Mina egna ögons vittnesbörd

Eller med andra ord: Först läser man någonting, i mitt fall i nätupplagan till olika tidningar och ser något enstaka TV-program, sedan ser man samma sak och plötsligt blir det något helt annat.

I mitt fall så handlar det om “The Girl with the Dragon Tatoo”, alltså den engelska filmatiseringen av Stieg Larssons bok “Män som hatar kvinnor”. De flesta som jag sett kommentera filmen i Svensk TV eller svenska tidningar har tyckt filmen är sådär och dessutom anklagat den för att vara farligt nära en plankning av den ursprungliga svenska filmen.

Bägge omdömena är intressanta eftersom de, i synnerhet om samma person yttrar bägge omdömena, är ganska avslöjande. När det kommer till recensenten.

Men låt oss börja med filmen och vad jag tyckte om den. Filmen är som film betraktad okej. Som vanligt finns det saker man tycker bättre om och saker man tycker sämre om. Till den senare gruppen hör att varken Daniel Craig, Christopher Plummer eller Steven Berkoff kommer i närheten av Mikael Nykvist, Sven-Bertil Taube eller Ingvar Hirdwall ifråga om utstrålning. Vilket inte säger så mycket eftersom vi pratar svensk skådespelarelit i två av fallen och en sällsynt lyckad cast i det tredje fallet (Sven-Bertil Taube tillhör väl inte svensk skådespelarelit men hans tolkning av Henrik Vanger är lysande). Det kan också vara så att David Fincher (regisören) valt att tona ned deras roller och uttryck väldigt hårt. Vilket inte faller filmtittare som vill ha shyssta karaktärer i filmen (som jag) på läppen, men det är ju i så fall en smaksak. Till saker jag inte tycker om är att Plague, Lisbeth Salanders hackarkompis, blir tecknad på ett sätt som dramatiskt skiljer sig från boken och den svenska filmatiseringen. Han framställs som ganska egocentrisk och socialt handikappad även gentemot Lisbeth, när en av grejerna i boken är just hans sociala kompentens gentemot sina hackerkompisar (som han inte visar prov på annars).

Till de saker jag gillar hör dels att de satt en lite egen twist på filmen som gör att det inte blir alltför urbota tråkigt för oss som sett den svenska filmen att också se den engelska. Mikael Blomkvist har försetts med en tonårsdotter och har också katt uppe i Hedestad. Dessutom en del mindre skillnader jag inte tar upp här (och en större skillnad som skulle vara en alltför stor spoiler att ta upp). Han får i den engelska filmen inte fängelse. Rooney Mara gör också en mycket bra tolkning av Lisbeth Salander, även Robin Wrights tolkning av Erica Berger är helt okej. Yorik van Wageningen gör en fullständigt lysande tolkning av den vidrige Nils Erik Bjurman. Stellan Skarsgård är precis lika lysande på engelska som på svenska och hans tolkning av Martin Vanger är precis så vidrig som den ska vara.

Det stora utropstecknet är emellertid den respekt, rent av aktning, som filmens svenska ursprung har fått. Nästan alla svenska namn uttalas på beundransvärt korrekt svenska (Dirch Frode uttalas dock på tyska). Rooney Mara måste ha övat som en flitig bäver för att få uttalet av Salander så bra som det är, bara för att ta ett exempel. Stora delar av filmen utspelar sig också i Sverige med Stockholms typiska tunnelbanetåg, svenska taxibilar, svenska tåg med mera. De har större tur än vad de ursprungliga svenska teamet hade med snön och Hedestad på vintern är utmärkt återgivet. Vi har inte fått en sådan respekt från andra sidan atlanten sedan några amerikanska sportjournalister gick över till SVT för att kolla hur Klüft skulle uttalas på korrekt svenska, och det var allt några år sedan.

Däremot tycker jag recensenterna går väldigt långt när man menar att det är snudd på plankning. Man lägger helt enkelt en negativ twist på det faktum att David Fincher inte har gjort en STORSLAGEN HOLLYWOODPRODUKTION av filmen. Uppenbarligen utan minsta respekt för att om de hade gjort det hade Stieg Larsson förmodligen stigit upp ur sin grav och förstört masterkopiorna (eller hans sambo gjort sig skyldig till civil olydnad). Det skulle helt enkelt vara ganska respektlöst mot Stieg Larsson och de värderingar han hade, vilket tydligt framgår av böckerna som ju lästs av miljoner läsare, inte minst i USA.

Det blir därmed ganska än en gång, att en recension säger en hel del om recensenten.

En sista bra sak med filmen är att det naturligtvis är en långfilm redan från början. Den förlängda versionen av den svenska filmatiseringen är helt enkelt TV-serien, utan att man klippt bort vinjetten i mitten och sådant irriterar en hel del. Det hindrar inte att skådespelarna inte tycks nå genom TV-rutan/Datorskärmen på samma sätt med den engelska filmatiseringen. Även om filmen är helt okej.

Den svenska filmen skulle jag ge 3 av 5 i betyg, förlängda är bättre, men säger i alla fall 3 av 5 på grund av den tekniska fadäsen med vinjetterna men själva filmmaterialet är 4 av 5. Jag ger The girl with the dragon Tatoo 2 av 5.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s