Vikten av nyanser och lite om synsätts-skillnader…

Hela detta blogginlägg är ett svar/en kommentar på mitt förra inlägg och Emil Svenssons kommentar till sagda inlägg. Om du inte har läst det kan det vara en bra idé att göra det först så att du hänger med i svängarna.

Det var ju inte utan att jag kan erkänna det var lite tur att jag reserverade mig för att jag kunde vara ute och cykla i det förra inlägget, för en del cykling verkar det ju ha blivit.

Jag ska också passa på att påpeka att några av synsättsskillnaderna kan bero på att jag närmat mig liberalismen från vänster, alltså från det socialistiska samhället. Emil får svara för sig men jag är ganska säker på att det inte gäller honom också. Bland annat kan jag bara konstatera att jag inte delar Emils uppfattning om det socialistiska samhället. I och för sig finns ingen stat i klassisk mening i den socialistiska idealstaten men bygger också på att var och en inser sin plats i samhället så att ingen gör något som kränker en annan människas rörelseutrymme. Grejen är ju nämligen den att vi är flockmänniskor, det vi gör påverkar andra människor och det gör att tar vi för stora friheter kommer den frihet jag tar mig att inkräkta på en annan människas frihet. Alltså bör jag hålla mig lite i skinnet så att jag inte tar mig friheter på en annan individs bekostnad.

Detta stämmer också rätt bra på de humanistiska idealen som hör till liberalismen och det gör att en närmare granskning visar att liberalismen (så länge den hålls inom det sunda förnuftets ramar, vilket jag ska återkomma till) och socialismen faktiskt ligger rätt nära varandra. Om det inte vore för socialisternas tydliga förtjusning i storskaliga, statliga, lösningar som liberaler i allmänhet inte är förtjusta i.

Emil påpekar dock något väldigt viktigt som jag tydligen missat att påpeka, eller varit väldigt otydlig med. Hela grejen är ju naturligtvis att långtifrån alla liberala anhängare/organisationer är så otroligt trångsynta och stereotypa i sin frihetsiver att de på fullt allvar hävdar att stater utan fungerande statsapparat (som Somalia) som ideal. Emil tar exemplet med freedom house som av den enkla anledningen att t.ex. Somalia i praktiken styrs av ett gäng gerillaledare/gansters/stamhövdingar vilka ofta för ett tämligen konservativt styre och inte ger sina medmänniskor mycket till individuell frihet.

Nattväktarstaten, ett begrepp Emil introducerar i min vokabulär, är här naturligtvis vad man kan säga vara den stat som gått så långt som kan sägas vara rimligt i strävandena efter individuell frihet. Precis som han också skriver så får man verkligen hoppas att de flesta liberaler inser detta. Vilket de flesta säkert gör!

Det är alltså inte i enlighet med liberala ideal att i praktiken mer eller mindre avskaffa sjukförsäkringen, det påstås till exempel att 80 procent av de som är för sjuka för att kunna jobba enligt sjukintyg från läkare samtidigt inte har rätt till sjukpenning.

Det är inte självklart att liberala ideal hävdar enbart privat sjukvård eller enbart privata skolor. Även om vi pratar liberaler till höger nu alltså.

Det som är grejen är dock att en del representanter för den härskarklass som finns i t.ex. Sverige har insett att om man kallar konservativa ideal för liberala så har folk lättare att köpa dem. Där kommer sådana saker som att jag t.ex. aldrig sett SvD ta upp den humanistiska aspekten på liberalismen (som man då lätt får för sig är en ideologi som bara handlar om frihet in absurdum, vilket alltså inte är sant). Detta är anledningen till att jag inte tycker om ledarsidan på SvD. Den är helt enkelt väldigt ensidig och står ensidigt för åsikter jag oftast inte delar. Det gör att jag inte gillar ledarsidan.

Den tidigare chef jag haft som hävdade att Darwins tes om att den starkaste överlever är en utmärkt princip även människor emellan är alltså stockkonservativ, skulle han kalla sig själv för liberal så ljuger han, inte minst för sig själv (den åsikten stämmer ju nämligen inte med liberalismens humanistiska sida).

Allt detta kan sammanfattas som att det blivit “inne” att vara liberal bland näringslivets toppar, och det gör att man måste se upp med konservativa människor som kallar sig för liberaler.

