Relativt

Känslan är på något bakvänt sätt närmast surrealistisk. Jag är på promenad och bestämde mig för att ta en lugn promenad. Fjärran från min vanliga snabba promenadtakt, mellan 5 och 6 kilometer i timmen, så har jag gått ned till mellan 3 och 4 kilometer i timmen. Dessutom håller jag truten (jag pratar annars alldeles för mycket för mig själv) vilket gör att tystnaden sänker sig runt mig. Jag befinner mig i utkanten av en levande tätort, så det är inte knäpptyst, men dock betydligt mindre ljud än vad det vanligtvis är runt mig.

Verkligheten tränger sig på och fyller mig på ett sätt som den inte brukar göra. Som jag inte brukar tillåta den att göra. Jag är ett med min omgivning. Det är ju en i allra högsta grad reell upplevelse som väl i någon slags logisk mening inte borde gå att beskriva som surrealistisk men upplevelsen är just surrealistisk. Så fjärran från de dagliga upplevelser som jag vant mig vid. Den vardagen som är min realitet.

Så bryts tystnaden av ett dån som kommer bakom mig, bryter igenom fågelsången, känslan av livgivande värme som jag får från solen som strålar ned på mig och ljuden av mina fotsteg mot asfalten och gruset som fortfarande är kvar på vägen. Dånet växer sig starkare vart efter orsaken till dånet kommer närmare och tar på något sätt över hela upplevelsen. Så kulminerar det i ett crescendo för att sedan sakta tona bort när källan till ljudet försvinner längs vägen. Det är en buss som passerat mig på vägen. En till synes fullständigt vardaglig upplevelse som plötsligt blir helt annorlunda.

Tidigare idag så gjorde jag en övning som hör till en skrivkurs på distans som jag blivit tipsad om. Just denna övning går ut på att man ska sätta sig och skriva om vad som helst i 30 minuter. Det viktiga är att man sitter i just 30 minuter. Inte mindre. Det var en intressant övning. Inte minst eftersom det blir så uppenbart när jag gör den övningen hur mycket jag faktiskt styckar sönder mina dagar och hattar omkring och gör en sak en liten stund för att sedan gå vidare till nästa. Det blir så tydligt när man faktiskt har fått i uppgift att göra någonting under en viss tid och man får inte avbryta förrän man suttit just den tiden.

Just sådana här stunder. Stunder för eftertanke, stunder för reflektion, är viktiga stunder kom jag fram till idag. Jag har ju dessutom tiden nu när jag är arbetslös. Så jag kan inte skylla på det heller. Just den gången när jag skulle sitta en halvtimme skrev jag en text om hur jag upplevde det att sitta och skriva en viss tid. Men det blev ju av att jag skrev om det faktum att det just har sina poänger med eftertanke och reflektion. Kan nog vara en bra idé att skriva ned dem också. Det blir liksom ett sätt att tänka klart dem. Att slutföra tankegångarna.

Eller slutföra blogginlägget. Förstås.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s