Arbogamorden vs. Sveavägsmordet

Dessa båda mord har framförallt en sak gemensam har jag märkt. Med flit har jag förresten valt en annan benämning än den vanliga för att ni inte ska känna igen på en gång vilka mord det handlar om (så ni kan starta med lite mer blankt papper).

Om vi tar dem i omvänd ordning jämfört med rubriken.

Sveavägsmordet handlar om att en knappt 60-årig man som är på hemväg från ett biobesök mördas strax innan han ska gå ned i tunnelbanan för att den vägen ta sig hem. Hans fru skottskadas vid mordtillfället. Eftersom två olika tunnelbanestationer ligger i direkt anslutning till bion kan man anta att mördaren måste ha följt efter paret från bion och inväntat rätt tillfälle när han (förmodligen på andra sidan gatan eller så) gått om dem och ställt sig i försåt utanför tunnelbanestationen. Mannen skjuts med ett skott som ger omfattande skador i bröstet. Ryggrad, kroppspulsåder, mat och luftstrupe får omfattande skador. Sekunden efteråt  avlossas ett skott mot mannens fru, som dock bara får en ytlig skada. Efter mordet försvinner mördaren, efter att en kort sekund ha betraktat de båda påskjutna personerna, upp längs Tunnelgatan, som just här korsar Sveavägen.

Arbogamordet har ett helt annat förlopp. En kvinnan tränger sig /blir mer eller mindre insläppt i ett radhus där hon utdelar ett stort antal hammarslag både mot mamman i huset och mot de båda barnen, 1 och 3 år gamla. Alla tre tas till akademiska sjukhuset i Uppsala för vård. Mamman lyckas bli helt bra medan barnen avlider.

Det som binder samman dessa båda mord är att mördarens arbetsmetod, modus operandi, säger väldigt mycket om mördaren. I första fallet, Sveavägsmordet, agerar mördaren oerhört målmedvetet, planerat och med mycket stor sinnesnärvaro. Värt att notera är också att mördaren hanterar vapnet (som man på grund av fynd på mordplatsen misstänker är en revolver i kaliber .357 Magnum) med mycket stor smidighet. Skottet mot den dödade mannen sitter också mycket välplacerat. Ett nära nog unikt faktum för detta mord är att antalet skott är så litet. Två skott på två personer är nära nog rekord. När det gäller ligauppgörelser (“uppgörelser i den undre världen”) är det vanliga betydligt fler skott och även vad man kan kalla för privata mord brukar innebära fler skott. När Sara Svensson sköt Alexandra Fossmo (“Knutbymorden”) användes till exempel tre skott, trots att det om jag minns rätt var frågan om vad som kallas påsittande skott (alltså när vapnet trycks mot offret) vilket gör det möjligt att placera ett skott säkert dödande. Detta ger entydiga signaler om att mördaren i fallet med Sveavägsmordet agerade med stor sinnesnärvaro och helt säkert kände sitt vapen mycket bra. Mördaren torde vara en av världens mest kallblodiga genom tiderna.

I fallet med Arbogamorden är att mördaren dels helt säkert är kvinna. Dels är en kvinna som ger sig på små barn, dessutom använder en mängd våld som tyvärr inte är unik, men ändå ganska talande. Enligt Aftonbladet häromsistens (alltså inte vad jag betraktar som säker källa) använde mördaren 25 hammarslag för att döda barnen (de dödförklarades så fort de kom till sjukhuset och dog alltså relativt omedelbart). Här pratar vi inte en kallblodig mördare i relativt god balans utan dess raka motsats. Mördaren är i stark känslomässig affekt och agerar därför brutalt och med vad som kan betraktas som övervåld. Graden av våldsamhet är så till den grad väl tilltagen att till och med en galning på fri fot skulle använda mindre (och sannolikt en annan slags) våld. Mordet har alltså utförts av någon som har personliga motiv.

I det andra fallet gör polisen helt rätt, de börjar med att misstänka mammans sambo eftersom han så lägligt inte varit hemma, när han väl strukits ur listan fortsätter man leta efter någon i nära relation till familjen som kan vara tillräckligt mycket i affekt för att kunna utföra mordet. Man fastnar ganska omedelbart för sambons ex som kan knytas till orten, har motiv och dokumenterat tillräckligt knäpp. Christine Schürer åtalas och döms för morden.

I fallet med Sveavägsmordet har det gått sämre och den minst otroliga gärningsmannen man hittat hade förvisso motiv men saknade nästan totalt vapenvana, var mentalt instabil, dessutom dokumenterat alkoholpåverkad vid tid för mordet och han har med säkerhet inte kunnat knytas till brottsplatsen.

Rätt gissat, vi pratar Palmemordet och vi pratar Christer Pettersson.

När jag gjorde researchen för det här blogginlägget hamnade jag rätt snart på två ganska saftiga konspirationsteorier. Man kan förstå om det blir konspirationsteorier runt detta mangifika polisisära magplask, men den troliga förklaringen är att mord av typen Arbogamordet är betydligt vanligare (även om det brukar vara en karl) så när man skulle återgå till rutinerna så började man med att leta efter en gärningsman enligt mallen. Just där mallen inte gick att använda, av de psykologiska skäl jag angivit. Det har framgått tidigare att man inte behöver vara psykolog för att bli polis…

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s