Bistånd och katastrofhjälp–för vems skull?

Man kan tycka svaret på den frågan är självklar, men ibland undrar jag om det verkligen är så självklart. Låt mig börja med ett SMS jag fick från min mobiltelefonoperatör i veckan. Eftersom mobiltelefonoperatören är varken ensam eller värst om den här typen av meddelanden just nu, och SMS:et dessutom inte är enbart negativt, har jag anonymiserat det.

Hej
Vi på XXX vill uppmärksamma dig på att vår samarbetspartner XXX just nu arbetar för att hjälpa flyktingarna runt Medelhavet med sjukvård, mat, vatten och familjeåterförening.
Vill du hjälpa till?
Sms:a “AKUT SMS” till XXXXX så skänker du 50 kr till Röda Korsets arbete för människor på flykt.
Hälsningar XXX”

Det här låter ju väldigt behjärtansvärt och de som nu är på flykt behöver all hjälp de kan få. Men min fråga blir då, varför är det så tyst innan det går över styr? Och när situationen är bara normalt eländig, inte fullständigt under all kritik som nu?

Faktum är ju nämligen att vi är inte klara med hjälpen till Syrien förrän kriget är slut, infrastrukturen där nere fungerar, alla har vettiga bostäder och slipper bo i tält mitt i svinkalla vintern och åtminstone analfabetismen och barnadödligheten är nere på nivåer jämförbart med vår egen och Syriens invånare har tillgång till rent vatten. De behöver inte ha nått upp till vårt BNP eller liknande, behöver inte ha materiell rikedom i vår klass, men åtminstone dessa humanitära siffror ska vara i klass med våra. DÅ är vi klara. Inte förr. Det räcker inte med att ge alla varsin filt så är det lugnt där nere.

En tanke en partikamrat till mig då väckte i mitt huvud är. Är det verkligen billigare att (medverka till) att hjälpa t.ex. Syrien med allt detta än att hjälpa den lilla procent av Syriens flyktingar som kommer hit? Till fungerande infrastruktur, till en bostadsmarknad som sett bättre dagar men till och med svenska baracker är ju för Guds skull bättre än tält!! Sjukvården fungerar på det stora hela riktigt bra och man slipper riskera att bli skjuten när man ligger och sover.

Är det då billigare att ordna med vattenkällor, reningsverk, vägar, telefonsystem, sjukhus, kollektivtrafik, äldrevård, polisväsende, bostäder och offentlig administration i Syrien för lika många som kommer hit?

Min partikamrat, som varit i olika företagsledningar ungefär lika länge som jag är gammal (jag är 32 år) om inte längre tror inte det. Och på den punkten litar jag på hans mattekunskaper.

Så hjälper vi Syrianerna för Syrianernas skull – eller för att vi ska framstå i bättre dager inför varandra?? Med tanke på att vi som nation aldrig tycks ha som mål att de ska ha det hälsomässigt lika bra som vi…

Och att vi möter dem som kommer hit med en god portion fördomar och misstänksamhet över deras avsikter. Inte frågan om vad de vill hjälpa till med när de är här.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Medaljens baksida

Vid ett tillfälle när jag var 15 år gammal betedde jag mig som ett riktigt svin. Tyvärr gick detta mitt synnerligen olämpliga beteende ut över en annan människa. Dåliga beteenden har en tendens att göra det.

Jag har, ska sägas, betett mig synnerligen illa vid ett par tillfällen både före och efter det, men just den här gången är speciell och förtjänar att omnämnas i det här blogginlägget eftersom den jag sårade så djupt den gången gjorde någonting mycket effektivt. Hon tvingade mig att be om förlåtelse inför en ryggtavla.

Jag har aldrig behövt ställa mig på knä och be någon om förlåtelse men jag tror faktiskt det är ännu värre att be om förlåtelse till en ryggtavla.

Det här tillfället lärde mig två saker. För det första fick det mig att ifrågasätta det beteende jag då visade prov på. Och ifrågasätta på djupet. För det andra: Det var där och då jag verkligen fick klart för mig hur oerhört kraftfullt utfrysningsvapnet är.

