Sekt som sekt?

Med sekt menas en grupp människor som är sammanbundna med någon ideologi eller någon/några ledare. Ordet sekt kan härledas till latinets secta (princip; parti; filosofisk skola; ideologi; partiprogram)[1]. Sekter finns inom religiösa respektive icke-religiösa ideologier. Sekter kan vara politiska, religiösa eller vara andra grupper eller föreningar. Somliga sekter kan påverka människors liv mycket, sina medlemmar, men även andra människor. /…/Ordet används i många fall för att betona avvikande livsstil, eller extrema åsikter eller starkt ledarskap.

Inledningen av Wikipediaartikeln på ordet Sekt

Denna definition har ju dock problemet att den innefattar i stort sett vad som helst.

Längre ned i artikeln berättas dock om Karl-Erik Nylunds definition av farliga och manipulativa sekter som är fyra A. Aggression, Aversion (mot utomstående), Allienation (avskärmande av samhället utanför) och Absolut sanning.

Med utgångspunkt från denna definition ska jag nu försöka svara på om det, enligt vad jag fått reda på, är så att Knutby Philadeliphiaförsamling är en sekt överhuvudtaget.

Aggression

Här handikappas jag något lite av att jag själv ju inte kommit med någon kritik mot församlingen och alltså inte kan svara på hur den har blivit bemött. Jag kan bara konstatera att Åsa Walldau i boken (har tyvärr inga citat här och har lämnat tillbaka boken, så ni får tro mig ändå) har ett helt avsnitt om fördomar (som hon själv visat prov på) samt erkänner rakt av att Helge Fossmo totalt lyckades dupera dem alla och att mediabilden av Knutbyförsamlingen som totalt grundlurade i detta fall var korrekt.

Jag har träffat tillräckligt många människor som visar prov på denna typ av aggressioner för att tro mig om att kunna känna igen dem och jag lyckas inte få till minsta lilla misstanke när jag läser Åsa Walldaus bok.

Aversion (mot utomstånede)

Återigen handikappas jag i någon mån av att jag ju inte kommit med någon kritik mot församlingen, men faktum är att när jag via Åsa Walldaus hemsida meddelade att jag skrivit det blogginlägg som har rubriken “En Pudel” fick jag rätt snart svar från Peter Gembäck (pastor i församlingen, förmodligen en av flera) samt att ytterligare två personer, gissningsvis knutna till församlingen. Har Knutbyförsamlingen aversion mot utomstånede lyckas de dölja den väldigt väl åtminstone för mig!

Alienation

Det är klart att det är lätt att låta sig luras, men jag vill minnas att församlingen ifråga ställde upp som kör i en konsert jag fick erbjudande om att gå på i våras, Åsa Walldau har en hemsida (dock inte församlingen) och tar som sagt kontakt med mig utan vidare, så jag tycker då inte att de känns så väldigt Alienerade.

Absolut sanning

Återigen har jag missat att skriva upp den exakta ordalydelsen men Åsa Walldau är mycket tydlig med att det är hennes sanning, som ingalunda är absolut, som står i boken.

Sammanfattning

Min magkänsla säger mig att jag varit för snäll här. Inget av fyra kriterier känns faktiskt lite för bra för att vara sant! Jag skulle kunna tänka mig att man kan se spår av både Alienation och Aggresion i församlingen eftersom det är en liten grupp som drivs av en tro på Gud och på sig själva. Grejen i det fallet är att jag tror inte den är större än andra jämförbara församlingar (snarare klart mindre!).

Att beskriva Åsa Walldau som en obskyr sektledare som styrde (hon jobbar inte som pastor längre) sina förslavade församlingsmedlemmar med järnhand är alltså dubbelfel, eftersom det dels inte var hon ensam som styrde i Knutby, dels är det väldigt tveksamt om församlingen ska betraktas som sekt överhuvudtaget! I det sammanhanget ska sägas att om ni kollar på exempelvis Wikipedia framgår tydligt och klart att församlingen expanderade kraftigt från ungefär 1995 och framåt och började ägna sig mer åt sång, musik och missionsarbete. Alltså snarast avsektifierades.

Den andra sekten?

Det intressanta är nu att jag under mitt liv, ganska ofta faktiskt, träffat på en grupp människor, med en gemensam ideologi men utan någon tydlig stark ledare, där gruppens mer framträdande personer visar upp en mycket aggressiv hållning mot alla former av kritik, ser sig som samhällets beskyddare, en om man säger utvald skara som ska vaka över oss andra (denna uppfattning är ofta mer eller mindre omedveten och uttalas mycket sällan högt) där kritik på vissa bestämda punkter förtigs eller föraktfullt avfärdas och där de själva är väldigt säkra på att de gör det enda rätta. Ett tecken på alienation i denna grupp är att de har en mängd priser som de ger varandra men mig veterligen har dessa priser det gemensamt att det är gruppmedlemmar som belönar varandra, ingen utomstående släpps in i juryerna.

Inte riktigt en sekt det heller med andra ord. Men mycket närmare definitionen. Det är alltså mer eller mindre sektmedlemmar som mer eller mindre korrekt har stämplat Knutbyförsamlingen som sekt. Hoppsan!

Vad är det då för grupp jag pratar om.

Sveriges nyhetsjournalister!

Det här med moraluppfattningen kan ju ibland få smått bisarra uttryck.

När trycket från pressen var som värst var det under ett par månaders tid några stycken från församlingen som talade i telefon nästan dygnet runt. Journalister ringde och frågade alla tänkbara och tänkbara saker. Hur många gånger som helst sa de, utifrån något de hört:
– Kan ni bekräfta det?
När påståenden dementerades sa de:
– Då skriver jag det ändå!

Walldau Karlsson, 2007, sida 107-108

Det var ju väldigt tråkigt att de som ringdes upp inte hade sinnesnärvaro att börja banda samtal under denna tid, för hade denna journalist råkat säga så här på band hade han åkt dit säkert som aldrig den! Har man den här repliken på band kan man ju nämligen lämna sinnelagsetiken i yttrandefrihetsgrundlagen där hän och döma fanskapet efter brottsbalkens regler om förtal (under förutsättning att det rörde en bestämd person).

Nu tror inte jag att Sveriges alla journalister är kapabla att agera på detta vis! Men tyvärr alltför många. Jag har sett rätt många artiklar genom åren där jag sett att journalisten agerat på detta vis. Två gånger har jag varit med om reportage från SVT nyheter som tummar på sanningen. Däremot bara något enstaka reportage som SvD har skrivit som inte riktigt håller måttet. Det ska sägas.

Det jag blir riktigt orolig för, inte minst när jag ser händelser som presskonferensen Martin Schibbye och Johan Person höll som hade en inte så liten nyans av sektmöte över sig, är att de seriösa journalisterna som inte beter sig på detta vis blir mer eller mindre mobbade av sina kollegor och stämplade som “fegisar”.

Det finns bara en sak som kan tala till enskilda journalisters försvar. Den saken tar jag upp i nästa blogginlägg.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Sekt som sekt?

  1. Mattias skriver:

    Det finns ett ganska tydligt tecken på att du har kommit på någonting, möjligen särskilt med tanke på den fjärde punkten (”Absolut sanning”).
    Många organisationer har så kallade botar, som håller koll på vad som skrivs till exempel i bloggar som den här. Ett skäl är för att kunna fånga upp förslag till förbättringar.
    Intresseväckande nog verkar inte varken Aftonbladet eller Expressen ha den typen av sökmaskiner, för i så fall hade åtminstone någon kommentar från dem funnits här ovanför – eller i något tidigare inlägg på samma tema.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s