Man ska aldrig säga aldrig…

Jag var sådär 13 år gammal när jag första gången upptäckte visdomen i det talesättet och under de snart 17 år som gått sedan dess har tillfällena när jag blivit påmind om det inte varit särskilt få.
Mer om det om en liten stund (så där 3000 tecken om jag känner mig själv rätt)

De som följer den här bloggen har nog lagt märke till att jag  intar en minst sagt skeptisk inställning till svensk nyhetsrapportering i allmänhet och så kallad indignationsjournalistisk, även i vissa kretsar kallad skjutgärnsjournalistik i synnerhet.
Av den anledningen kom det som en överraskning för mig när jag upptäckte att ett av de program som jag ändå har klart utbyte av åtminstone ibland är – uppdrag granskning.

Spontant skulle man ju kunna tro att det skulle vara ett av de sista programmen jag skulle ha utbyte av.

Det visade sig emellertid finnas en förklaring. Som jag senare har fått redan på så utsattes Uppdrag granskning för en granskning, närmare bestämt av Tv-programmet Mediemagasinet. Programmet sändes i Sveriges Television 2000-2005. I programmet som sändes den 26 februari 2004 granskades tre av Uppdrag gransknings program. Granskningen visade på stora brister i faktakontroll och granskning. Kritiken var mördande och Uppdrag granskning fick i vissa sammanhang öknamnet Uppdrag förvanskning. Den nytillträdde chefen över redaktionen hade tursamt nog precis föreslagit en skärpning av faktagranskning och helhetssynen i reportagen. Kritiken han tidigare fått tystnade tvärt.

Resultatet har inte låtit vänta på sig och om man jämför antalet reportage som fällts i granskning före och efter att granskarna granskats finner man att före granskningen gick det 63 reportage på en fällning, efter så behövs det hela 204.

Uppdrag granskning visar alltså prov på balanserad granskning just eftersom man har blivit granskad själva.

Allt detta har jag fått reda på genom att läsa en debattartikel skriven av medieforskaren Torbjörn von Krogh som publicerades i Svenska Dagbladet den 11 november innevarande år som finns att läsa på följande länk: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/journalister-behover-ocksa-granskas_7660458.svd.

Detta för mig osökt in på det andra tydliga belägget på medier som håller betydligt mer än vad man har anledning att förvänta sig av dem. Nämligen Svenska Dagbladet.

I Hans Holmérs bok “Loppan” från 1987 pratar den socialistiska Arvid “Loppan” Roos om Svenska Dagbladet som “de blindas tidskrift”. En bekant jag har som själv är journalist har omnämnt om Svenska Dagbladet att det vid den här tidpunkten var Kung och fosterlandet för hela slanten. Det hon inte sa men som man då också kan förvänta sig var en god portion krigsromantik som nämligen hör till den allmänt stockkonservativa hållning som Svenska Dagbladet vid den här tidpunkten uppenbarligen stod för.

Deras konservativa hållning var så tydlig så man råkade ut för en del rena sabotage av konsumenträttslig natur från politiska vänstern. Jag vet ett fall där en person med tydliga vänsteråsikter nappade på ett erbjudande om att ha Svenska Dagbladet en månad för endast 99:- (ordinarie pris torde ligga någonstans kring 199:- ) med motiveringen att det omöjligen kunde löna sig.
Den beskrivning av Svenska Dagbladet som Stieg Larsson ger i Luftslottet som sprängdes från 2007 (där han ger tidningen namnet Svenska MorgonPosten) är inte precis smickrande.

Nu är det så att det finns inte så många blodhårt stockkonservativa här i landet. De 5-10% av befolkningen som torde kunna stämma in på beskrivningen var helt enkelt för lite och Svenska Dagbladet behövde, mer eller mindre under bilan, reformera sig.

Här har jag inte några lika tydliga uppgifter som i fallet med Uppdrag Granskning men faktum är att sedan jag började läsa Svenska Dagbladet dagligen (eller så gott som) för blott några veckor sedan har jag lagt märke till tre debattartiklar som drar mitt öga till sig, i samtliga fall i positiv bemärkelse, inte så att jag vill klaga utan att jag ser en poäng med dem.

Så både i fallet med Svenska Dagbladet och Uppdrag granskning ska man alltså konstatera att man ska aldrig säga att de aldrig skulle bli läsvärda för en person av min beskrivning.

Nu tog det förvisso 4000 tecken innan jag kom tillbaka till det. Fast nu är det nog snarare läge att avsluta med att citera en av mina gamla rektorer.

Hoppet är det sista som överger människan!

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s