Att frysa ut en annan människa är bland det mest förnedrande du kan utsätta en annan människa för. Faktiskt, vågar jag påstå, mer kraftfullt och mer förnedrande än att ge den personen en rak höger (eller rak vänster då för mig eftersom jag är vänsterhänt). Just den gången jag referar till ovan förtjänade jag det förvisso, så lägg märke till att jag ingalunda hyser agg gentemot kvinnan som utsatte mig för behandlingen. Tvärt om, min mognad fick en ordentlig skjuts framåt den gången, en hjälpande hand jag rakt inte förtjänade!

Den här händelsen har jag tänkt på, inte minst efter att jag var med på Pridepromenaden i Norrtälje.

För då fick jag återigen vara med om den där speciella känslan av glädje man bara kan uppleva om man är tillsammans med personer som av vårt samhälle betraktas som “onormala” som är i ett sammanhang där de kan känna sig välkomna och “normala”. Vi har sett det på ICA-Jerry, jag upplevde det på ett bröllop för drygt ett år sedan, jag upplevde det under Pridepromenaden.

Jag har, allt sedan bröllopet, hävdat att när det kommer att visa upp ren, ohämmad, glädje, har många med olika svårigheter lämnat “normala” människor långt bakom sig. Och det stämmer. Det är en uppfattning jag fortfarande har.

Men nu har jag, tror jag, kommit underfund med medaljens baksida.

Varför

Jo av den enkla anledningen att de måste visa all livsglädje de har under bara några få dagar om året. Och när man ska klämma in årets alla glädjeämnen på bara någon vecka om året, istället för att som oss andra pytsa ut dem över året, då blir koncentrationen rätt hög.

Så anledningen till att exempelvis Pridetågen är så “överdrivet” glada är att vårt samhälle inte tillåter dem att visa den glädjen resten av året.

Att då vara negativ gentemot dem även den där sista veckan – det känns bara så lågt, så inskränkt, så utfrysande…

Det är en sak att för några timmar frysa ut en tonåring som betett sig huvudlöst. En annan sak att frysa ut människor för hela sitt liv utan att dessa människor ens har betett sig fel. Bara för att du ska slippa erkänna att du själv är insnöad och inskränkt.

Då tar jag faktiskt hellre tag i mig själv och justerar mitt beteende. Det vinner alla inblandade på. Inte minst jag själv.

Var en egoist – lyssna på andra.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Tankeställare modell större vid en tur till Norrtälje

Jag kommer från bussen i slutet på föreläsningen som ska föregå den lilla procession som för mig var huvudanledningen till att jag kom. Känner igen en bekant sedan länge och krånglar mig ned i stolen bredvid. Det innebär att jag har min bekant sedan tidigare, som är kvinna, på min vänstra sida. På höger sida har jag en person vars könsidentitet är något oklar, men jag tror biologiskt kön man och en ganska kvinnlig klädsel. I övrigt har jag ingen aning.

Inte för att jag bryr mig så jättemycket.

Och där kommer första tankeställaren. Det är en ganska brokig skara människor där ihop med den improviserade scenen och tillhörande plats för publik och det är liksom på något sätt självklart att det ska vara på det viset. Jag som inte har några som helst problem med Homo- och Bisexuella men däremot fortfarande har förhållit mig avvaktande (läs: lätt fobisk) till Transpersoner finner mig plötsligt i ett läge där förekomsten av transpersoner är fullständigt naturlig och inte det minsta konstig.

Föreläsningen slutar och det lätta kaos som alltid uppstår när en grupp människor ska bilda någon slags led eller tåg men inte riktigt har början och slut klart för sig uppstår en stund tills alla hittar referenspunkten. Det ska gå fyra personer med slagverk i början. När alla har fått det klart för sig går det fort att bilda någon slags tåg av det hela.

Slagverkarna sätter igång och för mig som uppskattar rytmer är det fullständigt klart att de kan sitt jobb. Fullt följdriktigt börjar det spritta i kroppen på mig och jag är inte ensam. Faktum är att det börjar spritta mer eller mindre på de flesta och vi ackompanjerar slagverksmusikerna med händerna efter bästa (o-)förmåga.

Som när dimman lättar en höstmorgon lyfter ångest och dåligt självförtroende från hela tåget och tåget blir ett tåg i glädjens tecken. Första minuterna rycks jag med av glädjen men så kommer den.

Tankeställaren.

Och det här är en stor en. Tankeställaren med stort T och skriven i kursivstil.

Som den reflekterande person jag är har jag lagt märke till dissonansen. Det där trumslaget som inte riktigt kom rätt, den där handklappen som inte riktigt stämde med de övriga. Den oerhörda glädjen jag känner från alla närvarande har naturligtvis en baksida.

