Med en bismak man vill få ur munnen

Johan Persson och Martin Schibbye är fria och tillbaka på svensk mark. Självklart är det positiva besked, inte minst för deras familjer. Inte fullt lika positivt, men ändock positivt, är det för alla de, runt om i världen, som jobbar för att fler länder än vi som redan har det ska ha yttrandefrihet.

Jag vet inte exakt hur den Etiopiska regeringen har uttryckt sig om anledningen till att de benådades, men det jag minns är att de ungefär blivit benådade som resultat av gott uppförande. Det känns lite tunt. I Sverige kan man bli villkorligt frigiven efter 2/3 av strafftiden. Johan Persson och Martin Schibbye blev frigivna efter 14 månader, de hade dömts till 132 månader.

Betydligt troligare är att Etiopiens regering uppnått det de ville uppnå, nämligen att skrämma bort journalister som vill försöka se bakom deras propaganda och att de båda svenska journalisterna nu bara var en belastning. Att då låta de båda bli fria tillsammans med en mängd andra fångar var ett smidigt sett att försöka klara ansiktet åtminstone lite grand.

Det är ingen vacker förklaring, men tyvärr känns den ganska trolig.

I detta sammanhang måste en sak sägas.

Jag har under en längre tid här i bloggen propagerat för att den enskilde individens möjligheter till rättelse gentemot media måste stärkas, liksom möjligheterna att bestraffa de redaktioner och enskilda journalister som gör bort sig. Att ljuga i nyheterna är inte okej. Ungefär så är mitt resonemang.

Det betyder inte att jag på  något sätt förespråkar att media kontrolleras från statligt håll eller förespråkar någon slags åsiktscensur i våra tidningar. Yttrandefriheten ÄR en av grundpelarna i ett demokratiskt samhälle och som jag skrivit tidigare: Allt och alla som motverkar demokrati är min fiende.

För mig är detta saker som känns självklara. Så självklara att jag ibland glömmer bort att det måste sägas för att ni läsare inte ska få en helt galen bild av mig. Det här innebär till exempel att alla typer av spekulation som media för närvarande är så bra på måste fortsätta vara lagligt. Halvsanningar, vinklingar, spekulationer, gissningar med mera måste vara lagligt, ty en lagstiftning som förbjöd sådant skulle öppna möjligheterna för den som vill från statligt håll att censurera våra medier, och vi får inte ge någon den möjligheten. Inte minst är detta viktigt att komma ihåg när man läser mina blogginlägg om övergreppen mot Åsa Walldau och Knutbys Philadelfiaförsamling.

Svenskarna fängslades för att de vågade visa för oss, och för den Etiopiska regeringen, att de inte trodde på deras propaganda. Att de greps och fängslades är ett brott mot de grundläggande mänskliga rättigheterna. Det sätt på vilket de förhördes bland annat ska vi överhuvudtaget inte prata om…

Trots detta känner jag inte riktigt för att köpa hem och öppna en flaska skumpa. Jag känner mig inte riktigt för att fira. Det är något som tar emot. En känsla i magen, det liksom knyter sig och man känner en molande känsla i magen, ett sug som liksom suger in all glädje som inte riktigt får komma fram. En känsla av obehag.

Hur mycket har rapporteringen påverkats av att de är journalister? Hur hade rapporteringen sett ut om de varit partikamrater (inte helt omöjligt nämligen) eller medlemmar i Amnesty eller Röda korset.

Hade en miljöpartist som anordnat presskonferens vid hemkomsten möts av samma ständiga applåder som respons på sina svar?

Tyvärr tror jag inte det. Den här sugande känslan av journalister som medborgare i ett land för sig bredvid oss andra som har helt egna moraluppfattningar och etiska regler att hålla sig till och inte tror sig behöva bry sig om vad vi andra tycker vill inte riktigt ge med sig. Och den känslan är riktigt riktigt obehaglig!

När demokratiskt valda politiker tappar kontakten med väljarna, så är det illa, och då bör vi inte ha några som helst samvetskval när vi sparkar dem (på valdagen, genom att välja någon annan).

När journalister, med den makt media har och måste ha i ett demokratiskt samhälle, ställer sig ovanför lagen, då är det ännu värre, för de är inte lika lätta att göra upp med. Det hindrar inte, att jag är av uppfattningen att vi måste försöka.

Och det sista lägger tyvärr ett mörkt täcke över en dag som odelat borde vara en glädjens dag för alla tillskyndare av yttrandefrihet och demokrati.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s