Till mina röda vänner

Jag kommer från en familj som nog får sägas vara ganska klart vänstergängad. Min bortgångna far, en av mina stora förebilder genom livet, var i huvudsak kommunist, även om den mattades av ihop med Sovjetunionens fall, massakern på himmelska fridens torg och krigen i före detta Jugoslavien, som ju visade vad som många gånger fanns bakom kommunismens höga ideal.

Jag själv började ganska snart, så snart jag började odla en mer personlig politisk uppfattning, vandra iväg åt höger. Därefter, ungefär i nivå med Centern/Folkpartiet, studsade jag tillbaka och hamnade mellan de traditionella blocken, i högerfalangen av miljöpartiet.

Där fastnade jag ordentligt och när jag skriver detta har jag varit relativt aktiv medlem i miljöpartiet i ungefär 10 år.

Jag är Grön.

De gånger jag vill presentera min politiska uppfattning utan att ta med miljöfrågorna säger jag att jag är socialliberal. Med något större betoning på social- och något mindre på –liberal än de flesta med det epitetet. Men dock socialliberal.

Detta till trots ska mycket hända för att jag ska rösta på vänsterpartiet eller Socialdemokraterna i riksdagsvalet. Även om jag nu inte skulle vara aktiv miljöpartist. På kommunal nivå ser det annorlunda ut dock! Men för att återgå till huvudspåret om varför jag inte skulle rösta på dem i riket.

Om man börjar med vänsterpartiet, där jag har en synnerligen aktiv bror, så är allt för många av deras medlemmar väldigt tvärsäkra på vad de vill åstadkomma, men däremot har de betydligt svårare att inse de stora sammanhangen och det händer lite då och då att man får intrycket att de behöver göra researchen en vända till. Som när Lars Ohly beskrev sig själv som kommunist när han i själva verket menade socialist (vad då väpna sina motståndare!?!?!). Eller när jag på ett videoklipp får klart för mig att vänsterpartiets gruppledare i Norrtälje (som jag inte tänker nämna vid namn, bland annat eftersom jag har ett bra intryck av henne för övrigt!!) inte har grepp om solidaritetsbegreppet. Eller när jag med fasa som ganska snart går över till gnistrande ursinne upptäckte att när vänsterpartiet redogör för sin skolpolitik sägs väldigt mycket om att den ska vara likformig. likvärdig över hela landet, att inga elever ska rangordnas och att mobbning ska motverkas.

Men det står inte ett ord, jag lovar, inte ett ord, om att skolan måste ha goda kunskaper. Kunskapsnivån ska vara likvärdig. Men det kan innebära likvärdigt totalt bottenusel, de verkar de inte ha någonting emot.

I det här sammanhanget ska jag passa på att tacka min vänsterpartistiska bror som fick ta emot hela salvan då när jag upptäckte det trots att han inte har hand om skolfrågor.

I vänsterpartiet kunde jag länge också finna medlemmar som starkt motsatte sig trängselavgifterna eftersom det var en fast avgift och alltså skulle drabba arbetarklassen extra hårt (att den samtidiga satsningen på kollektivtrafik skulle gynna arbetarklassen/kvinnor mest tänkte man inte på).

I vänsterpartiets valmanifest nu senast stod också att man var motståndare till vinstuttag inom välfärden (och man har också förslag på hur det kan ordnas relativt enkelt rent praktisk). Men om man lyssnar på vänsterpartister i debatter så får man snabbt intrycket att de är rödglödgade motståndare till alla former av privata lösningar inom välfärden (inklusive personalkooperativ och liknande). Börjar man diskutera med dem inser man snabbt att så oftast inte är fallet.

Jag har emellertid två synpunkter här. För det första; “…så oftast inte är fallet”. Det verkar på fullaste allvar finnas vänsterpartister som tror att alla privata vårdcentraler/ålderdomshem är helvetet på jorden som automatiskt blir paradis så fort de blir offentligdrivna. Vilket självklart inte är fallet, det finns det gott om empiriska belägg för.
För det andra: De flesta frågar inte. De flesta diskuterar inte. Det är något man kommer i kontakt med som lärare lite då och då (typ 20 gånger om dagen…). De allra flesta väljare kommer alltså att gå omkring och tro att vänsterpartiet är rödglödgade motståndare till alla former av alternativ till offentligdrivna lösningar.

Och vänder er alltså troligen ryggen.

Nu ihop med valet och inte minst ihop med förberedelserna till nyvalet kommer jag i kontakt med vänsterpartister som verkar platsa i gruppen ovan och som på fullaste allvar tror att lösningen för att locka fler väljare är att bli ännu tydligare, ännu mer radikal. Göran Greider hävdade till min fasa att han hoppas nyvalet den 22 mars blir aktivisternas val. Det hoppas inte jag. Ett tips till Vänsterpartiet: Ni behöver bli mindre rödglödgade, mindre intoleranta med andra synsätt än ert eget. Den vägen och endast den vägen kan man ta er kritik mot Sverigedemokraterna på allvar till exempel. Sverigedemokraterna är nämligen i och för sig rasistiska och sexistiska homofober, men grunden där bakom är att de är både inskränkta och intoleranta mot andra åsikter än sin egen. Där är många vänsterpartister inte många spår bättre!!! De är bättre, men bland annat alldeles för liten för min smak, och jag brukar inte vara kräsen med sådana saker, tvärt om! När Jonas Sjöstedt bland annat i stort sett gör sig skyldig till påhopp på miljöpartiet i Almedalen några månader innan valet, då är han inte särskilt välkomnande för samarbete, den saken är klar.