Glädjen kommer av att kanske hälften av personerna i tåget måste förställa sig åtminstone 357 dagar om året. Att då för en enda gångs skull bara få vara. Att bara få vara sig själv. Det blir stort. Glädjen, flaggviftningarna, tjuten, energin hos trumslagarna, allt blir plötsligt alldeles självklart och naturligt. Lika naturligt som variationen i sexuell läggning och könstillhörighet hos oss i tåget. Och trycker man ihop behovet av att hämta in positiv energi till 8 dagar om året och sprider ut ångesten över 357 dagar, då blir ångesten inte lika tydlig och den positiva energin blir desto tydligare. Kan för en person som tittar riktigt slarvigt rent av framstå som överdriven. Men satt i sitt sammanhang, där i tåget, så blir det uppenbart och glädjeutbrottet fullständigt naturligt. 

Och en fråga tränger sig på, pockar på svar och gör mig lätt deprimerad där mitt i glädjen.

Vad är det för samhälle vi har som tvingar rätt många av oss att bete sig på det viset???

Och i hur stor utsträckning bidrar jag fortfarande själv till att det ser ut på det viset?

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

När den ideologiska kartan går före verkligheten

Det finns en gammal historia, nästan säkert en skröna, om en tysk militär som till sina underlydande sa att om det är skillnad mellan verkligheten och kartan så är det kartan som gäller.

Den här skrönan brukar tas som exempel på när ett fyrkantigt/ignorant sätt att tänka går ut över möjligheten att lösa ett problem. Det är ju nämligen ingen allt för vågad gissning att den där attityden lätt leder till problem. Inte minst när någon benhårt inskolad på en viss politisk ideologi väljer att försöka förändra verkligheten istället för att inse att den egna politiska ideologin har sina begränsningar. lägg märke till att jag ingalunda hävdar att vad vi skulle kunna kalla för ekofundamentalism utgör ett undantag från den regeln!

Detta blir än tydligare när man får klart för sig att det bara den senaste veckorna dykt upp ett par klockrena exempel på hur det går om man glömmer bort de här sakerna.

Punkt 1. Grekland.

Situationen så som jag förstått den är följande: Grekland har levt långt över sina tillgångar i många år, vilket resulterar i att inte bara budgetunderskottet utan nu också statsskulden har nått fullständigt fantastiska nivåer. Samtidigt med detta problem i den offentliga ekonomin så har även Greklands näringsliv kollapsat, ihop med finanskrisen 2008 faktiskt. Just att dessa två kollapsat samtidigt förvärrar det hela, liksom att Grekland inte kan lösa det hela med en devalvering eller genom att släppa valutan fri eftersom man nämligen inte har någon egen valuta. Grekland har euro. Konventionella banker har sedan länge slutat att låna pengar till Grekland utan det är Europeiska Centralbanken (ECB) och Internationella Valutafonden, på engelska International Monetary Fund (IMF) som står för krediterna.

Nu blir det emellertid problem när de klassiska politiska blocken ska kommentera detta utan att samtidigt erkänna bristerna i den egna ideologin.

Klassisk hårdragen vänsterideologi hävdar nämligen att medborgarnas väl och ve aldrig kan bli för dyrt och att det därför är viktigare att medborgarna mår bra än att statsapparaten går runt. Alltså ska man fortsätta ösa in pengar i Grekland helt okontrollerat och utan krav på motåtgärder eftersom motåtgärderna skulle innebära att man visar bristande solidaritet med det grekiska folket. Varpå vän av ordning beväpnad med vanligt sunt förnuft menar att eftersom en av rötterna till det rådande krisläget är just den bristande balansen i ekonomin bör man nog ställa åtminstone lite krav på ekonomin också. Och att det knappast är solidariskt med det Grekiska folket på längre sikt att inte lära dem att hantera pengar. Det där med på längre sikt bortser man ifrån (det är för övrigt en av många skillnader mellan röd och grön ideologi)

