kunnat ta slut, om inte myten om dumdumkulorna snabbt spridit sig, man flyttat in krigen i städerna (tydligt under andra världskriget och framåt) och polisen fått standardbeväpning i början på 1960-talet. I de följande styckena menas förresten svenska polisen om inget annat anges.

Polisen skulle självklart inte ha några grymma dumdumkulor utan försågs med en liten smidig pistol från Walter (jag har hållit i just en sådan pistol, om ett vapen kan vara trevligt så är den det). Svenska polisen och Ian Flemmings spion James Bond använde för övrigt samma vapen. Denna pistol hade emellertid två nackdelar. Dels hade den bara 8 skott i magasinet, vilket var i minsta laget, dels var den grövsta kulorna till pistolen i klenaste laget för att uträtta det de ska (alltså fälla gärningsmannen innan han ställer till med mer ofog, dock utan att avlida i polisens fall). Polisen hade valt samma kaliber som James Bond för övrigt. 7,65 mm Parabellum.

Polisen valde cirka 1990 att byta till ett vapen som hade kulor med mera drag i, närmare bestämt den kaliber militären använt sedan länge, i den mån de använde pistol, nämligen 9 mm Parabellum. Det nya vapnet hade också betydligt större magasin, 15 skott eller lite till.

Det visade sig emellertid att inte heller den nya pistolen hejdade buset riktigt som man önskat. Dessutom fanns det två problem till. För det första hade den en benägenhet åka rakt genom den man sköt på och det kunde ju bli tokigt om någon befann sig bakom, dels var det ju det där att kulorna studsade ingen visste vart om de tog emot någonting. Det där blev ju lite tokigt just för polisen, som rätt ofta är i tätbebyggt område när de använder vapnet och kulor man inte vet vart de tar vägen mitt inne i en stadskärna kan ju bli lite tokigt.

Det finns två tillfällen jag känner till där jag starkt misstänker att just problemet med rikoschetter lett till dödsfall. En skinnskalle i Malmö ett av de första åren polisen använde det nya vapnet där kamraten blev skjuten i benet men skinnskalle två på oklara grunder fick skottet i bakhuvudet och en äldre, kanske inte helt mentalt stabil, man utanför stockholm mitten på 1990-talet som hotade grannar och polisen med ett (skulle det visa sig oladdat) hagelgevär. I det senare fallet var dessutom om jag minns rätt skjutavståndet så kort att det finns två varianter. Att polismannen som sköt med flit siktade mitt mellan ögonen eller att han sköt ett varningsskott som träffade en stenklack i marken och studsade olyckligt.

Just detta med helmantlade kulors opålitlighet när de studsar är synnerligen konkret för folk som bor i krigshärjade områden. Ett vanligt beteende i dessa områden är att sova under sängen istället för i den, för att sängen ska ta upp rikoschetter från striderna utanför, om en sådan skulle förirra sig in genom just ditt fönster. Detta gäller kanske i synnerhet om striderna tagit slut och firande soldater skjuter rakt upp i luften. Under den arabiska våren nu senast inträffade ett antal sådana dödsfall.

Några år efter den olyckliga händelsen utanför Stockholm, sannolikt mer eller mindre som ett resultat av Malexander, hade Rikspolisen fått nog av att kulorna som inte gick att lita på och svenska polisen bytte från helmantlade kulor till hålspetsammunition.

Ibland är det ju tur att de gjort det, som nu senast när en polis tappade nerverna och sköt 16 skott mot ett par rånare av en guldsmedsbutik. Ett antal av skotten gick in på ett gym och hur det slutat om polisen fortfarande använt helmantlad ammunition vill jag inte tänka på.

Men nu är det ju det där att hålspetsammunition inte är helmantlad ammunition. Polisen har alltså börjat använda de grymma dumdumkulorna.

När Civil Rights Defenders (föredetta Svenska Helsingsforskomittén, nedan förkortat CRD) nu drar Sverige inför Europadomstolen för händelserna i Lundsberg 2005 är ett av deras krav att Svenska polisen slutar använda hålspetsammunition. Ty hade svenska polisen inte använt “dumdumkulor” hade den så tragiskt omkomna Daniel Franklert Murne varit vid liv, hävdar dem. Det är ett påstående som inte går att bevisa. Vad mera är, det är rätt troligt att det helt enkelt inte är sant. Så mycket mer skadar nämligen inte hålspetskulorna, om man tittar på de skjutprover som utförts på griskropp. Mängden skadad vävnad var i medeltal cirka dubbelt så stor, 10 gram istället för 5, per träff vid de prov som utfördes i samband med att polisen bytte ammunition. Visst kan man tänka sig att en analys av exakt var skottet tog visar på att han överlevt med helmantlad kula men med tanke på situationen ska man nog inte räkna med att den skjutande polisen hade så god precision.

Nu har CRD fyra andra krav. Skillnaden mellan dessa fyra och kravet på att svenska polisen slutar använda hålspetsammunition är att de andra  är, för så vitt jag kan se, välgrundade och med god faktakoll.

När det gäller kravet på att polisen återgår till helmantlade kulor undrar jag ju bland annat i mitt stilla sinne varför man (med rätta) ifrågasätter att polisens reglemente om vapenanvändning inte reviderats på 40 år men sväljer en över 100 år gammal konvention om vilken ammunition militären ska använda med hull och hår? En konvention som bland annat alltså kommit till innan strid i bebyggelse blev aktuellt.

Nu undrar jag bara: Hur många medlemmar av CRD ska behöva få egen erfarenhet av att tvingas sova under sängen med tanke på Rikoschetter innan de tänker till? Hur många delinkventer ska behöva dö av Rikoschetter innan de tänker till? Hur många kulor ska behöva flyga med full fart in på ett gym innan även CRD blir bekant med varför alla som använder vapen till annat än sportskytte på gårdsplanen är så noga med att tänka på risken med förlupna kulor?

Svaret är att det nog tyvärr dröjer. För CRDs representanter sitter nämligen bakom en dator vid ett skrivbord och tänker till utan att ha bekanta med erfarenhet från krigszoner och utan en nedärvd förmåga att vara skeptisk mot alla men inte avfärda någon (och alltså granska även rikspolisens argument för ammunitionsbytet och inte bara avfärda allt därifrån som löjliga bortförklaringar utan att granska dem först). Och sitter man i den positionen är det lätt att stirra sig blind på teoretiska resonemang som talar till ens fördel och blunda för synnerligen konkreta dödsfall, både i Sverige och krigsdrabbade länder. Här ska också sägas att det är min vilja att ta reda på fakta som kom först. Men det min bekant berättat försvagar ju inte min uppfattning.

Nu invänder någon att dödsfallet de nu tar upp är väl synnerligen konkret. Förvisso är det så, men det finns fyra andra, bra punkter de tar upp om varför dödsfallet inträffade, utan att behöva blanda in myter skapade av människorättsförespråkare med dåliga vapenkunskaper (varför man då ska engagera sig i en sådan fråga??).

Att det finns myter och legender förstår jag. Att polisens agerande granskas är bra, inte minst med tanke på de fyra andra punkterna. Men när polisens utrustning ifrågasätts beroende mer på en myt än grundat på fakta och man den vägen mycket väl kan orsaka dödsfall man säger sig vilja förhindra, då blir jag faktiskt ganska beklämd.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

En kommentar till En legend som blivit livsfarlig

  1. Ping: Jag brann precis av… | Min återupplivade blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s