När det gäller Socialdemokraterna i riket finns det framförallt två anledningar, som delvis hör ihop, till att det ska mycket till för att jag ska rösta på dem.

För det första anser jag det vara problematiskt att när socialdemokraterna får en ledare som lever som han lär, då börjar genast internkritiken om att ha en kraftlös och maktlös ledare komma som ett brev på posten. När Socialdemokraterna däremot får en maktfullkomlig gubbe till ledare, då kommer hyllningstalen direkt. Jag förstår fullkomligt vad Maud Olofsson menar när hon bittert konstaterade efter att Mona Sahlin ersatts med Håkan Juholt att nu har socialdemokraterna fått en ledare som passar dem – en gubbe med mustasch.

Här ska sägas att Socialdemokraterna i kommunen leds av en kvinna i nedre medelåldern med betydligt fräschare utstrålning – och partigruppen verkar på det hela taget passa denna ledare! Men åter till riksplanet!

Att många socialdemokrater – och dess medlöpare i Aftonbladet – dessutom öppet strävar efter att socialdemokraterna ska få regeringsmakten för sig själva är också en del i den minst sagt missklädsamma maktlystnaden inom socialdemokraterna.

Här kommer vi till nästa stora problem. Kopplingen till ett LO som har attitydproblem. Även här är det maktlystnaden som är problemet. Grejen är ju nämligen den att fackets roll är att representera sina medlemmar. Ett fack som för en egen, mer eller mindre politisk, agenda är mer eller mindre skadlig för sina medlemmar, det är min åsikt. Om man tittar på alla de skandaler som skakat fackförbund genom åren, och skandaler som borde ha skakat fackförbund, som när Byggnads gapade över för mycket i samband med ett skolbygge (Laval-affären) eller om någon driftig undersökande journalist skulle börja undersöka hur det kommer sig att en LO-medlem har betydligt högre avgift för fackmedlemskap och A-kassa än en SACO-medlem även om vi jämför personer med samma inkomster. Dessutom då alla gånger man kommit på fackföreningsledare som gjort sig skyldig till oegentligheter och mig veterligen har det aldrig gällt ledare för SACO-fack och endast en gång (Björn Rosengrens porrklubbsbesök) gällt en TCO-ledare.

LOs grundattityd verkar vara att gnälla på andra och ropa om arbetarnas rättigheter går alldeles utmärkt, att ge sina medlemmar en reallöneökning på så där 300 spänn i månaden genom att se över – och antagligen banta! – sin egen organisation har man däremot ingen tanke på.

Det som är påfallande inom stora delar av den svenska fackföreningsrörelsen, även andra fack än LO för övrigt, är också den totala bristen på solidaritet gentemot andra yrkesgrupper. Det manifesteras genom sjuksköterskefacket som fortfarande beskriver sig som Sveriges mest underbetalda trots att de allt sedan sjuksköterskestrejken för nästan 20 år sedan haft långt bättre löneutveckling än andra offentliganställda håller man tyst om. Liksom att jämför man med t.ex. lärare enligt samma recept de själva använt (lika lång utbildning ska ge lika lön) så ska sjuksköterskorna av idag på ren svenska hålla käften och stötta lärarna istället!!

Träffade under valrörelsen också en kvinna, aktiv socialdemokrat och tidigare aktiv i kommunal, vars politiska agenda verkade handla om att ge facket så stor makt som möjligt. Om det sedan gick ut över att ungdomar inte fick jobb (utom möjligen inom vården), personer med funktionshinder stöttes ur samhället och småföretag inte växte som de behöver göra i bland annat Sverige var totalt ointressant bara facken i allmänhet och LO i synnerhet fick så mycket makt som möjligt och fick sitta i orubbat bo, då var hon nöjd. Den typen av åsikter är vad jag märkt befriande ovanligt i den kommunala gruppen.

Och när sådana personer står och messar om att ge alla samma rättigheter, då drar jag öronen åt mig.

Olyckligtvis är den attityden allt för vanlig på riksplanet för att jag ska kunna blunda för det.

Inom rikspolitiken finns för övrigt inom både socialdemokraterna och vänstern den besynnerliga åsikten att man av rättviseskäl bör förse Sverige med ett regelverk där samma lunchlåda (och jag menar verkligen samma, inte bara likadann!) ska kosta olika mycket beroende på var den äts av rättviseskäl. Det måste vara ett av svensk politisk sämsta argument just nu.

Helt klart kan man dock sammanfatta detta blogginlägg att om du som socialdemokrat eller vänsterpartist som läser detta tror att ni kan vinna extravalet den 22 mars genom att bli ännu radikalare, kritisera alliansen ännu tydligare, rikta ännu giftigare pekpinnar mot alla oss som inte är religiöst övertygad om att klassisk socialistisk politik är det enda rätta då är ni faktiskt fel ute.

Jag vill se en stabil, gärna blocköverskridande och väldigt gärna grönröd regering efter extravalet!

Gärna med liknande upplägg som i Norrtälje (där vi har ett samverkansstyre mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centern). Att vi här har ett fungerande samarbete med Socialdemokraterna är förstås också en av anledningarna till att jag försökt formulera mig så inte de ska få kritik över sig som de inte ens förtjänar!

Tror säkert Annie Lööf är välkommen att höra av sig till centern i min hemkommun om hon vill ha lite tips och råd inför ett samarbete!

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s