Var gränsen går mellan nyliberal och socioliberal går säkert att diskutera, men jag skulle nog vilja säga att ju mer man öppnar för statlig inblandning, desto mer socio blir det. Ju mer man öppnar för en oerhört aktiv och kontrollerande polis eller en kraftig och offensiv försvarsmakt/krigsmakt desto mer vandrar man iväg åt det konservativa hållet.

Jag själv vill ha en statlig skola och även en begränsning (inte ett förbud!) av etableringen av friskolor, jag är öppen för statliga företag där man av humanistiska skäl vill ha lite mer koll på verksamheten och vill se ett socialförsäkringssystem som täcker mer än bara existensminimum. Jag tycker också att omreglering många gånger är bättre än avreglering, eftersom jag anser att det behövs ett visst mått av regler exempelvis när det kommer till bostäder och elproduktion. Jag är också inte av den åsikten att ekonomisk tillväxt i sig är samhällets största mål (däremot kan man uträtta mycket gott med hjälp av den, om den viljan finns). I synnerhet det sista är en klart socialistisk tanke som gör att jag klassificerar mig som socioliberal.

Slutligen:
Att jag inte gillar SvDs ledarsida betyder inte att jag vill förbjuda den. Är inte mycket för förbud överhuvudtaget förresten. Finns säkert många som gillar den och jag låter dessa personer läsa den med god behållning, men jag låter helst bli. Precis som Emil skriver måste man vara mycket restriktiv när det kommer till regleringar av pressen, just eftersom man inte får ge regering/riksdag möjlighet att blanda sig i innehållet, precis som Emil skriver brukar det då bli mycket otrevligt i slutet! Däremot behöver pressen granska sig själv (eftersom ingen annan bör göra det) och där tycker jag nog det brister en del idag.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Vikten av nyanser och lite om synsätts-skillnader…

  1. Emil Svensson skriver:

    Nu ska vi se att även jag lyckas åstadkomma en nyanserad och väl eftertänkt(?) text.

    Till att börja med känner jag att det kan vara på sin plats att förklara ännu lite djupare hur, åtminstone jag anser, liberalismen är byggd. Det finns det som kallas för negativa respektive positiva rättigheter. Där defineras de negativa som t.ex. yttrandefrihet, äg rätten till liv, religionsfrihet etc. Dessa är nämligen rättigheter mot våld. Ingen har rätt att genom våld: döda dig, tysta dig, förbjuda dina tankar, stjäla dina ägodelar o.s.v. Här används förövrigt våld som synonym med t.ex. lagar och regleringar eftersom staten genom våld kan tvinga dig till saker (här brukar vissa invända men fråga dig själv vad staten gör om du vägrar t.ex. ge upp en del av dina ägodelar via skattesedeln (parentes i parentes: jag är inte själv principiellt emot skatt men jag anser att det är en självklarhet att acceptera det faktum att staten endast kan verka genom våld och att vi därför bör vara restriktiva med vad för våldsutövanden vi kan tillåta via den)).

    Positiva rättigheter då? Jo det är rätten TILL någonting (alltså motsatsen till de negativa rättigheterna FRÅN våld etc.). Här räknas t.ex. Socialförsäkringar (rätten till en inkomst om du är sjuk), statliga pensioner (rätten till inkomst trots att du inte jobbar) etc. Traditionellt så stödjer liberaler främst de förra och inte alltid de senare medan socialister körsbärsplockar lite bland de första (äganderätten är ju inte direkt särdeles populär i vänsterleden) men stödjer fullt ut de senare.

    Frågan här är alltså hur starkt du tror att de positiva rättigheterna är något som staten ska säkerställa. Personligen tycker jag då att detta är något vi ska akta oss för eftersom varje bejakande av en positiv rättighet nödvändigtvis innebär ingrepp på de negativa. Samtidigt betyder naturligtvis inte detta att en liberal enbart kan acceptera de negativa rättigheterna men jag tror att som liberal är det bra att ha i baktanke att varje gång du av humanistiska skäl föreslår t.ex. en utökad sjukförsäkring så innebär det att du gör ett ingrepp på äganderätten. Sen kan du argumentera för att det går att rättfärdiga men enligt mig inte utan att du accepterar det som ett avvägande mellan två rättigheter.