Högern å sin sida hävdar dels helt korrekt att problemet är att Grekland levt över sina tillgångar (och att det har betydelse!) samt att det grekiska folket haft det alldeles för bra med alldeles för höga pensioner, alldeles för kort arbetstid och alldeles för låg pensionsålder. En enkel koll med något vi svenskar är väldigt bra på, nämligen statistik, visar att det senare delen inte håller. Pensionerna i Grekland är bland de lägsta i hela euroområdet, pensionsåldern liksom arbetstiden är närmast genomsnittlig. Att kräva att Grekland sänker de låga pensionerna ytterligare, och att man jobbar mer än något annat land i Europa är att kräva att man ska vara orättvis mot det grekiska folket, vilket grekerna själva förstås inte är så pigga på. Nu kommer emellertid, enligt vad jag tror, den absolut suraste citronen för personer med högeråsikter. Om Greklands ekonomi är i obalans och det inte beror på att utgifterna är för höga måste det ju nämligen bero på att intäkterna är för låga. En av grunderna i greklandkrisen är alltså att skatterna är för låga. Och nu blir det ju en aning jobbigt för säg en moderat, för har man tjatat om i snart 100 år att bara man sänker skatterna så löser det alla problem, samtidigt ska man erkänna att Grekland behöver sakta men säkert höja skatterna (inte allt för snabbt dock, eftersom ökande skatter fortfarande är en konjunkturbroms) – då får man problem med trovärdigheten. Alltså hävdar högern att det bästa sättet att lösa greklandskrisen är att avreglera allting så man ger de korrupta delarna av den grekiska förvaltningen fria händer – vilket självklart inte kommer att lösa problemet med att skatteintäkterna är för låga. Men det räddar trovärdigheten för högerpolitikern – åtminstone fram till att någon kollar upp vad de snackar om.

Alltså skäller man på och kastar skit på varandra istället för att säga som jag är rätt övertygad om att det är: Grekland behöver ekonomiskt stöd samtidigt som man minskar på korruptionen och samtidigt höjer skatterna så att skatteinbetalningarna kommer in och skattepengarna kommer dit de ska. Det är alltså det man ska ställa krav på från ECB och IMF – inte att göra Grekland till landet utan penningrestriktioner. Dessutom behöver man hitta något sätt för att kompensera Grekland för det där att de inte kan lösa alltihop med en devalvering. Exempelvis någon form av subventioner till Greklands industri och turistnäringar.

Lägg nu märke till att jag inte med ett ord berört hur grekerna själva pratar om detta – jag har endast tagit upp hur vi i Sverige tar upp krisen i Grekland.

Samma problem kan alltså uppstå även i Sverige rörande ett svenskt problem? Visst kan det det. Det inte bara kan göra det. Det gör det också!

Detta leder till punkt 2.

När man pratar om inskränkt attityd eller resonemang som inte håller riktigt hela vägen har man för eller senare en benägenhet att komma in på Sverigedemokraterna. Av någon outgrundlig anledning.

Jag vet inte hur många medlemmar Sverigedemokraterna har, men skulle tro att det rör sig om i storleksordningen 10 000. Totalt har man, skulle jag tro, så där 2 000 riktigt engagerade medlemmar. Dessa medlemmar är väldigt engagerade förvisso, med resultat att de hörs väldigt tydligt i debatten. Men ibland är det faktiskt kvantiteten som spelar roll, inte kvalitén. Eller rättare sagt, man måste ha en hög kvantitet för att få upp kvalitén.

Och det är det som drabbat Sverigedemokraterna.

Det normala förvarandet ihop med val till våra parlament är nämligen att respektive partiavdelning tar fram listor på kandidater i början på valåret. På våren, lyckas inte ta reda på nu exakt när men någon gång i April tror jag, så skickar man in till valmyndigheten vilka kandidater man har. I samband med detta så låser man listorna. Det vill säga man säger till valmyndigheten att endast de som står på listorna får väljas, om någon på en blank valsedel skriver ett annat namn är åtminstone personvalet ogiltigt. Likadant får man inte skriva till namn på listorna. Till och med det mycket demokrativurmande Miljöpartiet gör på det här viset.

Problemet för Sverigedemokraterna var att man plötsligt insåg att på många ställen hade man framförallt inte kommunkandidater så att det blev så många som man kunde misstänka att man skulle få mandat. Man hade inte heller några planer på att erkänna detta, eftersom det skulle rasera bilden av Sverigedemokraterna som representanter för en stor och bred folkrörelse, inte en liten grupp som hörs mycket därför att de skriker högt. En grupp som har svårt att erkänna poänger med de andra partiernas politik. Det man gjorde istället var att man högljutt (Sverigedemokraterna kan inte gör något diskret) menade att det var odemokratiskt att låsa listorna och lämnade dem öppna.

