Den som sa det han…

Den som sa det han var det, brukar man få höra ibland. En lite mer intellektuell variant på samma talesätt är att påpeka att om man pekar på någon på brukligt sätt (med pekfingret) så pekar tre fingrar tillbaka på en själv. Ett tredje sätt att beskriva egentligen samma sak, är att påpeka att man inte bör kasta sten om man sitter i glashus.

Varför har just detta fenomen blivit så omtalat undrar man kanske. Svaret är mycket enkelt. Allting man säger säger också någonting om en själv. Varken man vill det eller ej. Och innan ni säger något, det gäller i högsta grad mig också.

Ibland måste dock folk tänka sig för litet grand. Ett sådant exempel, där åtminstone en och annan tänker sig för, är när det kommer till miljövänners inställning till ny teknik. Man brukar få säga att vi är utvecklingsfientliga när vi har något emot saker som UMTS/HSDPA (eller 3G som man ofta säger), när vi vill att man ska åka tåg istället för att flyga, ta bussen eller bilen. När vi vill att man ska cykla eller gå istället för att ta bilen (för kortare sträckor. Då brukar vi anklagas för att vara utvecklingsfientliga.

I en del fall handlar det förstås om att den gamla lösningen är bättre än den nya. I andra fall handlar det om att vi vill se exempel på modernare stadsplanering som underlättar gång, cyklande och kollektivtrafikåkande istället för att försöka bygga bilvägar snabbare än vad bilisterna hinner korka igen dem.

Det handlar om att ha videokonferenser istället för att fyra olika personer ska flyga till den femte.

Dessutom: Många gånger så är dessutom de som kallar oss utvecklingsfientliga inte ett spår bättre själva. Ett sådant exempel råkade Daniel Frodin på teknikens värld avslöja i senaste numret av senaste tidningen. Vill här dessutom påpeka att jag ingalunda vill åt honom som person. Han är långtifrån ensam!

Pappa drömde om en “Bilen bil”, en enkel, okomplicerad bil som i mångt och mycket skulle vara att köra som hans första bilar (fast han insåg nog sista åren att vissa förbättringar var välkomna). Om ni tittar runt i hyllorna med biltidningar hos exempelvis Pressbyrån finns det många tidningar som ägnas enbart åt klassiker men mig veterligen inte en enda som inte innehåller någon som helst hyllning av gångna tider. Gärna 50-60-tal så där. Låt mig nu tala om en sak: Jag kan hålla med om att vissa bilar från den här epoken är vackra, men de flesta bilar från den här tiden tycker jag är direkt frånstötande om jag ska vara ärlig. Dessutom är exempelvis en Cadillac Fleetwood från 1949 eller en Jaguar Mark II (59-67) oerhört vackra bilar. Men de är vansinnigt opraktiska eftersom de är så dåligt packade och därmed måste man ha en jättebil för att få något som kan kallas utrymmen vilket gör bilen ruskigt svårparkerad och jobbig i stan. Effekt och segdragning hos motorn är ruskigt dålig jämfört med moderna varianter och servicebehovet är ohyggligt vilket kostar en förmögenhet om man inte servar bilen själv.

Det finns en svensk motortidning som nästan inte pratar klassiker, och det är Auto Motor & Sport/Sverige.

Men varför ska en person född 1977 (Daniel Frodin är det) lägga så mycket energi på gamla bilar. Mig veterligen är hans “vardagsbil” från 1970-talet. Om han är meckkunnig kan det förstås förklara en del, för gammelbilarna är ju mer handgripliga att serva. Han avslöjade dessutom i senaste numret att han har järnkoll på alla bilar som ligger ute på blocket och är tillverkade innan 1980.

Men i alla fall.

Vad är det för fel på moderna bilar? Eller är det så att de drömmer sig tillbaka till 60-talet när bilen precis hade hittat till varje familj och betydde frihet och vägarna hade utrymme för alla, eftersom det bara var 1 miljon bilar på vägarna. Hur svårt kan det vara att inse att den tiden inte kommer tillbaka?? Och varför ska en person som i likhet med mig är född i början av 1980-talet snöa in på den perioden för? Tänk vilka härliga tider när varje familj behövde en femmeterskoloss med 6 liters-V8 för att få in allting inför semestern som tar en halvtimme att parkera varje gång man ska handla och måste till verkstaden för en service två gånger om året, drar en och en halv liter milen vilket gör att man får stora möjligheter att bekanta sig närmare med Sveriges alla mackar under semesterns alla tankstopp och man måste bekanta sig med sina anhöriga medan man kan eftersom de kan dö i nästa trafikolycka… Visst låter det härligt! Så fruktansvärt tråkigt att jag inte var med på den tiden, jag måste bara försöka återskapa den!
Nej tack!

Det var inte bättre förr och även om jag lägger samma gräns vid 1990 måste jag erkänna att det inte pirrar det minsta i mig.

Bilarna är på det hela taget bättre nu! Fast man behöver ju inte välja den allra mest pryl-nedtyngda bilen. Vilket för övrigt gällde på 60-talet också. Så vissa saker förändras inte…

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s