Medaljens baksida

Vid ett tillfälle när jag var 15 år gammal betedde jag mig som ett riktigt svin. Tyvärr gick detta mitt synnerligen olämpliga beteende ut över en annan människa. Dåliga beteenden har en tendens att göra det.

Jag har, ska sägas, betett mig synnerligen illa vid ett par tillfällen både före och efter det, men just den här gången är speciell och förtjänar att omnämnas i det här blogginlägget eftersom den jag sårade så djupt den gången gjorde någonting mycket effektivt. Hon tvingade mig att be om förlåtelse inför en ryggtavla.

Jag har aldrig behövt ställa mig på knä och be någon om förlåtelse men jag tror faktiskt det är ännu värre att be om förlåtelse till en ryggtavla.

Det här tillfället lärde mig två saker. För det första fick det mig att ifrågasätta det beteende jag då visade prov på. Och ifrågasätta på djupet. För det andra: Det var där och då jag verkligen fick klart för mig hur oerhört kraftfullt utfrysningsvapnet är.

Att frysa ut en annan människa är bland det mest förnedrande du kan utsätta en annan människa för. Faktiskt, vågar jag påstå, mer kraftfullt och mer förnedrande än att ge den personen en rak höger (eller rak vänster då för mig eftersom jag är vänsterhänt). Just den gången jag referar till ovan förtjänade jag det förvisso, så lägg märke till att jag ingalunda hyser agg gentemot kvinnan som utsatte mig för behandlingen. Tvärt om, min mognad fick en ordentlig skjuts framåt den gången, en hjälpande hand jag rakt inte förtjänade!

Den här händelsen har jag tänkt på, inte minst efter att jag var med på Pridepromenaden i Norrtälje.

För då fick jag återigen vara med om den där speciella känslan av glädje man bara kan uppleva om man är tillsammans med personer som av vårt samhälle betraktas som “onormala” som är i ett sammanhang där de kan känna sig välkomna och “normala”. Vi har sett det på ICA-Jerry, jag upplevde det på ett bröllop för drygt ett år sedan, jag upplevde det under Pridepromenaden.

Jag har, allt sedan bröllopet, hävdat att när det kommer att visa upp ren, ohämmad, glädje, har många med olika svårigheter lämnat “normala” människor långt bakom sig. Och det stämmer. Det är en uppfattning jag fortfarande har.

Men nu har jag, tror jag, kommit underfund med medaljens baksida.

Varför

Jo av den enkla anledningen att de måste visa all livsglädje de har under bara några få dagar om året. Och när man ska klämma in årets alla glädjeämnen på bara någon vecka om året, istället för att som oss andra pytsa ut dem över året, då blir koncentrationen rätt hög.

Så anledningen till att exempelvis Pridetågen är så “överdrivet” glada är att vårt samhälle inte tillåter dem att visa den glädjen resten av året.

Att då vara negativ gentemot dem även den där sista veckan – det känns bara så lågt, så inskränkt, så utfrysande…

Det är en sak att för några timmar frysa ut en tonåring som betett sig huvudlöst. En annan sak att frysa ut människor för hela sitt liv utan att dessa människor ens har betett sig fel. Bara för att du ska slippa erkänna att du själv är insnöad och inskränkt.

Då tar jag faktiskt hellre tag i mig själv och justerar mitt beteende. Det vinner alla inblandade på. Inte minst jag själv.

Var en egoist – lyssna på andra.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s