    Själv är jag inte för en socialförsäkring som täcker alltför mycket. Jag tycker att det ska finnas ett grundtrygghetssystem där du är garanterad en viss inkomst av staten om du av någon anledning råkar illa ut. Detta tycker jag av två skäl faktiskt. Dels det ovan nämnda där jag anser att för stora ingrepp på de negativa rättigheterna är oförsvarliga men dels också p.g.a. en helt annan orsak. På SvD debatt idag argumenterar en hoper av ”liberalerna” (FP) för att taket till sjukförsäkringen måste höjas eftersom inte alla svenskar får ut hela sin inkomst om de blir sjuka och de därför har skaffat sig egna privata sjukförsäkringar som komplement (när blev liberaler emot att människor tar hand om sig själva?). Men vad innebär detta? Enligt deras artikel (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sjukforsakringen-alltfor-urholkad_7358064.svd) får alla med en inkomst på upp till 27500 hela sin inkomst garanterad vid sjukdom. Medianinkomsten i Sverige 2009 var 24900. Det innebär att om du tjänar 27500 så måste större delen av Sveriges befolkning betala skatt för att du ska kunna upprätthålla en levnadsnivå som är högre än deras egna. Jag tycker det är närmast vidrigt faktiskt. Det innebär alltså att varje minimilönsarbetande städare måste finansiera de nyanställda ingenjörernas sjukfrånvaro. Det tycker jag helt enkelt inte är en acceptabel väg att gå. Då har de positiva rättigheterna givits ett för stort ingrepp.

    Vidare är jag för helt fri etablering av friskolor. Jag tycker skolan ska vara offentligt finansierad men jag tycker att människor själva ska få bestämma saker som: var de vill att deras barn ska gå i skolan, av vem de ska bli behandlade mot sjukdom etc.

    Anledningen är helt enkelt att jag i alla lägen tror att människor kan göra bättre och mer informerade val än en politiker någonsin kan göra.

    För till syvende och sist är deet väl de allting handlar om. En liberal tror på att människorna själva är de bästa beslutsfattarna medan en socialist tror att majoritetsbeslut alltid blir bättre. Där har du om inte annat något som anarkokapitalisterna har vilket vi andra kanske saknar… en fantastisk tro till människans storhet och förmåga.

    Nu blev detta tyvärr avkortat men butiken stänger (bokstavligen klockan är 18 jag ska hem och äta tacos). Om det är ngot som verkar korkat får du gärna påpeka detta… dessutom tror jag att jag kan komma att återkomma till vissa senare delar av ditt blogginlägg som jag hittills inte hunnit ta itu med.

    I övrigt önskar jag dig en trevlig dag!

    (börjar fundera på att skaffa en egen blogg bara för att kunna undvika dessa närmast oändliga kommentarer)

    • Markus skriver:

      Förutom det faktum att jag tycker stora delar av artikeln är OT (grundämnet är att många konservativa i Sverige kallar sig för liberaler utan att vara det) är det några saker jag lägger märke till.

      Angående artikeln i SvD måste man påpeka att du dels hänvisar till en tre år gammal uppgift, dels hänvisar till medianinkomsten. Genom att räkna med även de som går på märkligt lågt satta bidrag och inte prata om medianförvärvsinkomsten och dels räkna med median och inte medelinkomst sänker man siffrorna. Officiellt har man 80 procent av lönen i sjuklön. samtidigt finns ett tak som gör att riktigt högavlönade inte får ut så mycket. Något jag inte tror någon av oss har några problem med, Problemet är att taket ligger på 560 kronor per dag. 30 dagar i månaden. Det blir 16800 kronor i månaden. Alltså får man inte tjäna mer än 21 000 kronor i månaden för att 80 procent av lönen ska stämma. Före skatt.
      Då blir det ju lite problematiskt att en undersköterska som jobbar en del kvällar och helger går över det (om hon är typ mitt i livet). En heltidsarbetande sjuksköterska (också mitt i livet tjänar drygt 25 000 kronor i månaden. En metallarbetare ligger på närmare 30 000 kronor i månaden. Alltså måste man justera upp taket eller justera ned procentnivån för att inte det hela ska sluta i världens bluffnummer kontra sina väljare.

      För att prata den terminologi du själv använder. Frågar du mig är det absolut en negativ rättighet att inte bli lurad av staten. Det är också en positiv rättighet att hjälper staten dig ekonomisk så är det en positiv rättighet att detta bistånd ligger på minst existensminimum. Om vi räknar socialbidragsnormen som existensminimum är det för närvarande 3500 plus hyran. I mitt fall blir det totalt cirka 7300 kronor i månaden. Netto. Att då Aktivitetsersättningen (den ersättning du får om du t.ex. har arbetspraktik), liksom grundskyddet i t.ex. föräldrarförsäkringen ligger på knappt 4000 i månaden. Alltså 3000 spänn under existensminimum.

