Den där tidningen

Jag har varit med om samma sak ett par gånger. Men inte många gånger. Det kanske handlar om en handfull gånger totalt i mitt liv. Att man prövat något nytt och detta nya har visat sig vara så totalt annorlunda mot vad man förväntat sig att det tar andan ur en. I positiv bemärkelse. Hur något som rimligen inte borde ge något speciellt avtryck i en ger just det. Avtryck. Med pukor och trumpeter. Något som bara borde gjort en så där normalt tillfredsställd som man blir av att vara mätt och belåten efter att ha lyckats få till en middag idag också (middag nummer 550 i ordningen) istället gör att man närmast känner sig andäktig.

Vad är det då som givit mig en sådan chock? Svaret är enkelt, banalt och kommer att kräva sin förklaring. Jag har läst en motortidning.

Nu kommer vän av ordning säkert att anmärka att de i och för sig visste att jag är motornörd, men att bli andäktig över en motortidning nog tyder på att jag är sjukare än vad de trodde.
Det är inte riktigt så enkelt. Och jag tror faktiskt att jag är fullt frisk så när som på lite Asperger som dessutom inte blivit värre på senare tid, snarare tvärt om (Asperger är kroniskt, men vi har bra och dåliga perioder vi också).

Grejen är att jag sedan en tid följt motorprogrammet Top Gear. Kanal 9 sänder repriser av gamla avsnitt varje vardagseftermiddag från strax före fem och fram till klockan sex. De har också sänt senaste säsongen på tisdagskvällar men den har tagit slut nu. Grejen är alltså den här: Om jag ska jämföra motorprogram med en bostad (så att även icke biltokar kan förstå resonemanget) så är de försök SVT gjort sedan Trafikmagasinet gick i graven en enrumslägenhet med kokvrå i förorterna. Kanal 9’s motor, som är det enda svenska motorprogrammet jag känner till för närvarande, är som en väl planerad tvåa med lite bättre läge, då är det engelska original-Top Gear som en nyrenoverad fyrarumsvåning på Östermalm. Australiensiska eller Amerikanska Top Gear är någonstans mitt emellan de sista två. Klar klasskillnad med andra ord.

Sedan några veckor har jag lagt märke till att det finns en motortidning som är kopplad till sagda motorprogram. Och den motortidningen finns i en svensk version. Det är den jag bestämde mig för att köpa idag och läsa på bussen på hemväg från Stockholm, dit jag hade ärende.

Det var mycket länge sedan jag hade så givande busslektyr och tidningens 79 kronor var väl investerade pengar. Bland annat beroende på att tidningen är så innehållsrik att jag bara läst hälften när jag kom hem. Först nu, när jag kan jämföra, inser jag att skillnaden mellan svenska Teknikens Värld och Top Gear Magazine är som att ta språnget direkt från ettan med kokvrå och upp till Östermalmsvåningen. Framförallt på två punkter där den ena är lite pinsam för Teknikens Värld.

Det ena är äktheten. Top Gear Magazine skrivs av biltokar för biltokar. De försöker inte ens vara politiskt korrekta eller övertyga sig själva och omvärlden i nu nämnd ordning att det är objektiv konsumentupplysning de håller på med. Top Gear Magazine är bilporr och gör ingen som helst hemlighet av det. Provkörningarna är befriande fria från tekniska haranger och dissekeringar av huruvida tre centimeter längre axelavstånd kan sägas vara mycket eller inte. Så här är bilen att köra, det här tycker vi om utrymmena och det här är priset. Och det tycker vi det här om.

Dessutom är det ju så, på gott och ont (låt mig återkomma till det senare) att inte en enda provkörning i Top Gear Magazine är gjord av en svensk. Alla artiklar är översatta från engelskan. Och det gör att skillnad nummer två är lite pinsam för Teknikens Värld. Språket. Trots att Teknikens Värld har ett klart övertag eftersom det är precis tvärt om i den tidningen, alla provkörningar är gjorda av en svensk för svenska konsumenter, så upplever jag språket i Top Gear Magazine som betydligt rikare och mer personligt, mer ett språk som gör att jag får en uppfattning om personen bakom. Och därmed mer läsvärt.

