00-talets bästa film (-replik)?

Filmen Music and lyrics från 2007 vill jag minnas att jag tagit upp tidigare i min blogg. Helt enkelt för att det är en vansinnigt bra film! Det är en av få Hollywood-komedier som är nästan Lasse Åbergskt välgjorda. Hela filmen hör ihop på ett sätt som av just Lasse Åberg har beskrivits som att skulle man ta bort en scen i mitten av filmen så hade man behövt ta bort en scen i början och en i slutet eftersom allting hör ihop.

Med detta sagt att storheten med den här filmen stannar absolut inte med att huvudrollerna görs av Hugh Grant och Drew Berrymore och således i allra högsta grad är i goda händer.

Däremot är filmen en levande (ja levande!) illustration av att humor ska tas på största allvar! Alltför ofta ser jag som gillar komedier hur just lättsamma komedier görs av nybakade regissörer och okända manusförfattare där man inte sällan får känslan av att det närmsta stöttning som de äldre i produktionsbolaget kommit var att man gav dem en lättsam komedi där det ändå inte gör något om det inte blir så bra. Tror de!

Det misstaget har man inte gjort i music and lyrics! Allt har uppenbarligen hanterats av folk som verkligen vet vad det gör. Manus, regi, musik, kläder och casting är fyra saker som jag här måste ta upp som håller absolut toppklass. Att den här filmen inte fått några Oscar-statyetter beror antingen på stenhård konkurrens eller att något blev fel i nomineringen det året för det är en fullständigt underbar film som man bland annat kan se om nästan hur många gånger som helst.

Anledningen till att jag tar upp filmen just denna gång är dock en replik, eller ett replikskifte för att vara noga, mellan de båda huvudrollsinnehavarna. Alex (Hugh Grant) försöker övertyga Sofie (Drew Berrymore) om att inte bry sig om detaljer eftersom det bara är popmusik av enklaste slag de håller på med. Här avslöjar Sofie att hon dels köpt Alex försök till soloalbum och dels att hon menar att anledningen till att denna platta inte blev något att skriva hem om var att han var så mån om att göra en hit att musiken tappade sin skäl. “Du ansträngde dig så att få till en hit att det inte längre var du” är ganska exakt vad Sofie säger, även om jag inte lyckats hitta den exakta formuleringen nu (och det blir för jobbigt att ta den direkt ur filmen).

Det är många som gjort det misstaget. Sedan finns det då några få som helt klart inte gjort det misstaget och det är den gruppen jag tänker på nu. Speciellt en person.

Sara Varga.

Hennes första platta är jämförelsevis slätstruken (därmed inte sagt att den är dålig!), sådan där vanlig soulinspirerad pop som var något vansinnigt vanlig i början av 1990-talet men sedan inte blivit hårdlanserad.

Sedan stod hon och var vacker på melodifestivalen och sjöng om vikten av att våga ta beslutet ett chappa om man hamnat i en destruktiv relation (vem sa kontraster!?!) och där hände någonting. Spring för livet är en härlig tung-gung-låt som får vem som helst att sätta fredagsgroggen (med eller utan alkohol) i halsen när man inser vad texten handlar om vilket inte gör den mindre njutbar, snarare tvärt om om ni frågar mig.

Nu råkar jag veta från annat håll att på musikgymnasier och musikhögskolor har en fabläs för sångerskor som (påstår sig) sjunga jazz. Ofta har dock sångerskorna inte modet att fortsätta göra det även när producenter och reklamfolk tycker till.

Jag vet inte om Sara Varga själv anser sig vara jazzinspirerad och genren är väl inte det viktigaste, men faktum är att slutresultatet blir riktigt riktigt bra. 

När modern popmusik möter 40-talets jazz av det slag som kallas Swing och som bland annat framfördes av Ella Fitzgerald då blir det musik av det slag som Lisa Ekdahl kunnat leva gott på sedan början av 1990-talet när hon slog igenom. Sara Varga gör musik där jag också anar det swingiga, men eftersom sångstil och röst skiljer så mycket mellan Sara Varga och Lisa Ekdahl (Varga läspar till exempel inte det minsta) står deras respektive musik helt klart för sig själv. Vargas musik är också mer soul än vad Ekdahls är.

Vargas senaste album “Ett år av tystnad” håller nämligen stilen jämfört med albumet Spring för livet. Om ni gillar låten Spring för livet så vill jag särskilt rekommendera låten “Snart finns du inte alls” som väl kan sägas handla om hur det blir ett eller ett par år efter att man vågade Springa för livet. Gillar man albumet Spring för livet tror jag absolut fler än jag kommer att gillar Ett år av tystnad.

Det är bara en sak jag har anledning att anmärka på när det kommer till albumet “Ett år av tystnad”. I sista låten menar Sara Varga att hon inte är särskilt stark, inte ovanlig på något sätt.

Det har jag mycket svårt att gå med på. Sara Varga är “one of the kind” och har anledning att vara stolt över det!! Att hon är ung och vacker gör dessutom inte precis musiken sämre.

Om någon visar prov på det synnerligen osmakliga beteendet att prata bakom hennes rygg eller baktala henne eftersom hon har modet att stå på egna ben har jag dels en mycket tydlig gissning om könet på den personen, dels vill jag med detta blogginlägg vänligt men bestämt be dem hålla munnen noggrant stängd om sådana dumheter.

En liten ledtråd till vad jag tror dessa personer har för kön finns i låten “Clownen” i berört album. Låten är hörvärd även på andra sätt. En av mina favoriter.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s