Feministfunderingar del 2

Så, då har jag kommit fram till del 2 och huvudparten av dagens funderingar.

Finns det någonting jag anser att männen i vårt samhälle behöver offra i den feministiska kampen? I grunden hävdar jag som jag skrev i ett svar till Anonym, att inget av könen ska behöva offra något för det andra. Ju mer jag tänker på det desto mer tänker jag att det där är nog väldigt ideologiskt och inte så verklighetsanknutet. Det är nog inte så enkelt.

Till att börja med: Alla de miljoner kvinnor världen över som aldrig tar ett jobb, eller slutar jobba så fort de gift sig, en lösning som var ganska vanlig här i Sverige för inte alls länge sedan, har faktiskt gjort en väldigt stor uppoffring. Alla de kvinnor som dubbelarbetar därför att de aldrig på allvar konfronterats med varianten att man kan dela rakt av på hemmasysslorna, alla de kvinnor som inte ens får gå i skolan och får möjlighet att skaffa sig ett yrke, därför att deras familjer tycker att de inte behöver gå i skola för att kunna bilda familj, alla de kvinnorna (de är nog miljarder förresten) har fått offra väldigt mycket. Ofta utan att ens vara medvetna om det själva.

Det tycker jag är fel. Jag tycker alla, oavsett kön, ska få samma möjligheter, ska ta samma ansvar, ha samma skyldigheter och samma rättigheter.

Är det då någonting vi män måste offra för att kvinnorna ska få den möjligheten.

Mannen i mig vill svara nej, men det stämmer ju inte. Snarare är det så att det beror på vilken man man frågar.

I det här läget måste jag också ta in att jag, son till en av de få män som var med vid förlossningen och tog pappaledigt i mitten på 1970-talet, en man som sedan blev hemmapappa under hela min barndom, inte är riktigt representativ. För mig är det naturligt att även jag som man behöver diska, laga mat, tvätta och städa. Att vara med om samma sak som Stig-Helmer, ha en mamma som tar hand om tvätten och dammsugning, skulle för mig vara den ultimata skammen.

Och, för att utveckla temat: En man är för mig en person av mankön som står på egna ben och klarar sig själv. Som inte skyller ifrån sig när han gör bort sig, som står för sina misstag, som klarar allt praktiskt som behövs för en fungerande vardag (inklusive hushållsarbete!). Som kan ta vara på sig själv och bistå sina närmaste när de behöver det. Skulle jag behöva ha som Stig-Helmer skulle det alltså vara att visa upp sig för världen som en övervintrad tonårspojke.
Nej tack!

Låt oss för ett ögonblick leka med tanken att jag kanske inte har ett manlighetsbegrepp som är riktigt i samklang med resten av samhället. Låt oss tänka oss en man som anser att det manligaste man kan göra är att bli befordrad av chefen efter förra veckans smicker-attack (som även innebar att få dina underlydande att jobba häcken av sig för att allt för en enda gångs skull skulle se så bra ut som du påstod att det varit hela tiden) för att månaden efter kunna flasha med nya, flashiga, tjänstebilen inför den unga, sexiga receptionisten och helst få henne i säng också (naturligtvis utan att bry sig om att använda kondom eller ens fråga henne hur hon gör med preventivmedel). Och efter det dra hem till frun som har maten stående på bordet och tar hand om disken i ett rent och städat hem. Eller om din svarta städhjälp och din lika svart anställda barnflicka ordnat dessa saker åt dig allt sedan skilsmässan.

Låt oss tänka oss att det är så normen ser ut. Låt oss tänka oss att det är maskulinitetsnormen ser ut. Låt oss tänka oss att det finns män som har detta liv som ideal. Låt mig då tala om två saker.

För det första. Det beteendet jag beskriver ovan är för mig motbjudande. Vidrigt. Jag behövde verkligen (på fullt allvar!!) mobilisera mig till att skriva ned de raderna. Två djupa andetag, ta sats, skriva en mening, samla mig inför nästa och så vidare. Förmodligen bävade jag över risken att det skulle börja stinka svin-stia om datorn som tvingas ta emot beskrivningen av en sådan mans-gris-attityd. Eller stinka ännu värre förresten för grisar är renliga djur.

För det andra: Om vi nu tänker oss att det finns män med den här attityden. Att de rent av är ganska vanliga. Då måste de naturligtvis offra en hel del, närmare bestämt hela sin barnsliga, narcissistiska hela-världen-ska-snurra-runt-mig attityd om vi ska kunna uppnå ett jämlikt samhälle.

Dessutom måste de se till att deras döttrar skaffar sig en utbildning och lär sig stå på egna ben även utanför den utvalda karriären och gärna även i andra sociala sammanhang än förortsvillan med andra likasinnade.

Men hur ska de kunna lära döttrarna det sistnämnda när de inte klarar det själva en gång??

Nåväl. För varje punkt som en enskild man stämmer överens med kukhuvudet jag beskrev ovan, så är det ett beteende som de måste jobba bort, om vi ska komma någonstans i kampen om ett jämställt samhälle. De måste offra den attityden för en betydligt mognare, betydligt mer vuxen attityd. De måste offra lite svett också skulle jag tro, för den attityden kommer förmodligen inte att bli lika bekväm. Till exempel börja ta ansvar för eventuella konsekvenser av när man lägger en pollett någonstans.

Det jag själv måste göra är att se upp med att använda uttryck som “Lilla gumman”, inte minst eftersom jag i perioder har en benägenhet att komma i kontakt med kvinnor som är längre än vad jag är själv (jag är ganska kort: 172 cm)

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s