Resultatet av detta är att ett antal personer, på goda grunder kända av Säpo, har valts in på Sverigedemokratiska platser runt om i våra kommuner och landsting. Dessa personer är den främsta anledningen till att det duggar så tätt med just Sverigedemokrater som gör bort sig totalt i olika skandaler. Som nu senast när en Sverigedemokratisk kommunpolitiker har blivit påkommen med att hantera tändhattar till dynamit på ett sätt som inte alls är lämpligt.

Vilket Sverigedemokraterna förklarar med att pressen är emot dem. Hittills har de flesta anhängarna gått med på det, men det märks ändå på att Sverigedemokraterna har en intresseväckande brist på akademiker i de egna leden.

Här har vi som inte är särskilt förtjusta i Sverigedemokraterna ett utmärkt vapen att använda ytterligare.

Men det kräver att vi är nyanserade och rättvisa i vår egen retorik.

Och där får de som låter den ideologiska kartan bestämma över verkligheten problem.

Precis som när Greklandskrisen diskuteras.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Jag ska be om att få opponera mig

Det finns ett antal bilar runt om i världen som brukar klassas som vackra och det finns ett antal bilar som har rykte om sig att vara fruktansvärt fula och/eller tråkiga.

Grejen är att det är frågan om åsikter. Utseende är en smakfråga. Så man får tycka olika. Det gör också att man måste vara försiktig när man bedömer en bil utifrån utseendet för man måste vara beredd på att andra kan tycka annorlunda. Svenska journalister är t.ex. överlag positivt inställda till Peugeots design. Teamet bakom engelska motormagasinet och TV-programmet Top Gear är inte lika entusiastiska. Milt uttryckt.

För en tid sedan gjorde jag mitt bästa för att ta heder och ära av Marianne Sterner i det att hon la så mycket krut på att berömma utseendet på Mercedes C-klass. Bilen är snygg, men inte så det tar andan ur en och dessutom har den andra kvalitéer som förtjänar att uppmärksammas också (som att den är större, säkrare – och lättare! – än sin föregångare). 

När jag nu berört utseende och Peugeot ska ju också nämnas hur imponerad jag blev av senaste generationen Peugeot 308 och inte minst dess interiördesign. Utsidan däremot är lite slätstruken. Sedan jag satt i Peugeoten har jag kört en relativt ny Volkswagen Golf och kan inse att det är helt enkelt så att gällande mode när det kommer till interiördesign faller mig i smaken. Även om man naturligtvis kan lyckas olika bra. Toyota Auris och Ford Focus är två exempel där de inte riktigt fått till det. 

Men nu tänker jag komma till någonting där jag verkligen, för att återgå till rubriken, vill opponera mig mot de vanligaste åsikterna. Bilar där jag tycker tvärt emot den gällande uppfattningen.

Till att börja med: Aston Martin. Inte minst DB7 var en oerhört vacker bil när den kom 1993, som ni kan se på följande länk https://goo.gl/UiXTeo. Lite slätstruken kanske, inte minst baklamporna som är snudd på tråkiga, men helheten är väldigt lyckad. Men titta sedan på Aston Martin Vanquish från 2012 https://goo.gl/2asEm5. Det är 19 år mellan bilarna. Och även om Vanquish är lite mer vågad i formerna kommer jag inte ifrån att jag bara vill gäspa. Så här ser alla Aston Martin ut. Hopplöst tråkigt.

Därefter: MacLaren MP4-12c/650s/570s.  https://goo.gl/VgDGP8. Ja de är vansinnigt lika och i synnerhet MP4-12c är väldigt mjukt och snällt formgiven vilket inte minst Top Gear retar sig på. Men det är det som är poängen med dem. Inte minst med MP4-12C är liksom hela poängen med bilen att den är inte gjord för att köra på tvären med, den är inte gjord för att se fräck ut på en affisch, den är gjord för att vem som helst ska kunna köra sinnesjukt fort i den. Den är, i likhet med en F1-bil, inte gjord för att se snabb ut på en affisch, den är gjord för att vara sanslöst snabb och inte göra något väsen av sig. Jag gillar det!

Lamborghini: Jag har haft det tveksamma nöjet att se en i verkligheten för några år sedan och för mig känns den bara disharmonisk och plottrig i designen. Gillar den inte alls!