      Slutligen bara en kort slutsats: Med ditt sätt att beskriva saken så ligger nog skillnaderna i den flytande skalan liberal-socioliberal-socialist ligger i balansen mellan positiva och negativa rättigheter.

      • Emil skriver:

        I feberyra och butikstristess tycks jag ha irrat bort mig själv i ideologiakt navelskåderi… ber om ursäkt för det och hoppas få återkomma med ett mer OT (ON) inlägg men i övrigt tycker jag din slutsats om skillnaden mellan socio och ny stämmer väl med min egen!

  2. Emil Svensson skriver:

    Okej för att ta itu med det sagda topicet nämligen att vi måste se upp med konservativa som kallar sig liberaler. Frågan är ju hur stort detta problem är. Du tänker dig att de whitewashar sina åsikter genom att kalla de liberala men samtidigt kan alla som verkligen är liberala se rätt igenom det. Omvänt händer detsamma med socialister som kallar sig socialliberaler. Och sen örsöker använda den titeln till att motivera ickeliberala förslag. Jag tror helt enkelt vi befinner oss i ett läge där en tydlig socialliberal (du) inte känner att dina åsikter klingar med en tydligt konservo-liberal (vilket också finns eftersom liberalismen ligger ungefär lika långt från båda (http://www.politicalcompass.org/test gör testet och se hur en utökad skala kan visa hur liberlismen klingar väl med varken konservatism eller socialism)).

    Personligen finner jag att jag oftast håller med i SvDs ledarsidor men jag tror att du har rätt i att liberaler bör se upp med vilka som använder ideologin som en form av försvar. Detta gäller dock oavsett om de är socialister eller konservativa som gör det. För tro mig det finns av båda sorter.

  3. Markus skriver:

    Liberalismen har blivit en modefluga, och visst finns det socialister som kallar sig liberaler, men jag måste erkänna att från mitt synsätt (som alltså kommer från vänster) ser jag raka motsatsen som ett större problem (socialdemokraterna har länge varit intresseväckande liberala t.ex.).

    Gjorde testet föresten. Ligger mitt i rutan längst ned till vänster. Alltså ganska nära Ghandi t.ex. :P.

    Noterar för övrigt att vi totalt tappat bort det att jag förvisso är socioliberal men framförallt är: Grön!

  4. Emil skriver:

    själv ligger jag på nedre fjärdelen och högra fjärdedelen 😛

  5. Mattias skriver:

    En annan konsekvens av både detta och föregående inlägg är att många av oss högergängade i ärllighetens namn bör kalla oss liberal-konservativa – eftersom det alltså är ovanligt intill unikum att vara liberal helt oavsett situation eller sakfråga.

  6. Emil skriver:

    Mattias man kanske inte kan svara helt liberalt i exakt varje fråga men för att vara socialliberal eller liberal-konservativ så krävs ändå att man inte svarar liberalt i relativt många frågor. Om du är stenhårt liberal i alla frågor men i en enda svarar med socialisterna bör du nog kalla dig nyliberal eller libertarian eller klassiskt liberal eller nåt men åtminstone inte socialliberal. Så vissa borde kanske byta epitet (hur stor skillnad det nu skulle göra i det stora hela) men i det stora hela behöver man nog inte oroa sig.

    • Markus skriver:

      Håller i stort med Emil här. Ska dock passa på att tillägga att min erfarenhet av hur uttrycken används (vilket ju alltså inte direkt är en ”säker källa”) är att liberalkonservativ normalt sett brukar kallas nyliberal.

      Jag skulle också uttrycka det Emil beskrev ovan som att vi nu pratar ideologier där man till att börja med pratar i stora rubriker, sedan får man för nästan varje person komma med anmärkningar och reservationer där man intar en annan ståndpunkt. Men bäst huvudrubrik vinner.

      Som i mitt fall där jag anser att man endast ska ha den ekonomiska tillväxt miljön tillåter vilket skiljer sig markant från ett klassiskt liberalt förhållningssätt där (verkar det som i politiken i alla fall) man anser att man endast behöver vara miljövänlig om det inte går ut över tillväxten. Vilket till exempel kan ge uttryck i att Regeringens bästa miljöinsats hittills drog man tillbaka därför att den föll ut så väl att den behövde ytterligare budgetutrymme.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s