Vikten av att vara saklig

En minst sagt mentalt instabil man blev för någon dag sedan nedskjuten av polisen i Stockholm sedan han sprungit runt med kniv och hotat ett antal människor. Hans vilja att lyssna på polismans order var också enligt samstämmiga vittnesuppgifter obefintlig.

Polisen valde också efter mycket kort tid att öppna eld mot mannen som sköts med tre skott. Ett i handen, ett i låret och ett i vaden. Det finns två synpunkter på denna skottlossning. Dels är det jag tidigare hört (huvudsakligen från osäkra källor, men dock) är att det man vanligtvis strävar efter i t.ex. millitär träning är två skott och två träff (jag har personer i bekantskapskretsen som är verksamma millitärer, er kunskap uppskattas i kommentarsfältet, jag lovar att korrigera om jag är fel ute). Det är alltså lite många skott. Det andra är att det vill ju till att handen var någorlunda långt från huvudet när det skottet avlossades. Nu tyder det ordval mamman till den nedskjutne mannen valt att publicera i Aftonbladet på att handen var i närheten och då kan det ju bli knepigt.

Vi ska dock lägga märke till två saker. Polisen valde i och för sig att öppna eld efter till synes anmärkningsvärt kort tid, men man använde varningsskott innan och med tanke på att vi pratar om en person som går bananas mitt på ett turiststråk med en brödkniv av större modell är inte knappt 6 minuter någon olämpligt kort tid mellan ankomst och skottlossning. Vad en sådan person kan ställa till med innan man får kontakt med huvudet på honom vill inte jag tänka på. Med hjälp av en lite mindre Ford skadade en 50-åring man 28 personer och dödade två. Då är ändå en bil ett betydligt sämre mordvapen eftersom den hörs så tydligt och dessutom är ganska klumpig. Mannen hade alltså på mycket kort tid kunnat ställa till med ett blodbad.

Åtminstone två av polisens skott sitter dessutom precis där de ska, i kroppens perifera delar (läs: armar och ben) där risken för dödliga skador är minimal. Den totala mängden mänskligt lidande hölls alltså på en i sammanhanget mycket begränsad nivå.

Totalt sett skulle jag alltså vilja ge polisens agerande godkänt.

Sannolikt kommer polisens internutredning att visa samma sak, jag brukar ha en strängare uppfattning än vad dessa utredare har.

Mannens mamma är i ett öppet brev i Aftonbladet inte av samma uppfattning. Det går att säga två saker om detta brev. Å ena sidan måste man ha full förståelse för att en kvinna i hennes situation inte är helt saklig.

Å andra sidan: Är det inte i det läget till exempel ansvarig utgivare, i fallet med Aftonbladet Jan Helin med ställföreträdande ansvarig utgivare Lena Mellin, ska gripa in? Det finns en rad formuleringar jag nog anser man skulle ha tittat närmare på.

  • Mamman skriver: “Om han inte hade haft handen uppe vid sitt huvud hade exempelvis skottet då träffat skallen i stället för handen.” Ett mycket tveksamt påstående eftersom vi måste förutsätta att polisen som höll i vapnet hade normalmänsklig intelligens och således siktade på en bestämd kroppsdel och inte hade skottvinkel som den viktigaste punkten när hon sköt. Vi bör således räkna med att polisen siktade på handen. Hade handen varit längre ned hade polisen siktat längre ned och då troligen träffat längre ned.
  • “Vad han än gjorde och vad som än föranledde detta handlande, berättigar inte det polisens snabba ingripande i form av tre skott in i en människa.” Inte ens om mannen var uppenbart livsfarlig för sin omgivning? Kvinnan ifråga kanske borde fundera på hur hon resonerat om man envisats med att inte ingripa förrän medlare var på plats och hennes son i det läget blivit nedstucken istället. Hade hon tänkt likadant då? Frånvaron av analys är här blott allt för tydlig. Hon skriver också “Det finns enligt min mening ingenting som rättfärdigar dessa skott som faktiskt kunde ha dödat mitt barn.” Ja, polisens tjänstevapen kan döda en annan människa. Eftersom det händer någon gång om året att en person dör i samband med ett polisingripande tror jag inte poliserna är omedvetna om den saken. De flesta poliser hanterar därför tjänstevapnet med mycket stor respekt. Hittills har man nämligen inte kommit på något vapen som samtidigt ger polisen adekvat skydd utan att fel använt vara livsfarligt.
  • “Polisen kan inte på den korta tiden vare sig analyserat situationen eller försökt samtala med honom. Inget rättfärdigar skotten.” En person som inte tror omgivningen om att ha hunnit analysera en sådan här situation på 6 minuter har en anmärkningsvärt låg tanke om polisens intelligens. Bristen på förståelse för polisens situation är också väldigt tydlig. Personligen måste jag beundra polisen att man inte flippar ur totalt om man har en knivbeväpnad “galning” på 4-5 meters håll i 6 minuter. Jag hade väl själv klarat så där trettio sekunder… Jag skulle tro att mamman ligger närmare mig en poliserna.
  • “Min son blev skjuten som en hund, och polisen kommer inte att få några konsekvenser av detta” denna inledning på det öppna brev som det här blogginlägget handlar om bådar inte gott inför fortsättningen. Det är nämligen grovt osakligt. Kvinnan ifråga har valt en grovt osaklig formulering i avsikt att provocera läsaren till att ställa sig på hennes sida. Grejen är nämligen den här. Låt oss säga att en polis ställs inför en våldsbenägen hund och väljer att använda tjänstevapnet. Hur gör man troligen då? 1) Man skjuter inga varningsskott. 2)En polis som själv inte jagar skulle troligen sikta mot huvudet på hunden, jagar polisen siktar man mot främre delen av kroppen. Man skjuter i det läget för att ta död på hunden så snabbt som möjligt helt enkelt. (Jag råkar känna till från bland annat jagande kamrater att möjligheten att få in ett dödande skott i allmänhet är större om man siktar mot buken, detta är dock inte allmänt känt). Brevet inleds alltså med att vara gravt osakligt.

Finns det nu någon anslutande kolumn eller artikel som kan hjälpa till att nyansera kvinnans onyanserade kritik av polisens ingripande?

Nej.

Har Aftonbladet någon skyldighet att publicera den här typen av öppna brev.

Nej. Om kvinnan väljer att själv skriva till polisen är hon däremot naturligtvis fri att göra det. Men Aftonbladet har en skyldighet att ta ansvar för det material man publicerar.

Är detta första gången Aftonbladet på det här eller liknande vis tar ställning för endera parten i ett ärende och därmed gör sig skyldig till ett allvarligt avsteg ifrån god pressetik.

Långt därifrån! Det är mer regel än undantag i sådana här sammanhang.

Är det möjligt att pricka Aftonbladet i pressens opinionsnämnd eller via pressombudsmannen för sådana här saker.

Inte vad jag vet. Man kritiserar nämligen en organisation och inte en enskild person. Och organisationer är vad jag vet rättslösa mot journalistiska övergrepp.

Kommer jag att lägga en länk på detta blogginlägg som artikelkommentar om möjligheten finns.

Ja.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s