Porsche Panamera. https://goo.gl/ZFZpkG Det har inte gått ett inslag i Top Gear där den varit med där de inte kommenterade hur fruktansvärt ful de tycker att den är. Jag har sett den några gånger i verkligheten numera och jag måste säga att jag gillar den. Som en modern tolkning inte bara av en större Porsche 911 utan även amerikanare från sent 1940-tal eller varför inte vår svenska Volvo PV eller Saab 900 (främst originalet från 1978).

Och komna så här långt måste jag faktiskt fråga vad så många motorjournalister och biltokar har emot halvkombis. Exakt samma utseende. Liten bagagelucka och superlativen haglar, stor bagagelucka och invektiven haglar. Varför?

Ett annat sådant exempel där halvkombiutseendet har blivit oerhört lyckat är BMWs GT-modeller. Hårt kritiserade för sitt utseende men vet ni vad? För en tid sedan så såg jag en BMW 3-serien GT och den är, på fullaste allvar, så snygg att det tar andan ur mig. Riktig nackvridare. https://goo.gl/3WlKcS Vilket inte är så illa med tanke på att vi pratar en vanlig halvstor halvkombi. Okej en ganska dyr sådan, men i alla fall.

Så här är faktiskt en stor synpunkt jag har på många av mina medbiltokar i bland annat Sverige. Åsiktskorridoren när det kommer till någonting så subjektivt som utseende är faktiskt skrämmande smal!

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

I nöden prövas vännen

Vissa, framförallt äldre, talesätt är så kloka att man måste komma upp i en viss ålder för att helt och hållet inse hur kloka de är. Det är när man vart efter åren går upptäcker fler och fler ställen där det stämmer som man inser mer och mer hur kloka de är.

Jag tror jag var 12-13 år när jag första gången fick äta upp ett kategoriskt uttalande. Där någonstans lärde jag mig att den som skapade talesättet att man aldrig ska säga aldrig var en mycket klok person. Tror till och med jag skrivit det på bloggen vid tidigare tillfälle.

I nöden prövas vännen är ett annat sådant talesätt som växer och växer för mig ju äldre jag blir. Dels blir det naturligtvis för varje gång någon sviker att det spelar på det stora taget ingen roll hur trevlig någon är när de är som trevligast, om de på något sätt visar sig vara opålitliga och inte ställer upp när man verkligen behöver dem då är det lika bra att gå vidare, krasst uttryckt.

Samma sak gäller naturligtvis tvärt om. De människor jag har runt mig som faktiskt stöttat mig när jag behöver det, de har en särskild plats i mitt hjärta. Och jag tror inte precis jag är unik i det avseendet.

Jag måste också erkänna att är det något som gör mig riktigt betänksam är de gånger jag anar att jag själv inte riktigt klarat att svara upp mot det förtroende som getts mig. Det är lika jobbigt varje gång.

Men precis som många andra riktigt bra talesätt så gäller talesättet ifråga även i överförd bemärkelse. Och det var en sådan överförd tolkning som gick upp för mig häromdagen.

Som den biltok jag är vet jag givetvis att det som för väldigt många är det som avgör om en bil är någon man gillar eller inte, eller som gör den bäst på bana för den delen, är inte vilka egenskaper som är bilens bästa egenskaper som avgör, utan hur bilen är när den är som sämst. Det spelar ingen roll hur snabb en bil (eller för den delen motorcykel) är rakt fram om den är rena katastrofen i kurvorna. Många extrema sportbilar som får köras på väg har högre toppfart än en F1-bil. Men eftersom F1-bilen är så otroligt mycket snabbare i kurvorna har gatbilen inte en chans i universum om vi pratar varvtider på en bana.

Och häromdagen när jag var ute och sprang (bokstavligt talat) upptäckte jag ett annat sammanhang där det är lika tydligt att det är lägstanivån som avgör väldigt mycket.

Det finns nämligen grovt sett tre anledningar till att jag är snabbare medeldistanslöpare idag än vad jag var som tonåring.

  • Tack vare Naprapeuten så har jag bättre balans idag, med alla fördelar det för med sig.
  • Tack vare en gymbekant och alla kilometer på löpband lägger jag upp löprundorna bättre rent taktiskt. Det gör att jag får inga sträckor när stapplar fram på ren vilja, helt utmattad.
  • Tack vare styrketräningen på gymmet går det fortare i uppförsbackarna.