Fredrik Huldt är den enda svenska journalisten som gjort ett försök att väcka liv i det sömniga språket i svensk motorpress genom att t.ex. konstatera att en bil accelererar från 0 till 100 km/h på samma tid som det tar att snyta sig (bilen ifråga behövde fyra och en halv sekund) eller när han konstaterade om Rolls-Royce “basmodell” att om den är vardaglig så är Lars Ohly moderat. Huldts språkbruk är uppfriskande och välbehövligt, men tyvärr ungefär som att försöka bota dubbelsidig lunginflamation med att droppa apelsinjuicekoncentrat i dricksvattnet. Välbehövligt och säkert i någon mening uppfriskande, men åt skogen för lite.

Sedan är det ju det där att jag älskar brittisk humor. Jag älskar att britter och amerikaner är ungefär som svenskar och norrmän – polare som älskar att snacka skit om varandra. Vilket gör att brittisk motorpress inte gör någon hemlighet av hur usla amerikanska bilar varit de senaste decennierna. Det är ett plus för Top Gear som är svårt att göra något åt för Teknikens Värld. Det handlar om personlig smak.

Mera oroande är följande: Den gamle chefredaktören för Teknikens Värld Gunnar Dackewall startade svenska upplagan av tyska motortidningen Auto Motor und Sport och nu står för Gran Tourismo Magazine. Alrik Söderlind och Thomas Berggren rekryterades till Auto Motor und Sport Sverige från samma ställe. Chefredaktören efter honom Calle Carlqvist och den tidigare Teknikens Värld-medarbetaren Michael Schultz jobbar numera på Vi Bilägare. Robert Collin blev rikskänd medarbetare på Teknikens Värld sedan han vält med en Mercedes ute på Bromma och rekryterades snabbt till Aftonbladet när Christer Glenning dog. Glenning jobbade då också med Trafikmagasinet och istället för honom rekryterades Staffan Borglund från Teknikens Värld.
Sedan undrar någon varför svenska motortidningar är så lika???

Det är helt enkelt uppfriskande med någon som vågar skriva att första Corvetten hade seg motor, oinspirerande köregenskaper och obefintliga bromsar, även om den är aldrig så trevlig att titta på (det är  en riktig skönhet, det kan även jag hålla med om). Eller att Audi hittills aldrig fått någon nerv i styrning och väghållning även om den uppför sig oklanderligt. Vilket spelar dem i fatet när de försöker vara sportiga. Man får verkligen ett annat perspektiv. Inte nödvändigtvis klokare eller mer intelligent, men ett annat. Och det gillar jag. Sedan var t.ex. ledarna i just detta nummer, alla tre, väldigt läsvärda.

Kanske är det de som är hemligheten med Top Gear. Det är något annat än sina svenska motsvarigheter. Även om vissa modeller inte ens saluförs i Sverige och priserna anges i pund med det svenska priset inom parentes. Eller att bilporren ibland kan bli lite väl mycket.

Syrran tycker jag pratar lite väl mycket om TV-programmet Top Gear så hon menar att jag bara behöver säga “Det här programmet”. Jag kommer kanske bara att behöva säga “Den här tidningen” också. För så långt jag sett, är helt enkelt Top Gear bäst i världen. Både på TV och på papper.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Den där tidningen

  1. Mattias skriver:

    Om du vill läsa lika frodiga texter i ett annat sammanhang, googla Lonnie Sciampi, som driver en blogg med titeln ”The entrepreneur’s Yoda”. Han tar upp betydligt fler vinklar än bara balansräkningen, och som sagt med ett bitvis dramatiskt språk.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s