Det här med vinklar…

Ta det lugnt gott folk! Matteläraren i förskingringen har inte fått fnatt och inbillar sig att bloggformatet lämpar sig för undervisning i trigonometri. Jag menar vinklar på journalistiskt material.

Alla artiklar som ska nå en bredare läsekrets bör ha någon slags vinkel. Absolut inget fel i det. Detta måste man komma ihåg, inte minst om man ägnar stora delar av sin blogg åt att kritisera massmedia. När man skriver något så väljer man vad man skriver utifrån vem man är som person och vilka perspektiv man själv har. Är det dessutom inte en blogg utan att forum som sysslar med mer sak och mindre person bör man dessutom tänka på för vem man skriver. Jag skriver till exempel vanligtvis med tanke på personer som vill se lite utanför den vanliga mediaboxen. Om jag lyckas nå den målgruppen är en annan historia men den tar vi en annan gång.

Det här med vinkel är viktigt inte minst eftersom man annars riskerar att det man skriver i bästa fall blir totalt ointressant för den tilltänkta målgruppen. I sämsta fall retar man upp gruppen ifråga istället.

En grupp som har en tendens att missa det här totalt är radikalfeministerna. Lägg märke till den första delen av ordet. Radikalfeministerna. Jag har absolut inget emot feminister, jag är en själv. Den akademiska beteckningen jag träffat på på nämnda grupp är “Jämställdhet som maktskillnad mellan könen” (taget ur Jämställdhetens spjutspets? Marie Nordberg och bokförlaget Arkipelag 2005). När jag använde avhandlingen ifråga till min egen C-uppsats tog jag mig friheten att döpa om nämnda jämställdhetsdiskurs till Jämställdhet som bekämpande av maktfullkomlig manlighet. Formuleringen är lite mer aggressiv än vad som är riktigt PK i den akademiska världen men jag valde denna medvetet provokativa formulering för att visa på vad jag ogillar med nämnda jämställdhetsdiskurs.

Grejen är den här: Det finns maktfullkomliga män. Det finns maktfullkomliga män som är mansgrisar av förnämsta slag. Jag har träffat flera stycken. En av dem var under kortare tid min chef. Jag har absolut inga problem med att man ger sig på nämnda grupp. Faktum är att jag gärna deltar i den verksamheten. Om man däremot förutsätter att jag ställer mig på deras sida eftersom jag inte har bröst men har ganska kraftiga överarmar och kuk, då blir jag faktiskt putt. Speciellt eftersom sanningen alltså är den rakt motsatta. En kvinna som förutsätter att jag är en maktfullkomlig latmask som har svårt att tygla min potens och saknar förmåga till omhändertagande är precis lika fel ute som Friedrich Nietzsche var när han 1888 hävdade att kvinnor som intresserar sig för vetenskap i allmänhet har något fel på sitt könsorgan. Bägge påståendena är trams.

Det är här radikalfeministerna riskerar att trampa snett så det står härliga till. De har nämligen en benägenhet att för det första “glömma” att världens kvinnor är precis lika insyltade i att upprätthålla den patriarkala könsmaktsordningen som vi har i t.ex. Sverige (vi är varken ensamma eller värst, men den finns likförbannat här). Man har också en benägenhet att glömma alla oss som faktiskt får fladder av att överlåta hushållsarbete till våra väninnor, alla vi som tycker det är attraktivt med kvinnor som står på egna ben, alla vi som letar efter kvinnor som vi ska kunna föra intellektuella samtal med och som gärna ser att våra väninnor/partners har så mycket både intelligens och livserfarenhet att de är givande att diskutera med helt enkelt för att de är oss jämbördiga (det vill säga, eftersom alla är olika, ibland vet jag hur det förhåller sig och ibland vet hon hur det förhåller sig och då gör jag klokt i att hålla truten och lyssna).

Alltså. Om man t.ex. vill få män att uppmärksamma att det på forskningsstadiet finns fler preventivmedel för män och att anledningen till att de inte finns på marknaden är att läkemedelsbolagen inte tror vi är intresserade bör man inte ha som ingångsvinkel att grundproblemet är att vi är egoistiska mansgrisar hela högen som hellre ser att våra flickvänner har problem med humörsvängningar, minskad sexlust och annat smått och gott än att vi själva behöver bry oss.

Det är liksom fel ingång för att få oss att bry oss.

Nu ser jag att det här inlägget rinner iväg och blir väldigt långt, så nu tänker jag pausa här och börja skriva på en del 2.

Fortsättning följer.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s