När den ideologiska kartan går före verkligheten

Det finns en gammal historia, nästan säkert en skröna, om en tysk militär som till sina underlydande sa att om det är skillnad mellan verkligheten och kartan så är det kartan som gäller.

Den här skrönan brukar tas som exempel på när ett fyrkantigt/ignorant sätt att tänka går ut över möjligheten att lösa ett problem. Det är ju nämligen ingen allt för vågad gissning att den där attityden lätt leder till problem. Inte minst när någon benhårt inskolad på en viss politisk ideologi väljer att försöka förändra verkligheten istället för att inse att den egna politiska ideologin har sina begränsningar. lägg märke till att jag ingalunda hävdar att vad vi skulle kunna kalla för ekofundamentalism utgör ett undantag från den regeln!

Detta blir än tydligare när man får klart för sig att det bara den senaste veckorna dykt upp ett par klockrena exempel på hur det går om man glömmer bort de här sakerna.

Punkt 1. Grekland.

Situationen så som jag förstått den är följande: Grekland har levt långt över sina tillgångar i många år, vilket resulterar i att inte bara budgetunderskottet utan nu också statsskulden har nått fullständigt fantastiska nivåer. Samtidigt med detta problem i den offentliga ekonomin så har även Greklands näringsliv kollapsat, ihop med finanskrisen 2008 faktiskt. Just att dessa två kollapsat samtidigt förvärrar det hela, liksom att Grekland inte kan lösa det hela med en devalvering eller genom att släppa valutan fri eftersom man nämligen inte har någon egen valuta. Grekland har euro. Konventionella banker har sedan länge slutat att låna pengar till Grekland utan det är Europeiska Centralbanken (ECB) och Internationella Valutafonden, på engelska International Monetary Fund (IMF) som står för krediterna.

Nu blir det emellertid problem när de klassiska politiska blocken ska kommentera detta utan att samtidigt erkänna bristerna i den egna ideologin.

Klassisk hårdragen vänsterideologi hävdar nämligen att medborgarnas väl och ve aldrig kan bli för dyrt och att det därför är viktigare att medborgarna mår bra än att statsapparaten går runt. Alltså ska man fortsätta ösa in pengar i Grekland helt okontrollerat och utan krav på motåtgärder eftersom motåtgärderna skulle innebära att man visar bristande solidaritet med det grekiska folket. Varpå vän av ordning beväpnad med vanligt sunt förnuft menar att eftersom en av rötterna till det rådande krisläget är just den bristande balansen i ekonomin bör man nog ställa åtminstone lite krav på ekonomin också. Och att det knappast är solidariskt med det Grekiska folket på längre sikt att inte lära dem att hantera pengar. Det där med på längre sikt bortser man ifrån (det är för övrigt en av många skillnader mellan röd och grön ideologi)

Högern å sin sida hävdar dels helt korrekt att problemet är att Grekland levt över sina tillgångar (och att det har betydelse!) samt att det grekiska folket haft det alldeles för bra med alldeles för höga pensioner, alldeles för kort arbetstid och alldeles för låg pensionsålder. En enkel koll med något vi svenskar är väldigt bra på, nämligen statistik, visar att det senare delen inte håller. Pensionerna i Grekland är bland de lägsta i hela euroområdet, pensionsåldern liksom arbetstiden är närmast genomsnittlig. Att kräva att Grekland sänker de låga pensionerna ytterligare, och att man jobbar mer än något annat land i Europa är att kräva att man ska vara orättvis mot det grekiska folket, vilket grekerna själva förstås inte är så pigga på. Nu kommer emellertid, enligt vad jag tror, den absolut suraste citronen för personer med högeråsikter. Om Greklands ekonomi är i obalans och det inte beror på att utgifterna är för höga måste det ju nämligen bero på att intäkterna är för låga. En av grunderna i greklandkrisen är alltså att skatterna är för låga. Och nu blir det ju en aning jobbigt för säg en moderat, för har man tjatat om i snart 100 år att bara man sänker skatterna så löser det alla problem, samtidigt ska man erkänna att Grekland behöver sakta men säkert höja skatterna (inte allt för snabbt dock, eftersom ökande skatter fortfarande är en konjunkturbroms) – då får man problem med trovärdigheten. Alltså hävdar högern att det bästa sättet att lösa greklandskrisen är att avreglera allting så man ger de korrupta delarna av den grekiska förvaltningen fria händer – vilket självklart inte kommer att lösa problemet med att skatteintäkterna är för låga. Men det räddar trovärdigheten för högerpolitikern – åtminstone fram till att någon kollar upp vad de snackar om.

Alltså skäller man på och kastar skit på varandra istället för att säga som jag är rätt övertygad om att det är: Grekland behöver ekonomiskt stöd samtidigt som man minskar på korruptionen och samtidigt höjer skatterna så att skatteinbetalningarna kommer in och skattepengarna kommer dit de ska. Det är alltså det man ska ställa krav på från ECB och IMF – inte att göra Grekland till landet utan penningrestriktioner. Dessutom behöver man hitta något sätt för att kompensera Grekland för det där att de inte kan lösa alltihop med en devalvering. Exempelvis någon form av subventioner till Greklands industri och turistnäringar.

Lägg nu märke till att jag inte med ett ord berört hur grekerna själva pratar om detta – jag har endast tagit upp hur vi i Sverige tar upp krisen i Grekland.

Samma problem kan alltså uppstå även i Sverige rörande ett svenskt problem? Visst kan det det. Det inte bara kan göra det. Det gör det också!

Detta leder till punkt 2.

När man pratar om inskränkt attityd eller resonemang som inte håller riktigt hela vägen har man för eller senare en benägenhet att komma in på Sverigedemokraterna. Av någon outgrundlig anledning.

Jag vet inte hur många medlemmar Sverigedemokraterna har, men skulle tro att det rör sig om i storleksordningen 10 000. Totalt har man, skulle jag tro, så där 2 000 riktigt engagerade medlemmar. Dessa medlemmar är väldigt engagerade förvisso, med resultat att de hörs väldigt tydligt i debatten. Men ibland är det faktiskt kvantiteten som spelar roll, inte kvalitén. Eller rättare sagt, man måste ha en hög kvantitet för att få upp kvalitén.

Och det är det som drabbat Sverigedemokraterna.

Det normala förvarandet ihop med val till våra parlament är nämligen att respektive partiavdelning tar fram listor på kandidater i början på valåret. På våren, lyckas inte ta reda på nu exakt när men någon gång i April tror jag, så skickar man in till valmyndigheten vilka kandidater man har. I samband med detta så låser man listorna. Det vill säga man säger till valmyndigheten att endast de som står på listorna får väljas, om någon på en blank valsedel skriver ett annat namn är åtminstone personvalet ogiltigt. Likadant får man inte skriva till namn på listorna. Till och med det mycket demokrativurmande Miljöpartiet gör på det här viset.

Problemet för Sverigedemokraterna var att man plötsligt insåg att på många ställen hade man framförallt inte kommunkandidater så att det blev så många som man kunde misstänka att man skulle få mandat. Man hade inte heller några planer på att erkänna detta, eftersom det skulle rasera bilden av Sverigedemokraterna som representanter för en stor och bred folkrörelse, inte en liten grupp som hörs mycket därför att de skriker högt. En grupp som har svårt att erkänna poänger med de andra partiernas politik. Det man gjorde istället var att man högljutt (Sverigedemokraterna kan inte gör något diskret) menade att det var odemokratiskt att låsa listorna och lämnade dem öppna.

Resultatet av detta är att ett antal personer, på goda grunder kända av Säpo, har valts in på Sverigedemokratiska platser runt om i våra kommuner och landsting. Dessa personer är den främsta anledningen till att det duggar så tätt med just Sverigedemokrater som gör bort sig totalt i olika skandaler. Som nu senast när en Sverigedemokratisk kommunpolitiker har blivit påkommen med att hantera tändhattar till dynamit på ett sätt som inte alls är lämpligt.

Vilket Sverigedemokraterna förklarar med att pressen är emot dem. Hittills har de flesta anhängarna gått med på det, men det märks ändå på att Sverigedemokraterna har en intresseväckande brist på akademiker i de egna leden.

Här har vi som inte är särskilt förtjusta i Sverigedemokraterna ett utmärkt vapen att använda ytterligare.

Men det kräver att vi är nyanserade och rättvisa i vår egen retorik.

Och där får de som låter den ideologiska kartan bestämma över verkligheten problem.

Precis som när Greklandskrisen diskuteras.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s