Paradoxer typ

Paradoxernas paradox torde utan mycket till konkurrens vara Teodicéproblemet. Det som gör denna paradox så grandios är dels att den är så existentiell som ett problem gärna kan vara, dessutom är det ett problem som inte utan vidare går att lösa med en kompromiss, vilket ju annars är det vanliga sättet att lösa problem av olika slag.

Teodicéproblemet kort uttryckt: Om man som jag är Kristen, eller för den delen buddist, så tror man på en god Gud. Men om Gud är god, varför finns det då ondska? Paradoxen (självmotsättningen) blir då att den Gode Guden ju har skapat allt. Alltså måste den Goda Guden (okej, flera gudar när det gäller buddismen) även ha skapat ondskan. Den fråga som då omedelbart torde poppa upp hos de flesta är: Vad skulle det vara bra för???

Om vi nu ska ta oss för att dra ned det hela till mindre problem så är det ju så att våra liv ingalunda är fria från paradoxer. Jag personligen har försett mitt liv med en paradox extra. Man kan tycka att det räcker med de andra har skapat åt mig, men faktum är att jag skapat ytterligare en. Det värsta är inte det.

Det värsta är att jag haft en levnadsregel i flera år som jag först nu kom på är en paradox!

Jag har nämligen en princip som säger att om en levnadsregel (princip) blir viktigare än konsekvensen av att jag följer den, då har principen blivit för viktig. Problemet som uppstår är att om jag håller benhårt på den principen kommer jag ändå inte att följa den, eftersom grejen var just att man inte ska hålla alltför hårt på någon princip.

Den paradoxen är jag kanske inte stolt över, men den är ju ett praktexemplar nu när jag tänker på det!

Det var dock en helt annan princip som fick mig att sätta mig och skriva det här blogginlägget, så nu efter drygt 300 ord är det kanske läge att jag kommer till saken?

De liberala paradoxerna. Liberalismen är, skulle jag vilja påstå, den mest balanserade av alla politiska ideologier. Den har åtminstone potential att bli det. Men då måste varje liberal person för egen del lösa svaren på en del saker i den liberala ideologin som talar mot varandra.

Liberalismen är frihetens ideologi. Den bygger på individens frihet i väldigt hög utsträckning. Men liberalismen har också tydligt humanistiska inslag. Till friheten hör att man bland annat i så stor utsträckning som möjligt ska få bestämma över sina egna pengar. Därför ska skatten hållas nere. Samtidigt gör de humanistiska sidan av det hela att många, kanske rent av de flesta, liberaler, föredrar en offentligt finansierad sjukvård och en offentligt finansierad skola. Men denna skola måste ju alltså finansieras via skattsedeln, vilket gör att man då måste ha en viss skatt, även om den ska hållas nere så lågt som möjligt. Alltså blir slutsatsen att skatten ska vara låg, men inom de gränserna att sjukvård och skola måste kunna finansieras.

Jag vågar nog påstå att ingen liberal person i min omgivning har några problem med den biten.

Nu kommer emellertid den riktigt stora nöten. Det mest effektiva sättet att bedriva offentligt finansierad sjukvård och skola är nämligen att ha den i offentlig regi. Det finns numera till och med vetenskapliga för den saken. Upphandling, handläggning och kontroll av anslag till privata aktörer kostar nämligen pengar. Pengar som måste tas från skattsedeln. Om man sedan tillåter gigantiska vårdkoncerner att ta hand om vården måste skattsedeln även bekosta vinstmarginal, aktieutdelning och liknande. Lite på marginalen till detta kommer ersättningen till verkställande direktörer och liknande.

Detta innebär att det ingalunda är otänkbart för en liberal att begära att man begränsar vinstutrymmet för vårdföretag. Det handlar ju nämligen helt enkelt om att den vägen kunna begränsa skattetrycket (detta under förutsättning att man anstränger sig att effektivisera hela hanteringen som komplement till detta!).

Detta innebär inte bara att många representanter för Folkpartiet och Moderaterna (som själva kallar sig liberaler) är inne på gråzonen mellan liberaler och konservativa. Det är inte så konstigt med tanke på inte minst Moderaternas ideologiska historia. Och att Folkpartiet nog borde försöka stadga upp sin ryggrad.

Det innebär dessutom att när Stefan Löfvén avfärdar idén att begränsa vinstuttaget för företag inom vård, skola och omsorg så står han för ett resonemang som inte bara är föga socialistisk, det är dessutom ett resonemang det inte ens är självklart för en socioliberal att gå med på.

Ooops!

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s