Var går gränsen – Walldauövergreppen del 5

”Faktum är att det inte var en sanning som beskrevs. Inte om mig, inte om den lilla församlingen i Knutby. Inte ens min mördade syster fick sanningen om sin person omskriven. Men mördaren, den som orsakade allt, fick plats. En dåres försvarstal, att hela tiden skylla på andra”

Citatet är hämtat från boken av Åsa Walldau och Bert Karlsson som jag nu har skrivit rätt mycket om. Det står, åtminstone i den tryckningen jag har, längst ned på sidan 106.

Det är en sak i mitten där som jag fäster mig vid. “Inte ens min mördade syster fick sanningen om sin person omskriven”

Det här om något upprör mig. Alexandra “Sandra” Wikström, som officiellt hette Fossmo när hon mördades men som är begravd i sitt flicknamn, ett tilltag jag har den djupaste respekt för, mördades brutalt endast 23 år gammal. Sladdbarnet i en familj med fyra barn där fadern lämnade hemmet kort efter hennes födelse och uppväxten av allt att döma präglades av den goda kontakten med hennes systrar och med hennes svärfar.

Familjens minsting som alla brydde sig om, alla tog hand om och alla förmodligen skämde bort något kollosalt. Åtminstone om man får tro storasystern Åsa och hon om någon borde ju veta.

Det var Åsa som frälste Alexandra och det föll sig nog ganska naturligt för Alexandra att göra sin storasyster sällskap i dennes nya hemtrakter. Men detta blev början på en tragedi då Alexandra föll för församlingens skruppelfria och dubbelspelande pastor och gifte sig med honom endast något år efter att hans första fru dött.

Drygt tre år senare mördas Alexandra av makens assistent/hemhjälp, på makens begäran.

En förälskad och levnadsglad ung kvinna rycks bort alldeles för tidigt och på ett brutalt sätt som inte kan försvaras. Förklaras men inte försvaras.

Hur mycket skrivs om den levnadsglada men bortskämda och inte omöjligt en smula naiva unga kvinna vars värld först rasade samman när hon upptäckte att hennes make hade två (?!) älskarinnor och att maken förmodligen inte var helt oskyldig till att en av makens älskarinnor slog en hammare i huvudet på henne? För att sedan brutalt låta mörda henne?

Visst skrivs det om det, men mycket lite. Inte heller behandlas ett av brottsoffren, den mördades storasyster, som genom att vara godtrogen inför lögnerna från en av sina kollegor har utsatt sin lillasyster för hemskheter av ofattbara dimensioner med respekt.

Man skriver om den maktfullkomliga sektledaren i Knutby istället för att skriva om en kvinna som måste förstå att hennes godtrogenhet har dödat hennes älskade lillasyster.

Denna enda mening gör väl tydligare än någonsin varför Åsa Walldau pratar om medial våldtäkt. Att mediarapporteringen har vanhelgat Alexandra Wikströms minne är snarast att betrakta som fakta.

 

Fast det finns en sak som är värre. Mycket värre.

Det är varken första eller sista gången som man ser svenska journalister mer eller mindre bokstavligt gå över lik för att få tag på en bra storry, och för att storryn ska stämma med deras förutbestämda vinkel.

Det kanske mest flagranta exemplet på detta, vid sidan av Knutby, handlar om ett reportage som jag läste, jag tror det var i Aftonbladet, om människor som dödas av förlupna kulor är soldater inte minst i Arabvärlden skjuter i luften för att fira att kriget är slut. Tragiskt naturligtvis, vilket också påpekas i reportaget. Men ingen påpekar att många avdessa dödsfall beror på att militären tvingas använda kulor med hårda spetsar. Det handlar nämligen inte bara om att låta bli att luta sig när folk på gatan skjuter i luften (de allra flesta har nog vett att låta bli det!). Om en helmantlad kula träffar fönsterposten kommer den med nästan oförändrad hastighet att studsa in i rummet och där riskera att orsaka död och elände. En kula där åtminstone spetsen inte är klädd med koppar (omantlad blyspets) blir kraftigt deformerad, går till och med eventuellt i bitar, i träffen mot fönsterposten och blir inte alls lika dödsbringande för invånarna i rummet. Samma sak gäller en kula där man vikt in kopparen längst fram så att den viker ut ungefär som ett paraply när den träffar något (hålspets). Likadant dödas oklart hur många men sannolikt väldigt många civila varje år just av kulor från strider som på ett eller annat sätt kommer in i deras hem. Helmantlade kulor, som militären alltså måste använda, har nämligen en unik förmåga att tränga igenom även tjockare fönsterrutor och att studsa runt och orsaka allmänt elände.

Varför skrivs då inget om detta? Jo, anledningen till att militären måste använda kulor där spetsen inte deformeras när den träffar något är att man vid tiden för förra sekelskiftet bestämde sig för att dessa kulor är mer humana ute på slagfälten (vilket inom parentes sagt är nästan helt sant). Det befästes i Genevekonventionens fjärde deklaration som togs fram 1899. Den har inte blivit reviderad och betraktas närmast som helig av humanistiska organisationer världen över än idag. Då journalister i gemen inte är direkt vapenintresserade vet de inte av personligt intresse det jag berättar ovan. Och de bryr sig inte om att plugga innan de bestämmer sig för att skriva något heller. Så när folk i krigsdrabbade länder berättar om hur de lägger sig under sängarna när de ska sova för att skydda sig mot förlupna kulor, lägger de inte ihop ett och ett och får fram de jag skrivit ovan.

Alltså skrivs inget om att eftersom Genevekonventionen skrevs på slagfälten, och krig idag förs i städerna, så har det blivit lite fel. Dödligt fel, inte minst för många civila. Inga journalister och vad jag vet inga humanistiska organisationer, bryr sig om att plugga, vilket får konsekvenser.

Istället skrivs spaltkilometer om hur dumt det är att svenska polisen använder grymma “dumdumkulor” (dumdumkulor är slangbenämningen på omantalad blyspets/hålspets när man vill slå mynt av deras episkt uppblåsta skadeeffekt när de träffar) i sina tjänstevapen och borde gå tillbaka till helmantlade kulor som de använde förut för det är mycket humanare (kom ihåg vad jag skrev om Genevekonventionen och bibel!). Inget skrivs om barnen som dör av rikoshetter när de ligger och sover när kriget rasar utanför.

Både i fallet med Knutby och med civila som dödas av rikoshetter kan man verkligen säga att journalisterna går över lik för att slippa ändra sin story.

Då om någon gång undrar man var journalisternas gräns går någonstans? Har de någon alls?

De har de, ska sägas i rättvisans namn, men den är ibland väldigt vid.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s