Bättre än Uppdrag granskning

Som de som följt min blogg säkert har lagt märke till håller jag Uppdrag Granskning väldigt högt, inte minst med tanke på vad det är för typ av program.

Men det finns förstås ett sätt att beskriva sin samtid som är ännu mer effektivt än program som uppdrag granskning.

Man kan skriva barnböcker om sin samtid. Om man sedan klär in dumheterna i rosenrött tillräckligt mycket eller låter det bli bra på slutet så spelar det inte så stor roll om det är hemskt mitt i.

Astrid Lindgren var expert på den här typen av dragningar. Hon beskrev sin samtid tillräckligt lättsamt för att innehållet skulle vara tillgängligt även för barn men också med en precision som nog lite då och då kunde skrämma slag på formella och informella makthavare. Sveriges dåvarande finansminister Gunnar Sträng var nog enbart lättad över att hon inte deltog i fler riksdagsdebatter än vad hon gjorde.

Ett anslående exempel på detta är Rasmus på luffen, inte minst om man lägger märke till att den är skriven efter Pippi Långstrump. Långt efter faktiskt. Under mellantiden kom både många av böckerna om Bullerbyn, boken om Nils Karlsson pyssling och böckerna om Mästerdetektiven Blomqvist samt boken Mio min Mio.

Rasmus på luffen handlar ju nämligen om en pojke som fått komma till det där barnhemmet som fröken Pruselius talar sig så varm för.

En närmare granskning visar att socitetsdamerna får sig en känga till i Rasmus på luffen. Jag tänker då på den yngre kvinnan med barn som sitter och fikar med sina barn när Rasmus och Oskar kommer förbi. Som tack för musiken får de inte varsin femöring (vilket väl hade varit ganska lagom) utan varsin kaka, sannolikt inte värt ett öre sammanlagt en gång.

Lägg då märke till hur Oskars minspel (och repertoar!!) förändras före och efter denna underbetalning nästa gång ni ser filmen. Om ni inte har filmen eller bara vill friska upp minnet så kan ni titta 6:40 in på följande Youtubeklipp

En del av Rasmus på luffen, det jag tänker på ligger 6:40 in i klippet

I Rasmus på luffen har dock Lindgren lättat upp beskrivningen med den snälla fru Hedberg. Och Rasmus får ju bra kontakt med både Oskar och Martina, Oskars fru.

Kanske är detta en föraning om vad som komma skall med Emil i Lönneberga, där Emil Svensson förvisso är känd för sina hyss, men sedan kommer att klara sig riktigt bra i livet. Inte minst tack vare drängen Alfred men också på grund av att det visar sig vara gott huvud på pojken.

Helt klart har Astrid Lindgren bidragit till vårt svenska samhälle både här och där!

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s