Det var inte minst den sista punkten som slog mig då på löprundan. Jag har hållit i styrketräningen riktigt bra i vinter och det har jag igen i uppförsbackarna nu när jag sprang en av de första rundorna för året. Backar jag alltid kommit ihåg som plågsamma går plötsligt väldigt lätt.

Samma sak som jag upptäckte när jag för första gången sedan jag började styrketräna som jag cyklade upp till Edsbro, ungefär 2 mil norr om där jag bor och uppförsbackarna gick väldigt lätt.

Så – i nöden prövas vännen – på många sätt.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Det var det där med koll…

Sveriges bostadssituation är en enda röra. Totalt kaos. Inte minst situationen på hyresmarknaden och situationen för ungdomar och andra nyetablerade på bostadsmarknaden.

I Norrtälje kommun, där jag bor, är situationen ska vi säga inte helt under kontroll. Kötiden till en lägenhet i Norrtälje är över 10 år. Totalt i kommunen, inklusive orter som Rimbo och Hallstavik, är kötiden något kortare. Så den Stockholmare som upptäcker de goda bussförbindelserna mellan Norrtälje och Stockholm och då omedelbart tänker sig att hitta en lägenhet i Norrtälje och jobba i Stockholm kommer att bli besvikna. Det är inte precis lätt.

Detta drabbar inte minst landets unga. Enligt den debattartikel som är anledningen till att jag skriver detta är det över 400 000 unga som skulle behöva en förstabostad men inte får det. I hela landet då. Inte i Norrtälje kommun. Eftersom jobbsituationen för många av dem är osäker, liksom att många bor själv, är det svårt att få lån till en bostadsrätt eller villa, speciellt när priserna stigit.

Två av Sverigedemokraternas frontnamn i Norrtälje, Mikael Strandman och Sune Rehnberg, har funderat på det här. Och naturligtvis sett till att hålla sig inom den pyttetrånga åsiktskorridoren som nämnda parti har. Har Jimmie Åkesson i intervjuerna börjat tala sig varm för en modern variant av Per-Albin hus är det självklart det de föreslår. http://norrteljetidning.se/debatt/1.2908901-los-bostadsbrist-med-billiga-villor

400 hus i Norrtälje kommun som byggs nya och där man med hjälp av subventioner får ned byggnationskostnaden till mellan 1,5 och 2 miljoner kronor. Då bör en familj bestående av två heltidsanställda utan problem klara lånen. Anser det.

Absolut. De har också rätt i att det satsas alldeles för mycket på bostäder dit dessa 400 000 inte kan flytta.

Problemet är att merparten av de 400 000 personerna som behöver bostad är personer som bor själva, jobbar deltid, studerar och tar småjobb eller jobbar i perioder och ser sig omkring i världen när de nu har möjlighet innan de får barn och familj. Inte sällan flera av de faktorer jag nämner ovan. De som hittat någon att leva med och där bägge har jobb har inga större problem att hitta en passande bostadsrätt, vågar jag påstå. De utgör inget problem. Gör en sökning på t.ex. hemnet på tvåor i Norrtälje kommun för under 2 miljoner. Du hittar en del. Och den gruppen som utgör problemet, som alltså bör vara målgruppen, de är för att uttrycka det milt inte direkt bankernas drömkunder. Och av anledningar som gör att jag har rakt inga planer på att klandra bankerna!! Det är alltså hyresrätter som behöver byggas. Se samtidigt gärna över regelverket kring det som kallas egenförvaltning, det borde kunna vara ett bra sätt att pressa hyrorna.

Så, för att i runda tal 10 000 personer som inte klarar att köpa en bostad eftersom de inte får lån ska kunna flytta hemifrån genom att man subventionerar byggandet av 400 villor??? Det låter precis som att man subventionerar husbyggande för väletablerade familjer med föräldrar i 40-årsåldern med 22-åringar som behöver flytta hemifrån som svepskäl. Alltså precis det de vänder sig emot i artikeln.

Kan det vara så enkelt att de inte har riktig koll?.

Och om de nu inte riktigt har koll, utan försöker ändra verkligheten när kartan och verkligheten skiljer, kan det vara fler saker de inte har riktig koll på då?

Migrationspolitiken till exempel? Eller miljöpolitiken? Eller demokratibegreppet?

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar