Tankeställare modell större vid en tur till Norrtälje

Jag kommer från bussen i slutet på föreläsningen som ska föregå den lilla procession som för mig var huvudanledningen till att jag kom. Känner igen en bekant sedan länge och krånglar mig ned i stolen bredvid. Det innebär att jag har min bekant sedan tidigare, som är kvinna, på min vänstra sida. På höger sida har jag en person vars könsidentitet är något oklar, men jag tror biologiskt kön man och en ganska kvinnlig klädsel. I övrigt har jag ingen aning.

Inte för att jag bryr mig så jättemycket.

Och där kommer första tankeställaren. Det är en ganska brokig skara människor där ihop med den improviserade scenen och tillhörande plats för publik och det är liksom på något sätt självklart att det ska vara på det viset. Jag som inte har några som helst problem med Homo- och Bisexuella men däremot fortfarande har förhållit mig avvaktande (läs: lätt fobisk) till Transpersoner finner mig plötsligt i ett läge där förekomsten av transpersoner är fullständigt naturlig och inte det minsta konstig.

Föreläsningen slutar och det lätta kaos som alltid uppstår när en grupp människor ska bilda någon slags led eller tåg men inte riktigt har början och slut klart för sig uppstår en stund tills alla hittar referenspunkten. Det ska gå fyra personer med slagverk i början. När alla har fått det klart för sig går det fort att bilda någon slags tåg av det hela.

Slagverkarna sätter igång och för mig som uppskattar rytmer är det fullständigt klart att de kan sitt jobb. Fullt följdriktigt börjar det spritta i kroppen på mig och jag är inte ensam. Faktum är att det börjar spritta mer eller mindre på de flesta och vi ackompanjerar slagverksmusikerna med händerna efter bästa (o-)förmåga.

Som när dimman lättar en höstmorgon lyfter ångest och dåligt självförtroende från hela tåget och tåget blir ett tåg i glädjens tecken. Första minuterna rycks jag med av glädjen men så kommer den.

Tankeställaren.

Och det här är en stor en. Tankeställaren med stort T och skriven i kursivstil.

Som den reflekterande person jag är har jag lagt märke till dissonansen. Det där trumslaget som inte riktigt kom rätt, den där handklappen som inte riktigt stämde med de övriga. Den oerhörda glädjen jag känner från alla närvarande har naturligtvis en baksida.

Glädjen kommer av att kanske hälften av personerna i tåget måste förställa sig åtminstone 357 dagar om året. Att då för en enda gångs skull bara få vara. Att bara få vara sig själv. Det blir stort. Glädjen, flaggviftningarna, tjuten, energin hos trumslagarna, allt blir plötsligt alldeles självklart och naturligt. Lika naturligt som variationen i sexuell läggning och könstillhörighet hos oss i tåget. Och trycker man ihop behovet av att hämta in positiv energi till 8 dagar om året och sprider ut ångesten över 357 dagar, då blir ångesten inte lika tydlig och den positiva energin blir desto tydligare. Kan för en person som tittar riktigt slarvigt rent av framstå som överdriven. Men satt i sitt sammanhang, där i tåget, så blir det uppenbart och glädjeutbrottet fullständigt naturligt. 

Och en fråga tränger sig på, pockar på svar och gör mig lätt deprimerad där mitt i glädjen.

Vad är det för samhälle vi har som tvingar rätt många av oss att bete sig på det viset???

Och i hur stor utsträckning bidrar jag fortfarande själv till att det ser ut på det viset?

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s