Avslöjade fördomar

Det finns få saker som är så avslöjande som slang. Eftersom dessa ord skapats där folk upplever att det behövs ett nytt ord är ordet starkt färgat av de värderingar som rådde i den miljön där uttrycket skapades. Om det finns någon uppfattning som denna grupp vill tala tyst om är det tyvärr kört. De blir avslöjade vare sig de vill eller ej.

Jag har börjat titta på gamla avsnitt Top Gear via netflix och som jag lyssnar rätt mycket även om jag också använder textningen så blev jag härom dagen uppmärksam på ett mycket avslöjande ord.

Bilnörd heter nämligen t.ex. på brittisk slang för petrolhead. Eller ordagrant översatt bensinskalle. Man förutsätter alltså att en motorentusiast gillar bensin. Man förutsätter att en bilnörd inte oroas av varken global uppvärmning eller oljeberoende.

Och det kan ju bli lite tokigt. Som att mig veterligen har ingen motorjournalist skrivit en kritisk artikel om det faktum att sidan bensinskatteupproret.se faktiskt vill att bensinen subventioneras (genom samma låga momssatts som Kollektivtrafiken) vilket självklart rimmar minst sagt illa med klimatmål och liknande.

Dessutom är denna syn på motorintresse naturligtvis orsaken bakom att man med någon slags självklarhet förutsätter att motorintresse och miljöintresse är någon slags motpoler. I själva verket är merparten av ledningen för miljöpartiet i Norrtälje bilberoende och själv är jag både tämligen aktiv miljöpartist och tämligen motorgalen. Körkort för bil har jag och körkort för motorcykel står just nu högt upp på önskelistan.

Självklart skulle det vara svårt att vara miljöpartist och samtidigt sjunga bensinens lov i alla möjliga och omöjliga situationer. Så även om jag kan hålla med om att en klassisk amerikanare med V8 låter härligt skulle jag aldrig föreslå för någon att ha det som vardagsfordon.

Jag gillar att köra och gillar motorer men är inte direkt tänd på jätte-SUVar. Jag gillar alltså att köra men vill samtidigt spara på miljön så jag sitter på bussen och skriver detta till exempel. Jag är inte heller den sorten som har något emot småbilar. Tvärt om faktiskt. Ju mindre desto roligare är min enkla åsikt, även om det självklart finns individuella undantag.

Alltså, skulle jag prata med en engelsman skulle jag säga att jag är motor-geek men inte petrolhead.

Det kan vara nog så svårt att få folk att inse det ibland. Att det faktiskt går att göra på det viset också. Som om det inte räckte med det så har jag, på ren svenska, dessutom inget som helst behov av kukförlängare. Framförallt inte mental sådan. Att sitta ensam i en jättebil på 5 meter med 5-liters V8 är bara dumt (vikt inte sällan över två ton). Lite klokare blir det förstås om man har en 2-liters turbomotor men jag hävdar nog att man ska vara minst två personer om man sitter i en sådan jättebil.

På samma sätt räcker det inte med ett “sportigt” yttre för att jag ska gilla en bil. Faktum är att jag många gånger föredrar ett mer lugnt och harmoniskt yttre på en bil. Jag är inte heller särskilt intresserad av att köra fort (jo det kan bli skoj emellanåt men inte förjämnan) och lägga bredsladdar har aldrig roat mig speciellt även om jag släppt ut baken på bilen jag kört vid några tillfällen (med morsan i passagerarstolen, utan att hon får hjärtat i halsgropen!). Men Donuts eller burn-outs har som sagt aldrig roat mig. Faktum är att det lilla jag provat har jag inte ens lärt mig trivas med bakhjulsdrift på en vardagsbil. Jag gillar när jag känner kraften rycka i ratten, ger mig ytterligare en dimension av körningen. Understyrningen som kommer om man accelererar vid fel tillfälle i kurvan går att lösa, vanligtvis genom att man släpper gasen i ingången i kurvan istället för att försöka gasa runt bilen. Och riktningsstabiliteten är bättre med framhjulsdrift än med bakhjulsdrift. Liksom greppet på drivhjulen på löst underlag. Och påståendet att det inte går att hämta upp en bil som tappat greppet på framhjulen är faktiskt ren och skär lögn.

Sist och slutligen: Jag är alltså inte någon fartdåre. Föredrar faktiskt oftast att köra lugnare. Låta kroppen hinna med alla intryck. Kanske beroende på att jag tidigt i min bilförarkarriär lärde mig på vilket sätt jag gillar att tävla.

Jag tävlar med mig själv om att köra snålt. Så kallad Eco-drivning. Och om ni nu trodde att eco-driving handlar om att köra oengagerat och tråkigt kan jag tala om att du är fel ute. Eco-drivning är långt mer komplicerat än så och det handlar faktiskt framförallt om precis samma sak som all annan motorsport.  Att köra exakt. I varje givet tillfälle. Och glöm för allt i världen aldrig att köra bil, inte bara åka.

Så snälla bensinskallar: Om jag kan sätta mig med er och prata sången från V8or med er, kan ni då i gengälld ta mig på allvar. En kille som ser poängen med hastighetsgränser och som oftast följer dem, som faktiskt står ut med att ligga bakom en annan bil, som gärna etanolkonverterar MCn när det blir av att jag skaffar en och som mer än gärna tävlar i eco-drivning mot er.

För som det nu är, tycker jag nog att ni inte är särskilt bra på det. Inte minst inom bilpressen (MC-pressen är jag inte lika säker på).

Även om Auto motor & sport/Sverige och Top Gear (?!) kunde vara sämre. Men ViBilägare, Teknikens Värld och Aftonbladet/Bil, för att fokusera på de jag har bäst koll på, ni är faktiskt på ren svenska för usla på just det.

Jag tycker det är synd, inte minst med ViBilägare som annars är en väldigt komplett tidning, att ni ska förlora min respekt av något så enkelt som att ni inte respekterar att ert eget intresse inte alltid måste se ut precis som det gör för er. Det är verkligen tråkigt. Men det är så det är.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s